Foto: Maks Karochkin

Debatten i Sverige är väldigt sansad. Ja, jag skulle rentav vilja påstå att det egentligen inte förs någon debatt alls. Den får ju nämligen inte föras. Att diskutera vissa frågor är strängt förbjudet i åsiktskorridorens förlovade land. Det är därför som ledarsidorna nästintill dagligen aldrig fylls av artiklar som raljerar om olika aspekter av migration och invandring. För att inte tala om nynazisternas ”alternativa medier”.

Det skrivs ju i princip aldrig dagligen om att vi ju minsann inte är hela världens socialbyrå — och om att det ju inte får sägas.

Det skrivs i princip aldrig dagligen om att migrationen medför enorma, oövervinneliga, gigantiska, ja, ibland rentav inte helt försumbara problem — och om att det ju inte får sägas.

Det skrivs i princip aldrig dagligen om att personerna som tiggar om pengar visserligen enligt all forskning inte är organiserade, men att de trots allt är fråga om organiserade yrkeskriminella ligor — och om att det ju inte får sägas.

Det skrivs i princip aldrig dagligen om att det där med feminismen är ett jäkla påhitt, som egentligen bara förtrycker oss utsatta män — och om att det ju inte får sägas.

Det skrivs i princip aldrig dagligen om att enskilda personers vansinnesdåd visserligen endast är enskilda personers vansinnesdåd, men att de på något sätt ändå alltid är en viss religions fel, oavsett om gärningsmännen ens tillhör den religionen — och om att det ju inte får sägas.

Vad allt det som i princip aldrig skrivs leder till, det är en annan fråga. Terrorattack i Göteborg mot en grupp fattiga personer som sov. Dagliga övergrepp mot fattiga personer som tiggar om pengar. Av allt att döma försök att mörda drygt 80 skyddssökande i Arboga. Hatbrotten ökar och ökar och ökar. SD-politiker som förbereder bombdåd nämns lite kort och glöms sedan bort. Jag menar, handen på hjärtat, vem är jag att kalla Nazitysklands nationalsocialister för nationalsocialister? De fick ju faktiskt 18 procent av rösterna i valet 1930. Då säger det sig ju självt att de inte kan ha varit nationalsocialister i så fall.

Nå. Som tur är, så är allt det där ju icke-frågor. Som tur är, så har vi ju den där åsiktskorridoren som inte tillåter att nämna den där elefanten i rummet. Och eftersom det som inte får sägas nästan aldrig dagligen sägs, så kan det ju följaktligen inte heller leda till några övergrepp.

Nästan aldrig dagligen hela tiden.

Foto: Hardly noticed – https://www.flickr.com/photos/deichheld-images/15046268914/

Jag citeras i dagens lokaltidning med anledning av ett Facebook-inlägg som skrevs av Katrineholms kommuns överförmyndare (s). Där står det bland annat att läsa:

Alla andra frågor tenderar att bli omöjliga att hantera och/eller diskutera så länge som vi inte kan få ordning på politiken kring tiggare och en mycket hög flyktinginvandring. Allt som kan göras för att få bort tiggeriet och få ner invandringen måste göras.

En person som innehar ämbetet som överförmyndare måste kunna gå att lita på. Hen måste ha förtroende hos dem som hen – tack vare sitt uppdrag – har makt att bestämma över. Ett sådant förtroende tror jag inte att man skapar genom uttryck som detta. Men så är jag inte överförmyndare heller, så vad vet jag om den saken?

— ”Allt som kan göras för att få bort tiggeriet och få ner invandringen måste göras”… Ja… Om man är vit man i övre medelklassen med politisk makt, ett högstatusyrke och en (förmodad) bra ekonomi, så kan man ju för all del ha åsikten att det största problemet här på jorden är att behöva se personer som tiggar. – Om det nu är idiotiska åsikter man vill ha. Personligen, så vill jag inte ha idiotiska åsikter och delar därför inte heller just den här specifika. Det framgår av tidningsartikeln:

— [Överförmyndarens] åsikter skiljer sig ganska kraftigt från synen på detta inom Socialdemokraterna på riksplanet. Det är fel att slå neråt, mot personer som står längst ned, säger Thomas Selig, Vänsterpartiet i Katrineholm.

