Alexandra Pascalidou. Pressbild.

Alexandra Pascalidou slutar som programledare för Ring P1 med anledning av hatet och hoten som hon regelbundet utsätts för. Några smakprov:

Sverige är inte ditt land och kommer aldrig att bli. Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.

Inget märkvärdigt alltså, endast helt vanliga debattinlägg från helt vanliga Sverigedemokrater, låter det som. Det enda som saknas är någon variant av ”Så snart man ifrågasätter dagens massinvandringspolitik, som kostar oss 40.000 miljarder kronor om dagen (bara ett räkneexempel), så utmålas man som rasist.”

Det är nämligen verkligen så, att det främlingsfientliga tankegodset inte får ventileras. Bortsett från på SD:s hatsajter då, i och för sig. Och bortsett från Per Gudmundsons ledarartiklar i SvD då, i och för sig. För att inte tala om kommentarsfälten under dessa artiklar då, i och för sig. Och bortsett från uttalanden från ledande företrädare från SD då, i och för sig. Bortsett också från i princip alla politiska diskussioner som nuförtiden kidnappas av skrivbordskrigare för att återupprepa deras enda mantra.

Men bortsett från allt det där, så finns det absolut inte något utrymme för främlingsfientliga åsikter. De får nämligen aldrig framföras. Aldrig någonsin. Anledningen är ”åsiktkorridoren” som enligt Ann-Charlotte Marteus på Expressen ju är väldigt farlig. Den leder nämligen till

[…] självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt.

Vilken tur då att hot och hat som leder till att en av Sveriges mest kunniga journalister inte längre orkar med, ja, vilken tur att det hatet uppenbarligen ryms inom ”åsiktskorridoren”. Vilken tur att det _inte _leder till, med Ann-Charlotte Marteus egna ord, just ”självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt.”

Nejdu. Förvirrade själar som hotar andra människor till tystnad, helt oavsett om det är radikala islamister i Daesh eller helt vanliga Sverigedemokrater…

Som tur är ger oss Pascalidou några väldigt passande och angelägna slutord:

Det är synd om alla dem som tvingas svälja och förgiftas av hatet utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden.

Foto: edenpictures

Igår blev jag indragen i en diskussion kring vinster i välfärden – och varför företag som är verksamma inom välfärden måste kunna generera vinst. Alla som säger något annat är i grunden utvecklingsfientliga idioter som inte vet hur varken välfärd eller ekonomi fungerar. Vinstintresset är nämligen det som driver oss människor framåt.

Problemet med den föreställningen är bara att den går stick i stäv med med vad all forskningen vet om drivkrafter och incitament. Motivationsforskaren Dan Pink har kanske varit bäst på att sammanfatta och återge problemet i en TED-föreläsning.

Pink hänvisar till psykologen Karl Duncker, som år 1945 introducerade det så kallade ”ljusproblemet”: En tager en försöksperson och sätter hen vid ett bord med stearinljus, tändstickor och en kartong med häftstift. Uppgiften går ut på att försökspersonen ska fästa ljuset vid väggen och tända det så att det inte rinner ner något stearin på bordet. Lösningen är att hälla ut häftstiften, fästa kartongen vid väggen och ställa ljuset i kartongen.

Ljusproblemet – och lösningen

Experimentet mäter förmågan att övervinna s.k. funktionell fixering. Det gäller att se och förstå att kartongen med häftstiften inte endast är en förpackning för häftstiften – utan även kan användas som ett ”hyllplan” för ljuset.

Sam Glucksberg, en annan psykolog, lät två grupper tävla om vem som klarade att lösa ljusproblemet snabbast. ^[1] Den ena gruppen fick informationen att syftet med experimentet var att mäta hur lång tid det tar, att lösa den här typen av problem. Den andra gruppen erbjöds istället ekonomiska belöningar. Resultatet av experimentet visade att den grupp som fick ekonomiska belöningar behövde i genomsnitt tre och en halv minut längre för att lösa problemet.

När experimentet upprepades av andra forskare, har de alltid kommit fram till samma resultat, om och om igen ^[2] Det är ett av de mest robusta resultaten inom social forskning och samtidigt ett av de mest ignorerade, enligt Dan Pink. Att använda ekonomiska incitament för att lösa en uppgift som kräver ett minimimått av kreativitet är kontraproduktivt. Ekonomiska belöningar blockerar kreativiteten och gör tänkandet långsammare.

I det moderna tjänstesamhället, i vården, i skolan och inom omsorgen ställs en allt större del välutbildad personal inför allt svårare uppgifter. Det rutinartade arbetet har automatiserats med avancerade tekniska lösningar och kommit att ersättas med uppgifter som ställer helt andra krav på problemlösningsförmåga och kreativt tänkande. De problem som anställda ställs inför i dagens och framtidens arbetsliv har inte en enkel och uppenbar lösning — de har ofta olika, icke-uppenbara lösningar.

Att i det här läget förespråka ekonomiska vinster som drivkrafter bygger på ett förlegat och överbevisat tankesätt – och det i några av våra mest problemorienterade sektorer.

Lösningen som Dan Pink (och andra) föreslår är att ersätta ekonomiska incitament med tre andra faktorer:

• Autonomi
• Strävan efter kunskap (“mastery”)
• Mening/betydelse (“purpose”)

Med autonomi menar Pink härvid en grundläggande känsla av frihet och självbestämmande, som i ekonomiska termer kanske enklast kan utformas med hjälp av någon minimilön (eller medborgarlön som förespråkas av många inom vänstern). När det behovet är säkrat, så finns det inget materiellt att oroa sig över, och människan kan gå vidare till sina andra behov och intressen.