Låt mig utveckla. Vad avser tiggande, så finns det, hur mycket jag än vrider och vänder på det, egentligen bara två logiskt tänkbara motiv som kan få en person att sätta sig på gatan och tigga:

1. personen vill förnedra sig själv, gillar att bli spottad på och hotad av SD-nynazister, älskar spänningen med att sväva i livsfara på nattetid på grund av mordförsök från ”Sverigevännernas” håll etc – eller
2. personen anser att det faktiskt är bättre att tigga om pengar än alla andra alternativ, trots allt det negativa.

Nynazisternas lögner om det ”organiserade tiggeriet” (som f.ö. är nästan ordagrannt klippt och klistrade från Nazitysklands propaganda) är här egentligen helt ovidkommande: Även om det hela nu hade varit organiserat — vilket det ju bevisligen inte är — så hade fortfarande punkt b varit giltig: personerna som då deltar i detta konspirationsteoretiska djävulusiska världsomfattande spelet skulle fortfarande göra det, just eftersom det är bättre än alternativen.

En gång till: eftersom det är bättre än alternativen.

Det kanske är just brist på andra, bättre alternativ som är problemet???

Är det här verkligen hjärnkirurgi???

Nu får det vara nog! Var tredje person över 80 år använder en rollator. 250.000 individer totalt i Sverige. Vart man än går, så syns de, dessa kulturberikande och snyltande pensionärer med sina rullatorer. Ofta syns de i grupp!!! Bromsar ner mig, när jag gör mina viktiga ärenden. Fast det får man väl inte säga i det här jävla PK-landet.

Dessutom: de är ju kriminella, hela bunten! Antalet ålderspensionärer som lagförts för brott har nästan fördubblats från 2002 till 2011 (källa: Brå).

Häromdagen pillade jag naveln hade jag ett väldigt viktigt ärende utanför vår ICA-butik. Så kommer det en stor, fet, sprillans ny Merca (en buss, till och med!) och släppte av några av rollaterroristerna. Efter de dragit sin runda och besvärat alla i kassakön genom sitt typiska ”vänta….jag har jämna pengar….”, ja, så kom skrytbilen tillbaks och plockade upp dem. Jovars. Pengarna. Som de får eftersom jag med mina skattepengar subventionerar deras rullatorer!

Nåväl. Det var uppenbart att de ingick i ett organiserat rollatorgäng! – Som grädde på moset: när de sedan kommer hem, så ställer de bara undan rollatorn i garderoben och behöver den helt plötsligt inte längre!!! Halleluja, helt botade – eller så är de helt enkelt rollatorfuskare.

Därför: förbjud det organiserade kriminella rollatoreriet!!!

.

Helt idiotiskt? – Självklart!

Att

1. se ett problem, som till exempel begränsningar i rörelseförmågan,
2. titta på en möjlig och partiell lösning, trots att den är allt annat än perfekt, som till exempel rollatorer och
3. vilja förbjuda lösningen, med fördel genom användning av starkt vinklade, förvrängda och misstänkliggörande halvsanningar,

…ja, den logiken är varken särskilt logisk, intelligent eller löser det egentliga problemet som ligger till grunden.

Efter att de vandrarhemliga morgonbestyren (kaffe, duscha, kaffe, packa, kaffe, städa, kaffe) var avklarade, började dagen med en nedfärd från Falköping mot Varnhem. Bortsett från en lätt stigning vid östra sidan av Hornborgasjön gick det i princip uteslutande nedför och efter mindre än en timme hade jag avklarat dagens första tredje del. Eftersom det ganska så exakt sammanföll med att trippmätaren slog över till 1.000 körda kilometer under semestern bjöd jag mig själv på glass och kaffe i skuggan av Varnhems klosterkyrka.

Varnhems klosterkyrka. Jag hade fikat utanför tidigare men aldrig varit inne i kyrkan. Det ville jag idag ändra på. Till min förvåning visade det sig dock att den här kyrkan verkar vara unik. Det är nämligen den första kyrkan som jag har sett som var avgiftsbelagd. Och eftersom en kyrka med entréavgift kändes… ja… fel, så lät jag bli.

Efter Varnhem bar det utan paus genom Axvall och Skara till Filsbäck strax utanför Lidköping, där cykelsemesterns sista rast avnjöts. Därefter gick det med racerfart genom Lidköping och ut till Kålland, cykelsemesterns slutdestination. Med dryga åtta mil och endast 239 höjdmeter blev sista etappen resans såväl kortaste, plattaste och snabbaste.

Så nu är jag framme. 10 cyklingsdagar, 1.057 km och 6.068 höjdmeter senare. Det gick trots allt.

Duscha, byta kläder och invänta att min familj kommer hem från deras båtutflykt idag…

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

**Dagens statistik **(totalen avser cyklingsdagar. Vilodagen är inte inräknad i snittvärdet).

Vandrarhemmet i Mössebergsparken. Perfekt för en vilodag och sista anhalten på cykelsemestern.

Idag hände det precis som planerat väldigt lite. Nästan vad som är syftet med en vilodag. Jag tillbringade en hel dag i Falköping, där det egentligen inte fanns alltför mycket att se.

Det enda nämnvärda är att jag gjorde min överlägsna intellekt (obs: ironi) all ära och promenerade sju kilometer fram och tillbaka till stadens centrum. I cykelskor. Smart Thomas. Mycket smart.

Den som inte är insatt: cykelskor har helt styva sulor för att avlasta foten och maximera kraftöverföringen. Att gå sju kilometer på det viset, dessutom med det klickande ljudet som pedalklossarna frambringar på asfalten. Så nu har jag muskelvärk på ännu andra ställen. Ja. Som sagt. Överlägsen intellekt…

I centrum inhämtade jag den för den här resan sista stämpeln för stämpelpasset. Tyvärr hade ingen på det utmarkerade stämpelstället hört talas om varken stämpelpasset eller att det var just de som skulle inneha besagda stämpel. En vanlig stämpel från turistbyrån fick därför duga.

Imorgon är det dags för sista etappen för den här semestern: från Falköping ner till Lidköping, en sträcka på ynka åtta mil (på den rutten jag har planerat).

Sen är det äntligen dags att leka med Microselig igen…

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Föga överraskande vaknade jag på samma ställe som jag somnade på igår och lika föga överraskande var platsen och naturen lika vacker som då. Men av någon anledning ville inte cykelglädjen infinna sig riktigt. Jag hade avslutat med en krävande uppförsbacke igår och jag visste ju att jag var i Sjuhäradsbyggden, ett område som inte direkt har ryktet att vara väldigt platt. Cykeldatorn förutspådde också mycket följdriktigt stigningar på totalt över 1.000 meter under dagens etapp. Nu, efter mer än en vecka med etapper på över 100 km per dygn kändes den utmaningen, ja… utmanande.

Men ack så fel både jag och cykeldatorn hade i våra fördomsfulla antaganden. Efter mindre än en mil på erkänt backiga vägar ledde nämligen skyltningen in på en cykelled mot Ulricehamn. Eftersom Ulricehamn låg ungefär halvvägs på dagens etapp följde jag för ovanlighetens skull skyltningen och leddes in på en gammal banvall som hade asfalterats och gjorts om till cykelbana.

Jag brukar försöka undvika att cykla längs banvallar, eftersom vägarna ofta är gamla servicevägar av minst sagt tvivelaktig kvalité. Men så var inte fallet med den här banvallen.

Det visade sig att jag utan att planera för det eller ens veta om vägens existens hade kommit in på Sjuhäradsrundan, en cykelled på 15 mil som invigdes så sent som i maj 2013 och som knyter ihop Borås, Tranemo, Ulricehamn och Svenljunga.

Naturen längs vägen var mycket vacker och mer omväxlande än vad jag hade tänkt.

Till skillnad från många andra cykelleder var skyltningen exemplarisk. Vid varje korsning fanns tydliga markeringar och vid infarten till varje något större by/samhälle/stad fanns dels en karta över samhället med en tydlig markering av vilka vägar som var lämpade för cykling och dels information om vilka ”cykelnära tjänster” som erbjöds i samhället, som t.ex. camping, vandrarhem, restaurang, inköpsmöjligheter etc.

Vid större korsningar fanns även tydliga cykelanpassade vägskyltar med kilometerantal. Här har några verkligen tänkt till i samband med planering och genomförande av leden.

Min glädje över att se en till synes verkligen genomtänkt cykelsatsning tog dock inte slut med dessa konstateranden. Längs vägen fanns gott om rastplatser med bänkar och bord, toaletter fanns utmarkerade med jämna mellanrum och i Månstad fanns till och med en dusch, speciellt för cykelleden.

Med snabba tramptag fortsatte jag längs leden till Ulricehamn, där en kort paus stundade. Eftersom jag skulle fortsätta norrut var det dags att vinka hejdå till Sjuhäradsleden som här svänger västerut mot Borås. Jag satt och konsulterade kartmaterialet i både telefon (där jag har den senaste officiella digitala Friluftskartan) och cykeldator (där jag har den senaste Friluftskartan av Garmin).