Ett sådant intresse är den andra faktorn: strävan efter kunskap. Den strävan, intresset av att utvecklas och växa anses vara mer eller mindre universellt (återigen, om och endast om det första behovet är tillgodosett).

När så har skett, så krävs ”endast” den tredje faktorn, upplevelsen att kunna göra skillnad, att göra något meningsfullt, att bidra. En ”intrinsisk motivator”, som det kallas för i andra termer.

Visserligen, säger den tveksamme, såhär kanske det fungerar för människor, men inte för företag. Företag längtar ju trots allt inte efter en känsla av att kunna göra något meningsfullt. Företag måste tjäna pengar och gå med vinst!

— Men vem skulle ha bestämt det? Företag är inte några utomjordiska skapelser som svävar fritt i rummet. Är inte företag undantagslöst sammansatta av människor? Borde inte människorna som driver dessa företag fungera på i princip samma sätt som alla andra representanter av arten homo sapiens???

Titta på TED-föreläsningen och fundera. Du behöver inte komma till samma slutsats. Men om du inte åtminstone börjar fundera om våra invanda tankesätt kring motivation inte kanske behöver omvärderas, ja, då kanske du … borde fortsätta förespråka vinster i välfärden…

Foto: Tekke

Debatten om fattiga personer som sover utomhus, i provisoriska läger eller skrotfärdiga folkabussar har hållits igång den senaste tiden. Senaste utspelet kommer från Stockholms-Moderaterna, som gärna vill ge ordningsvakter makten att sköta avhysningar och även ett ansvar för att boplatser inte etableras i parker och längs gator.

Svensson skriver, mycket korrekt:

Problemet är istället att de tvingas övernatta ute. Det är inget som går att lösa med vakter och poliser. Det är inget som kan lösas genom att riva läger och köra bort folk.

Enda lösningen på problemet med att folk tvingas sova utomhus är att sociala myndigheter och frivilligorganisationer skaffar boenden till de som inte har nån bostad.

Såhär långt: Självklart.

Men om vi skaffar fler boenden, kommer inte det att innebära att vi bara ”frigör utrymme” för ännu fler fattiga människor att också komma hit, eftersom även dessa anser, att den odrägliga tillvaron som erbjuds tiggande människor trots allt är bättre än den ännu mer odrägliga tillvaron annorstädes? — Oavsett om det är nyfascister (SD) eller, som nu, moderaterna, så är det ofta illa dolda huvudargumentet att ”vi kan inte ta hand om alla”.

Vänsterpartiets gruppledare i Katrineholm har, tillsammans med sina kollegor i Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna för någon vecka skrivit en debattartikel, där just det förhållandet problematiseras på ett föredömligt sätt:

En del säger att detta inte är kommunens ansvar och att de länder som tiggarna kommer ifrån måste ta sitt ansvar för sina medborgare. Så är det naturligtvis, det måste de göra och vi måste sätta tryck på dem att göra det också och att sluta diskriminera sin egen befolkning. Men den värld vi lever i är inte en perfekt värld, för i en perfekt värld behöver inte människor lämna sina hemländer och färdas tvärs över en kontinent för att sätta sig i minusgrader i ett gathörn på jakt efter ett bättre liv.

Jag tror dock tyvärr att vi diskuterar helt fel saker. Diskussionen kring huruvida det är problematiskt med människor som tvingas tigga handlar i grunden inte om ifall det ska finnas härbärgen eller om det ska få finnas kåkstäder. Den diskussionen handlar inte om att väktare ska ha makt att avhysa fattiga människor, den handlar inte om huruvida tiggande personer samarbetar och på så sätt ”organiserar sin verksamhet” eller inte. — Vi kan på sin höjd lösa akuta problem med hjälp av svar på dessa frågor (något som i och för sig är nog så viktigt).

Det stora bakomliggande problemet är den sociala ojämlikheten som råder mellan olika befolkningsgrupper och olika delar av den Europeiska Unionen. Problemet kretsar därför egentligen inte heller om att vissa länder måste ta ansvar för sina medborgare. Visserligen, det måste de. — Men när dessa länder av olika skäl har så mycket mindre ekonomiska möjligheter att göra just detta, så kommer de enorma sociala skillnaderna att kvarstå, skillnaderna mellan oss i den rika delen av världen (och Europa) och de ”fattiga” delarna (en bra uppställning över skillnaderna inom EU från UNICEF, pdf).

Det är just här som både utmaningen och lösningen ligger: att skapa en social ekonomisk omfördelningspolitik som inte gör halt vid nationsgränserna. Nu, när vi ändå är medlemmar i Europeiska Unionen, kan vi lika gärna börja här, helt oavsett vad vi tycker om EU i grunden. Skapa sociala och ekonomiska utjämningssystem som på allvar kan utjämna de stora ekonomiska skillnaderna som finns inom unionen. Ja, det skulle innebära att vi tar från de rika och ger till de fattiga. Och ja, det skulle konkret innebära att vi måste ”ta från oss själva och ge till de andra” – det råkar nämligen vara så illa, att det är vi som är de rika.

Om vi inte gör det, så kommer vi i all evinnerlighet kunna ondgöra oss över dessa ‘fattiglappar som kommer hit och förstör vår gatubild.’

— Men det kanske är just det som är syftet? Det kanske inte handlar om att lösa verkliga problem?

Det kanske helt enkelt handlar om att kunna fortsätta hävda vår förmenta överlägsenhet?

Foto från pågående sammanträde i Viadidaktnämnden.