Nu skulle det allt bli lite jobbigare. Antingen ut på riksvägen som var ganska så tungt semestertrafikerad – eller upp-och-ner på lite mindre vägar.

Men historien upprepar sig. Ack så fel både jag, telefonen och cykeldatorn hade. Det visade sig nämligen att gamla banvallen mellan Ulricehamn och Falköping redan år 2007 hade asfalterats och gjorts om till cykelled. Vilket förvånade mig. Inte att banvallen hade gjorts om till en cykelled, utan att det officiella kartmaterialet som vi kunder tvingas punga ut tusentals (!) kronor för inte innehåller aktuella cykelleder. Att en led från 2013 inte är med kan jag acceptera. Det tar ett tag att uppdatera kartor. Men en väg som är åtta år gammal? Hallå?!?

I Hög (tror jag, jag glömde anteckna ortsnamnet) har en gammal hållplats för tåget bevarats och återuppbyggts. Till glädje för förbipasserande cyklister.Nåväl. Även avsnittet på banvallen mellan Ulricehamn och Falköping höll mycket hög kvalité, om än skyltning och rastmöjligheter var klart mer sparsamma.

På sina håll blev naturen lite mer monoton när det på raksträckor gick kilometer efter kilometer genom skog. Det är dock gnäll på hög och orättfärdig nivå. Bara det att kunna cykla utan större backar och helt utan att bli omkörd av unga män (ja, nästan uteslutande män) i sina statussymbolbilar med en högsta tillåtna säkerhetsavstånd på femton centimeter eftersom de ju måste visa vem som äger vägen, ja, bara det är värt mycket.

En bilfri bilfri dag med största utmaningen att väja för sniglar som inte riktigt hinner fly undan framdundrande cykeldäck.

Vad som skulle bli turens mest backiga etapp blev på så vis turens minst backiga och hittills snabbaste.

För att fira det blir det vilodag i morgon, turens första och enda. Alltid finns det någon anledning för att lata sig.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Dagens statistik:

När gårdagen var cykelsemesterns hittills värsta dag, så blev den här dagen en av de absolut bästa: smärtan i knäet har minskat avsevärt, ingen jagade bort mig från tältplatsen – och vädret var enastående för en lång dag på cykeln. Temperaturen låg kring 23-24 grader, vinden var nästan som bortblåst (höhö), solen kom fram.

Efter en snabb frukost i Ryssby började jag dagens rutt mot Lagan och därefter vidare ut på Bolmsön. Fantastiskt vackra omgivningar.

Vid färjeläget på Bolmsö gjorde jag en kortare rast och njöt av den strålande solen.

Turen fortsatte sedan på ett mycket trevligt avsnitt av Sverigeleden i svagt kuperat område genom Reftele och till Gislaved. Där kunde jag få ännu en stämpel till Sverigeledens stämpelpass. Fem stycken har det hittills blivit under den här turen, om jag räknar rätt. I Gislaved passade jag även på att fylla vattenförrådet (sex liter har jag med mig på soliga dagar och när jag har för avsikt att övernatta i tält).

Egentligen var dagsmålet redan uppnått, men en titt på cykeldatorn avslöjade att det väntade tämligen långdragna och branta stigningar väster om Gislaved. För att inte behöva starta morgondagen med branta backar, när musklerna fortfarande är lite slöa, bestämde jag att ta mig an klättringen redan på kvällen. Till skillnad från de senaste dagarna, när vinden försökte putta ner en från uppförsbackarna, så kändes stigningen idag i jämförelse enormt enkel.

Ungefär en mil efter Gislaved lämnade jag Småland och rullade in till Västra Götaland.

Efter ytterligare någon mil letade jag mig till en trevlig strand som jag tidigare på kartan hade pekat ut som lämplig övernattningsplats. Och lämplig är bara förnamnet.

Kvällsutsikt från tältet. Värre kan en verkligen ha det.

Nu: dags att mysa ner mig i sovsäcken.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Dagens statistik:

Nästan alltid när jag är på en längre cykelresa finns det någon eller några dagar som bara är för jäkliga. Den här dagen är en het kandidat för dennna opopulära utmärkelse.