Jag tjänstgör sedan 2013 som förtroendevald i Viadidaktnämnden. När det begav sig, så började jag som ersättare, sedan årsskiftet är jag 2:a Vice Ordförande för nämnden. Nog med titlar och egenmäktigt ryggdunkande. Viadidaktnämnden alltså.

Viadi…vaad?!?

Viadidakt är ett lokalt påfund: en nämnd som integrerar frågor som rör vuxenutbildning, integration och arbetsmarknad under ett och samma tak. Det i sig är kanske inte något som är alltför anmärkningsvärt.

Viadidakt är också en av de kommunala nämnderna som delas mellan olika kommuner, i vårt fall mellan Katrineholm och Vingåker. Det i sig är kanske inte heller något som är alltför anmärkningsvärt; det finns ett antal exempel med kommungemensamma nämnder, även om dessa vanligtvis brukar hålla sig till mer tekniska eller serviceområden, som IT, gatuunderhåll etc. Men som sagt, i sig inte något som är alltför anmärkningsvärt.

Intressant blir det dock i vårt fall med Viadidakt, eftersom så viktiga frågor som vuxenutbildning, integration och arbetsmarknad sköts gemensamt i två olika kommuner. Att sedan inte någon representant av nyfascistiska partiet (SD) har lyckats ta plats i denna nämnd, som ju bland annat arbetar med integration är grädde på moset – och kanske inte heller förvånande i sak: nyfascisterna har, som säkerligen bekant, inte en enda ståndpunkt i integrationsfrågor.

Kulturkrockar

Arbetet i Viadidakt erbjuder dock en närstudie av problemen som uppstår i samband med kulturkrockar mellan kulturer som inte låter sig integreras med varandra. Som till exempel den Katrineholmska kulturen och den Vingåkerska ditton. Ja, eller snarare den politiska nutidskulturen i respektive kommun: den politiska maktfördelningen.

I Vingåker styr en koalition av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, med stöd av Folkpartiet. I Katrineholm har vi visserligen en betryggande röd-röd-grön majoritet, men den ledande socialdemokraten, rikskänd tack vare sina högerpopulistiska utspel, föredrog en blocköverskridande koalition med Moderaterna.

I det praktiska nämndarbetet innebär dessa olika majoritetsförhållanden inte någon större svårighet. Eftersom det just inte finns några nyfascister (SD) representerade, så lär vi utan vidare kunna bejaka våra olika (politiska) kulturers skillnader och egenheter.

Men åtminstone i teorin blir det lite halvjobbigt, åtminstone för mig. Som 2:a vice ordförande är jag `egentligen´ oppositionens företrädare i nämndens presidium. Det är bland annat brukligt att den andre viceordföranden håller förmöten med de övriga oppositionspartierna och därigenom åtminstone försöker samordna oppositionens arbete.

Det enda kruxet: om du har tid och ork, får du gärna definiera uttrycket ”opposition”. — Beroende på vilken kommun en nämndledamot kommer ifrån, kan hen nämligen mycket väl både representera ett parti som är i majoritet och i opposition. En kort uppställning:

Av de åtta partierna är därmed fyra stycken, däribland mitt egna Vänsterpartiet, både opposition och majoritet, tre partier är alltid i opposition och ett parti är alltid i majoritet.

Så vilka bjuder jag in, när jag vill bjuda in oppositionen? – Alla som på något sätt är i opposition, dvs alla utom (S)? Eller alla som bara är i opposition? — Får jag då ens själv vara med på mitt egna kalas?

— Är det här kanske rentav ett sånt där tydligt nyfascistiskt exempel på att olika kulturer omöjligt kan leva ihop?

Foto: ReneS

Att göra sig av med bilen? — Det är ingen rolig tanke, på sätt och vis. Jag är nämligen en bilälskare. Inte den sortens bilälskare som tillbringar sin lediga tid i garaget och skruvar. Inte heller den sorten som tvättar, vaxar, polerar och med stolthet visar upp en blänkande skönhet. Alla som sett någon av bilarna som jag någonsin har ägt kan intyga det. Nej, inte den prydliga sorten. Däremot den sorten som älskar att köra bil. ”ÄLSKAR” i versaler.

Men bara för att jag älskar något, så behöver det kanske inte vara vettigt eller nödvändigt.

I likhet med många andra använder vi vår bil av ren bekvämlighet för många ärenden, där bilen egentligen absolut inte skulle behövas. Vi skjutsar till dagis, vi veckohandlar, vi kompletteringshandlar. Jag åker snabbt till närbutiken (som inte ens ligger en tiominuterspromenad hemifrån). Självfallet tar vi bilen, när vi hälsar på familjen, åker till tant och farbror doktor eller hämtar någon från stationen. Bilen används i stort dagligen, oftast flera gånger om dagen.

Och ofta helt i onödan.

Vi bor i Katrineholm, en stad där i princip allt kan nås med cykel, utan större problem och utan att det skulle ta nämnvärt längre än med bil. Cykelvägsnätet är någorlunda väl utbyggt (och ska förbättras i enlighet med en ny cykelplan). I fjol gav vi oss iväg på en längre cykelsemester med lådcykel, cykelsläp, ett litet barn och en tonåring. Det fungerade alldeles utmärkt – och det blev en av de bästa semesterresorna som vi någonsin har gjort.

Nämnda lådcykel har sedan dess använts väldigt flitigt för att transportera vår dotter till och från förskolan – och något mindre frekvent även för att storhandla. Sedan förra helgen är jag dessutom stolt husse till ännu en lådcykel, den här gången en enspårig variant som kommer kunna trampas i högre farter. Det innebär att vi egentligen inte alls skulle behöva vrida nyckeln i bilens tändningslås för våra vardagliga transporter i staden.

Men hur blir det med lite längre resor?

Det finns ett antal återkommande sträckor som vi mer eller mindre regelbundet lägger bakom oss med den egna bilen:

Ungefär var sjätte vecka hälsar vi på mina svärföräldrar (tillika dotterns morföräldrar) i Västra Götaland. Enkelresan går på ca 22 mil. Det är knappast något vi är intresserade av att minska på, snarare tvärtom. Så här behövs det ett alternativ. För tillfället finns det rimliga tågförbindelser mellan Katrineholm och Lidköping som, beroende på avgång och tid på dygnet, kostar ca 1.500 kronor, tur och retur för två vuxna och ett barn. Om vi använder Skatteverkets bilschablon på 18,50 kr per mil, så hamnar motsvarande kostnad för samma resa med bil på 814 kr.

Var tredje vecka (i snitt) åker jag till Nyköping på grund av mitt engagemang som Landstingspolitiker. Tur och retur går den resan med direktbuss och rabattkort på 157 kr, med bil istället på 233 kr, dvs här är kollektivtrafik faktiskt billigare.

Ca en gång i månaden har jag de senaste åren åkt till Norrköping på grund av mitt fackliga engagemang. Beroende på avgång kostar resan 150 kronor med tåg, 175 kronor med bil. Återigen, lätt fördel för kollektivtrafiken.

När jag ställer upp dessa mer eller mindre regelbundna och nödvändiga resor, så får jag en trevlig tabell:

Resultatet av uppställningen blir, att de löpande resekostnaderna blir 330 kronor billigare per månad, om vi använder bilen för de lite längre resorna. Om vi lägger till skatt och försäkring, så är läget dock det omvända: genom att använda kollektivtrafik tjänar vi ekonomiskt på att göra oss av med bilen, trots SJ:s hutlösa priser.

När vi plussar på med alla onödiga resor i tätorten, så blir balansen ännu tydligare. Någonstans mellan 1.000 och 2.000 kronor kan vi spara per månad, baserat på tidigare års genomsnittliga kostnader på ”bilkontot”.

Men det är ju så roligt!

Ja, det är bekvämt med bil. Det är roligt att köra. Jag kanske inte har berättat det ännu, men jag älskar att köra bil. ”ÄLSKAR” i versaler.

Att göra sig av med bilen skulle ändra på allt det. Det skulle utmana oss att ändra på invanda mönster. Det skulle tvinga oss att verkligen sätta oss på lådcykeln för att storhandla, även om vädret kanske inte håller med om den tolkningen. Det skulle göra det svårare att spontanåka på shoppingutflykt för att lägga pengar på helt onödiga prylar. Det skulle tvinga oss att planera lite längre i förväg. Miljöfördelarna borde vara svåra att förneka, hälsoaspekterna likaså.

Men är det värt att ge upp bekvämligheten som bilen där utanför fönstret erbjuder? – Eller borde frågan snarare formuleras: är denna bekvämlighet värt någonstans mellan 1.000 och 2.000 kronor per månad, 12.000 till 24.000 kronor per år?

Jag vet inte.

Äntligen har poletten trillat ner hos mig. Jag vet att det här kommer kunna vara något okonventionellt och rent av farligt att säga, men det hjälper inte. När jag läst och begrundat några av SD:s förslag, så måste jag erkänna: det där är ju bra. Ruskigt bra rent av!

Jag fattade inte, förrän jag läste om förslaget som kräver att vi svär trohet till kungen. Det där med att svära en trohetsed till någon Führer, det hade jag någon mörk minnesbild av att ha hört förut. En mycket mörk sådan…

Det var då jag insåg: mörkret är avsiktligt. Jag tror att jag sällan läst ens tillstymmelsevis lika bra politisk satir. Finurligt, cyniskt, underfundigt, svårt att upptäcka – och riktigt becksvart. Äntligen förstår jag.

Ha. Kul!

Sorry att jag hittills har varit så jävla PK (=party killer).

Foto: Kiran Foster

Jag har den senaste tiden haft ypperligt intensiva tillfällen att fundera kring det mänskliga värdet. Upprinnelsen till tankarna har dock inte varit teoretiska eller filosofiska utsvävningar – grunden har varit mycket mer handfast: jag försöker att komma tillrätta med vissa utmaningar som jag har, och en av dessa utmaningarna är en närmast patologisk låg självkänsla. Självförtroendet är det i regel inte någon större fel på, jag vet, vad jag går för. Inte heller självbilden är särskild skev, men just själv_känslan_, den är det något knas med. Själva den känns helt enkelt inte.

Vårdens ”officiella” version av självkänsla lyder såhär:

Med självkänsla menas att man känner att man har ett eget värde utan prestationer, titlar, yrke eller ekonomi.

En definition som ger mersmak. Det låter ju inte så dumt att ha en sån där självkänsla? — Problemet är bara att jag inte förstår. Att jag verkligen inte fattar. Nada.

Att tolka ordens innebörd är självfallet inte problemet; inte heller att någon annan kan tänkas uppleva en sådan känsla. Det låter fullt rimligt. Klart att du är värdefull! — Men att jag skulle ha något så konkret som ett ”eget värde” bara genom att vara, genom att finnas till, helt frikopplat från vad jag gör och tänker (eller hittills har gjort och tänkt)? – Det låter helt befängt. Med det inte sagt att mitt liv är bedrövligt, att jag för en meningslös tillvaro och lika gärna kan slänga mig bakom (sic!) ett rullande tåg – men åtminstone i min begreppsvärld, så finns det en tydlig skillnad mellan att vara ”helt jävla värdelös” och att vara värdelös. Låt mig tänka högt:

Såvida ”värdet” inte är något obskyrt, något mystiskt, religiöst eller okkult, så behöver det nödvändigtvis föregås av någon form av orsak. Gud kan kanske skapa något ur tomma intet, men såvida jag inte tror på att hon har haft sina klåfingriga händer tafsandes på något ”värde” i mig, så måste det finnas någon annan orsak vars verkan vi kan se manifesteras genom värdet. Men var jag än letar, en sådan definitiv orsak tycks inte finnas.

Visserligen, jag skulle kunna förkasta all logik och hävda att jag är människa och att detta mänskliga varande räcker för att vara värdefull. Eller så är det kanske för att jag är medelålders man. Eller vit. Eller en kännande varelse, eller förmågen att uppleva glädje och smärta. Den här listan med egenskaper och drag som skulle kunna anföras till värdets försvar skulle kunna göras lång – men den misslyckas med att belysa varför just den här egenskapen, just den här aspekten av mig, på något sätt skulle generera ett värde. Ja, det är trevligt att vara människa, det är roligt att ha roligt, det är glädjande att förnimma glädje och det är sorgligt att känna sorg. Men på vilket sätt visar det att någon av dessa upplevelserna skulle vara just värdefull?

Värdet som kan visas genom dylika uppräkningar är enbart det värdet som jag upplever, vilket ger oss en klockren cirkelargumentation: jag upplever att jag är värdefull eftersom jag upplever att jag är värdefull.

Visserligen är det fullt möjligt att utöka tankegången till att omfatta andra människor: Jag är, eller blir, värdefull eftersom andra människor upplever att jag är värdefull. – Men varför gör andra människor det? De enda rimliga svaren som jag kan hitta är relationella, emotionella och eventuellt evolutionära: jag är värdefull eftersom mitt varande påverkar andra människor (dvs det är relationellt). Om jag mår bra, så påverkar det mina medmänniskor (i optimalfallet) positivt; om jag däremot mår dåligt, så påverkar det mina medmänniskor negativt. (Förutom ifall du är rasist. Då är du nog glad när jag mår dåligt och tvärtom.)

Hur dina reaktioner än är, så innebär det hela, att jag har ett instrumentellt värde för andra. Så här långt inga problem. Men för att detta instrumentella värde skulle tillföra ett verkligt och intrinsikalt (dvs inneboende) värde av mig, skulle det krävas att mina medmänniskors måenden (som ju har påverkats av mitt mående) i sin tur har ett värde. Ett sådant värde kan vi utan vidare hitta i relation till ännu andra människor, men det är återigen fråga om ett instrumentellt värde, inte ett intrinsikalt sådant. Cirkelargumentationen förblir intakt, låt vara att den har utvidgats långt utöver min egna lilla, begränsade sinnesvärld. Den omfattar nu i en kedjereaktion fler och fler och till slut alla människor (och i förlängningen allt varande) som alla, med hjälp av cirkelargumentationen, tror att än den ena, än den andra har något så diffust som ett värde.

Om jag skulle leva som en fullständig eremit, utan att någon levande själ skulle veta om min blotta existens (vi ponerar att jag varken har några släktingar eller bekanta kvar), om vi dessutom skulle bortse från min resterande påverkan som jag har på min direkta omgivning och miljön omkring mig (eftersom jag varken äter eller dricker och självfallet har varit förutseende nog att uppfinna en manick som till och med neutraliserar mina gaser från ändtarmen), om vi för tankeexperimentets skull alltså utgår ifrån att jag lyckas leva ett liv utan någon som helst påverkan på min omgivning – skulle jag då vara värdelös? Varken relationella, emotionella eller evolutionära argument skulle längre bita för att förklara att jag i ett sådant läge visst har ett värde.

Trots det: Slutsatsen upplevs inte tillfredställande. Det är något som saknas. Helt värdelös skulle jag väl ändå inte vara? — Men hur mycket jag än letar, så lyckas jag inte hitta någon fast punkt, där jag med ens en tillstymmelse av trovärdighet skulle kunna säga att ”jotack, här har vi något som är värdefullt i sig självt. Nu ska vi se, om det där värdefulla på något sätt kan ge värde till något eller någon annan.”

Innebär det att jag är värdelös? – Det kanske det gör. Kruxet är att jag inte vet, att jag möjligen inte ens kan veta. Lika lite som jag som agnostiker tror att vi kan bevisa eller motbevisa existensen av någon Gud, lika lite börjar jag tro att vi kan bevisa eller motbevisa existensen av mitt (eller ditt) värde. Jag är fullt medveten om att jag hamnar i någon extremform av värderelativistismen här och skulle gärna vilja skämmas för det, om det inte vore för att jag, till skillnad från värderelativisterna inte nöjer mig med att anse att värden inte är universella — utan att jag spänner bågen ytterligare genom att såga värdena vid fotknölarna genom att börja ifrågasätta värdebegreppets blotta existens(berättigande).

Men det kanske inte behövs något värde heller. Oavsett om jag har ett värde eller inte, så gör det ont när det gör ont och det gör gott, när det gör gott. Det i sig kanske är skäl nog att sträva efter att inte göra ont och försöka göra gott. – Det i högsta graden påhittade Negativa Utilitaristernas Riksförbund hurrar av glädje över min insikt.

— Men att utifrån allt det här dra slutsatsen att jag skulle ha fog för att ”känna att jag har ett eget värde”?

Nej, den där självkänslan, den känns helt enkelt inte.

Då hade en röstat. På ett sätt var valet enkelt. Skulle jag rösta på

1. ett borgerligt block (som i Katrineholm inkluderar Socialdemokraterna), vars huvudintresse inte är invånarnas bästa – utan riskkapitalisternas.
2. en rasiströrelse, utklädda till clowner i Dressman-förklädnand,3. ett röttgröntrosa block med trovärdiga svar på verkliga problem.

Med denna, högst objektiva (eller nåt), beskrivning i bakhuvudet, blev valet inte särskilt svårt.

**Det som blev lite svårare var funderingar kring ett eventuellt taktikröstande. **Om de senaste dagarnas opinionsmätningar stämmer, så kommer det egentligen endast finnas ett fåtal troliga optioner efter valet.

Om vi utgår ifrån att det röd-gröna blocket blir större än Alliansen men inte får egen majoritet, så kommer S och MP inte att bjuda in V i ett regeringssamarbete, eftersom rösterna ändå inte kommer räcka till en majoritet. Då, så kommer S resonera, behövs det inga diskussioner och därmed kompromisser med V.

Andra alternativet är att Socialdemokraterna faktiskt kommer att lyckas att pyssla ihop en blocköverskridande regering. Eftersom både FP och C dock upprepade gånger har nobbat förslaget, är jag inte övertygad om att något av dessa partierna kommer kunna/vilja bryta sina löften. Mig veterligen har dock Moderaterna inte uttryckligen uteslutit en sådan ”stor koalition”, trots att tex lokala företrädare för M som jag har pratat med helt förkastar en sådan möjlighet (åtminstone på riksplan).

Alla scenarion som jag kan se innebär att mitt eget parti, Vänsterpartiet, kommer ha svårt att få något formellt inflytande i den kommande regeringen, såvida inte det röd-gröna blocket får egen majoritet. För att nå dit saknas det enligt de olika opinionsmätningarna för tillfället ca fem procent av rösterna. Att på självaste valdagen spurta och inhämta ytterligare fem procent av rösterna har tidigare inte hänt i den svenska demokratins historia — och jag har svårt att tro att varken de röd-gröna partierna kommer lyckas med det i år, eller, för all del, att allianspartierna lyckas med det för att i sin tur få övertaget.

Det som har hänt tidigare, är att partier flyttar sina positioner med några enstaka procentpunkter. Och här kommer taktiska överväganden på dagordningen: En röd-grön-rosa majoritet är nämligen något som skulle kunna nås. Med betoning på den sista färgen: rosa. — Om Feministiskt Initiativ lyckas ta sig över fyraprocentsspärren, så är höstens osäkra förhållanden lösta, åtminstone i den mån Lövfen kommer vara beredd att diskutera ett regeringssamarbete med både MP, V och F! – och i den mån dessa fyra partierna kommer kunna hitta kompromisser.

För att F! ska komma in i riksdagen, behöver de (beroende på vilket opinionsinstitut vi frågar) ”endast” öka med någonstans mellan 0,1 och 0,9 procent. Det motsvarar allt mellan 6.000 och 54.000 extra röster.

Till och med om alla dessa röster skulle komma från V eller MP, så skulle det sammanlagda röd-grön-rosa blocket nå fler än 50% av riksdagsmandaten – och därmed effektivt kunna bilda en majoritetsregering och samtidigt utestänga rasisterna från allt inflytande. Jag är inte ensam i dessa överväganden, även kända personer som tex Henrik Schyffert resonerar i dessa banor.

Fakta kvarstår: om partierna i det röd-gröna blocket skulle uppmana sina väljare att stödrösta på F!, så skulle det onekligen vara den ”enklaste” vägen till en stabil majoritet i riksdagen.

.

**Ungefär så gick mina tankar och valstrategiskt-teoretiska överväganden. **Tills jag vaknade ur mina intellektuella dagdrömmar.

Jag kom på mig själv att alla dessa fina tankar uteslutande bygger på ett maktperspektiv. På vilket sätt ska vi kunna ”få makten”? Det är inget fel med att vilja få makt och inflytande över politiken. Det är därför vi är politiskt aktiva, håller tal, skriver debattartiklar och värvar röster.

Men jag är Vänsterpartist och övertygad frihetlig socialist. Visserligen är jag också feminist – men det finns mycket i F!s program som jag anser vara föga genomtänkt och bitvis rentav populistiskt. Ska jag rösta på ett parti, vars partiprogram jag avfärdar med just sådana epitet?

– Nej, till syvende och sist vill ja inte leva i en demokrati, där våra strategiska spetsfundigheter leder till makten.

Jag vill leva i en demokrati, där de bästa åsikterna får genomslag. I den bemärkelsen: min röst är inte till salu.

Det var väl på tiden, eller?

Eftersom Sverigedemokraterna anser att de kan riva saker ur sitt sammanhang och på så sätt förvränga sanningen, så borde vi andra också få göra det.

För tydlighetens skull: ja, SD är ”sverigefientliga”, utan tvekan. Men nej, trots att Åkesson visserligen uppfyller de flesta kriterierna för flertalet ord som kan användas i pejorativt syfte, så är min föga kvalificerade gissning ändock att han troligen inte är en terrorist.

Reinfeldt – Vänsterpartiets ofrivilliga valstrateg?

Statsministern släppte igår en i mina ögon smärre politisk bomb genom sitt sommartal. Istället för att påpeka att invandring är lönsam även i ekonomiska termer, lyfte han fram kostnaderna som migrationen medför, åtminstone inledningsvis.

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det, sade Fredrik Reinfeldt. (SVT)

Som politiskt aktiv (och ordförande för Vänsterpartiet i Katrineholm) tycker jag att talet ger anledning till en hel del eftertanke och diskussion – inte minst med anledning av att jag befarar att talet har potential att (om-)definiera valrörelsen.

Inledningsvis finner jag egentligen inget kontroversiellt i sakfrågan som Reinfeldt lyfter. Ja, migration medför en ekonomisk kostnad till en början. Det är inte många som hävdar motsatsen. Människor som kommer till ett nytt land och som alltsom oftast inte har med sig stora pengakistor behöver någon form av försörjning – och i avsaknad av förvärvsarbete behöver andra hoppa in för att säkra denna försörjning, åtminstone till en början. Det är inte förrän nya medborgare/medmänniskor har etablerat sig i det nya landet som den kostnaden kan vändas till en (ekonomisk) nettovinst, något som till exempel OECD och andra räknar på.

Enligt högerextremisternas egna bloggar, tar det i snitt hela sju till åtta år för en invandrare att bli självförsörjande. — En siffra som i och för sig bör sättas i relation: för en nyfödd svensk tar det nämligen i snitt hela 23 år att bli självförsörjande, dvs tre gånger så länge.

Än sen? — Vänsterpartiet (och även Miljöpartiet, för den delen) har länge hävdat att den frågan egentligen inte är särskild relevant. Att diskutera ekonomiska nettovinster eller -kostnader är i en del diskussioner helt enkelt absurt:

Vad är nettokostnaderna för äldrevården? — Ännu mer tillspetsad, vad är nettokostnaderna för vården av barn som föds med grava funktionshinder? — Skulle någon verkligen vilja neka dessa barn vård, helt enkelt eftersom den vården aldrig kommer löna sig i ekonomiska termer? — Endast en hårdhudad cyniker skulle använda sig av en sådan argumentationsteknik och den enda ”sakliga” kritiken mot dylika exempel från extremisthåll är att svenska barn med grava funktionshinder är just svenska, och därför……

Reinfeldt håller huvudet högt och nuddar i grunden vid samma punkter.

Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss. (DN)

I saken innebär alltså Reinfeldts sommartal ingen överraskning för oss på den politiska vänstra planhalvan.

Eftersom jag är djupt involverad i den politiska valrörelsen och dessutom ägnar min tid åt mycket politisk analys, kommunikationsstrategi (och politisk filosofi), är jag dock inte säker på om den där politiska icke-nyheten i grunden inte är en enorm nyhet och utmaning för den kommande valrörelsen. Tycka vad en vill om moderaternas politiska prestation – men en sak måste vi tillstå: moderaterna är enormt kompetenta när det gäller kommunikationsstrategi. Moderaterna vet exakt, vad som ska sägas, på vilket sätt det ska sägas och när det ska sägas för att maximera genomslaget i opinionen. Att byta från ”invandringen är lönsam” till ”invandringen kostar” är inte något som bara råkar ske.

Det är något som har planerats. Länge.

Varför väljer Reinfeldt att ändra sitt budskap blott fyra veckor innan valet?

Många bedömare har under de senaste veckorna diskuterat, huruvida agendasättandet under valrörelsen kommer ha potential att påverka valresultatet. Beroende på vad som blir årets stora valfråga, så kommer antalet röster på de olika blocken/partierna förskjutas. Det tycks ha funnits en bred konsensus att vi i grunden har tre möjliga scenarion:

1. Antingen så handlar stora valfrågan om miljön – då kommer Miljöpartiet och det röd-gröna blocket att gynnas.
2. Eller så handlar valet om privatiseringen och missförhållanden i vården – då kommer Vänsterpartiet att gynnas, och därmed återigen det röd-gröna blocket.
3. Eller så kretsar allt om invandringen – då kommer med stor sannolikhet rasisterna inom SD att gynnas, helt enkelt för att de har sina enkla, populistiska ”lösningar” att falla tillbaka på.

I alla dessa tre scenarion har åtminstone jag haft svårt att hitta en kärnfråga, där allianspartierna med större framgång skulle kunnat samla poäng. Reinfeldts sommartal med poängteringen av de initiala kostnaderna av migrationen skulle kunna ses som ett försök att flytta valrörelsen till den enda frågan som inte per automatik stärker de röd-gröna partierna.

Effekten av att ge SD bollen är dock inte svår att sia om: den mest framstående rasistiska SD-bloggen skriver under rubriken ”Nu briserar invandringsbomben”:

Det redan hårt prövade svenska folket ska nu vara beredda på att prövas än hårdare. Den världsberömda toleransen, som regering efter regering i princip våldtagit, ska man krama sista droppen ur. Den svenska staten agerar inte längre utifrån svenska folkets intressen.

Högerextremisternas ledare twittrar:

Statsministern har bekräftat: Valet står mellan välfärd och massinvandring. Du väljer 14 september. #gamechanger #påriktigt

Vill Reinfeldt gynna Sverigedemokraterna?

Reaktionerna är knappast överraskande – och det finns inte en chans att Reinfeldts kommunikationsstab inte iskallt räknade med just dylika reaktioner. Återstår frågan, varför utspelet gjordes trots vetskapen om vad som skulle hända.

1. Utspelet gjordes för att vinna röster bland ”samvetsmedvetna”

Det första alternativet är att Reinfeldt verkligen ville lyfta fram vikten av att hjälpa till och vara ”goda medmänniskor”, kosta det, vad det vill. Visserligen var det inte verkligen hans exakta ord, men det var ju faktiskt vad han uttryckte. – Syftet skulle således ha varit att attrahera väljare med ett ”stort hjärta”.

Fördomsfull som jag är, så tror jag dock inte att moderaterna kan lyckas attrahera många av dessa personer. Inte att jag påstår att det inte finns godhjärtade moderater eller borgerliga. Absolut inte. Jag känner många ”bra” människor som har borgerliga åsikter. Men hos alliansen återfinns många migrationsvänliga hos andra partier (t.ex. en del av förespråkarna av fri invandring hos centern eller en del av den mer social-liberala delen av folkpartiet). Visserligen skulle Reinfeldt kunna attrahera några enstaka av dessa, men det skulle inte förändra styrkeförhållandet blocken emellan till moderaternas fördel, snarast tvärtom, i händelse att några väljare av partierna som står och skvalpar vid fyraprocentspärren flyttar över till (m) och därför puttar ett annat alliansparti under spärren.

Personer som övervägar att rösta på det röd-gröna blocket å andra sidan lär vara svåra att motivera att byta sida med anledning av utspelet. De som tycker att det är bra med att ”invandringen kostar” finns i regel inte i Socialdemokraternas högerfalanger.

Att Reinfeldt räknar med att direkt attrahera nya väljare med anledning av talet har jag därför svårt att tro.

2. Utspelet gjordes för att gynna Sverigedemokraterna och deras främlingsfientlighet.

Återstår nästa alternativ: Reinfeldt lyfte fram frågan om invandringens kostnader för att ”i smyg” gynna Sverigedemokraternas politik. – Knappast något statsöverhuvudet i västvärlden har dock avvisat högerpopulismen så tydligt som Reinfeldt har gjort. Gång på gång har han mycket tydligt och konsekvent kritiserat SD och deras gelikar. Hur mycket jag än ogillar den nuvarande regeringens politik, så avfärdar jag därför möjligheten att Reinfeldt ville gynna Sverigedemokraterna. Den möjligheten är helt enkelt inte realistisk i min föreställningsvärd.

3. Utspelet gjordes för att förhindra en röd-grön majoritet

Det sista alternativet som jag ser är att Reinfeldt i viss desperation medvetet flyttar fokus till migrationsdebatten, i full vetskap om att det kommer stärka Sverigedemokraterna. Syftet är dock egentligen inte att främja de främlingsfientliga — utan att med viss automatik istället försvaga det röd-gröna blocket. På det viset räknar möjligen moderaterna med att de röd-gröna inte kommer kunna få egen majoritet och att konstellationen efter valet kan bli mer gynnsam för moderaterna (och de övriga allianspartierna):

Antingen så hoppas Reinfeldt i så fall på en fortsatt minoritetsregering (med fortsatt informellt stöd av SD) eller så räknar han med att socialdemokraterna (som troligt största parti) i brist på röd-grön majoritet kommer sträcka sig över blockgränserna för en blocköverskridande regering; något som Löfven redan öppnade för under Almedalen för över ett år sedan.

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, så kommer jag fram till att den sistnämnda möjligheten nog är den mest troliga strategin.

Hur bör vänstern reagera på utspelet?

Om min analys av Reinfeldts utspel är (så när) korrekt, så undrar jag om inte utspelet medför att vi inom vänstern kommer att behöva anpassa vår valstrategi – och det snabbt!

Under tidigare valrörelser, och i viss mån även i den innevarande, har Vänsterpartiet hållit en väldigt ”vänlig” profil gentemot Socialdemokraterna. Strategin har i mångt och mycket gått ut på att visserligen söka attrahera personer inom Socialdemokraternas vänsterfalanger – men att i största möjliga mån tona ner större ideologiska skillnader för att ge en någorlunda samspelt bild av det röd-gröna blocket, något som är oundvikligt för att visa att vi röd-gröna tillsammans är ett rimligt regeringsalternativ. Förstå mig fel: jag är helt övertygad om att vi tillsammans är ett bättre alternativ än alla andra. — Men när förutsättningar förändras, så måste kanske även strategin anpassas.

Och förutsättningarna har förändrats.

1. Löfven har upprepade gånger öppnat för möjligheten att ha ett blocköverskridande samarbete.
2. Reinfeldt spelar SD i händerna och ökar SD:s chans att bli vågmästare.
3. Ju större SD:s eventuella roll som vågmästare blir, desto större blir chansen/risken/behovet av just en blocköverskridande regering.
4. Feministiskt Initiativ har ”poppat upp igen”. De har gjort ett mycket viktigt jobb med att lyfta upp feministiska frågor på dagordningen (igen) – men de attraherar främst väljare från Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalanger. Eftersom FI för tillfället inte tycks komma upp till fyraprocentspärren, så innebär det dock att röd-grön-rosa blockets styrka effektivt minskar och att chansen/risken/behovet av en blocköverskridande regering ökar ännu mer. ^[1]

.

Mot bakgrund av alla dessa faktorer börjar jag fundera över rimligheten i att vi inom Vänsterpartiet riktar vår förhoppning mot ett äkta maktskifte. Sannolikheten att vi efter valet kommer att se i grunden samma politik som idag – fast med med en ”socialmoderat” statsminister har ökat markant.

Det kanske inte längre är läge att hoppas på en röd-grön regering och att därför vara ”snälla” mot de övriga röd-gröna partierna. – Det kanske, kanske, kanske skulle vara mer realistiskt och framgångsrikt att alls inte fokusera på den röd-gröna ”regeringsdugligheten” och att istället maximera antalet verkliga vänsterröster, med siktet inställt på att vara den starkast möjliga (och mest obekväma) oppositionen?

Vad tycker ni? – Diskutera gärna.