Det började med att jag vaknade med en enorm smärta i vänstra knäet. Inte förunderligt kanske, med tanke på de senaste dagarnas strapatser med uppförsbackar och nästan konstant kraftig motvind, mil efter mil efter mil. Men bara för att det går att förklara, så minskar det ju inte smärtan. Jag haltar till närmaste dusch, där jag ger knäet en dunderkur av omväxlande hett och kallt vatten med massage emellan. Funkar någorlunda. Smärtan släpper lite.

På med lite sportsalva och sedan en snygg tejpning med silvertejp (enda tejpen jag hade med). Funkar ännu lite bättre. För att få en lite stiligare och ortopediskt mer anpassad lösning bestämmer jag mig dock för att ta en liten avstickare på dagens etapp upp till Växjö, där knäbandage inhandlas. På vägen dit var det dags för första ordentliga punka på bakdäcket. Snabbt slangbyte längs vägen och färden fortsatte.

Tack vare knäsmärtorna, punkan och motvinden (som långsamt men säkert börjar gå mig på nerverna, kan någon stänga av fläkten, tack?) hade jag vid fyratiden på eftermiddagen endast lagt knappa fyra mil bakom mig, långt under det egentligen planerade.

Med knäbandagen blev det dock lättare att cykla igen och framåt 18:00 började jag och kroppen hitta rytmen igen. Kring 20:30 rullade jag så in till dagens etappmål, Ryssby. Här har jag slagit läger lite i gråzonen av vad som faller under allemansrätten, strax utanför en kommunal badplats och precis invid Ljungabäcken (men utom synhåll för fastigheter).

Vi får se om Farbror Blå eller något kommunalt ungdomsgäng tycker att valet av tältplats blev alltför vågat.

Utsikt från tältet på kvällen. Enda bilden jag iddes ta idag…

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Dagens statistik:

Den här dagen på cykelsemestern är egentligen inte särskilt mycket att skriva hem om, åtminstone ur ”semestersynvinkel”: det duggregnade nästan hela dagen. Det duggade när jag vaknade, det duggade när jag packade ihop tältet, det duggade när jag började dagens etapp. Duggregnet gjorde att jag övergav min tidigare plan att turista lite i Kalmar och att istället ta mig an klättringen från havsnivå upp till sydsvenska höglandet.

Det duggade, när jag kom till Nybro och det fortsatte att dugga när jag kom till Skruv. Där hade jag efter ett tips från Tony egentligen tänkt mig att besiktiga bryggeriet, men det tycktes inte vara möjligt. Däremot byttes duggregnet till ett riktigt ösregn, vilket jag under en halvtimmes lång paus väntade ut i en busskur.

Där, i denna busskur, kom också för första gången under den här semestern mina mer eller mindre vanliga ”semestertankar”. De brukar dröja några dagar in på en resa, men sedan kommer dem. Sakta och försiktiga till en början, men ändock.

Jag sitter alltså på bänken i busskuren och filosoferar om bänken. Bänken jag aldrig tidigare sett, än mindre suttit på. Som jag med ganska stor sannolikhet aldrig heller kommer att sitta på igen. Men nu satt jag på den. I denna stund fanns den bara till för mig som ett sätt att vila kroppen och ta skydd från ösregnet. Bänken och jag fanns bara till. Här och nu – eller snarare där och då.

När jag skriver ner dessa tankar några timmar senare förefaller de riktigt banala. Jag satt alltså på en bänk. F*cking Big News! — Men dessa tankar är lite värdefulla för mig. De finns inte i vardagsstressen, där allt handlar om jobb, studier, politik och familj. I vardagen finns bara tankar kring allt som måste göras, skrivas, fixas, ordnas. Och allt som glömts att göras, skrivas, fixas, ordnas. Hjärnan går i ett och varvar i princip aldrig ner. Tid för ”banala” tankar finns inte.

Men nu finns tiden. Nu är jag i nuet. Några dagar och några hundra kilometer till.

Framåt kvällen slutade regnet och jag rullade in till Lessebo, där jag hämtade ännu en stämpel för stämpelpasset. Därefter fortsatte jag några mil till mot Hovmantorp, dagens etappmål.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Dagens statistik:

Under natten till idag regnade det en del och jag väcktes jag av en av de mest uråldriga väckarklockorna: åskan. Turligt nog var det ett kort uppehåll i regneriet när jag vaknade och åskan skulle inte vara framme förrän om några minuter, efter molnen att döma. Snabbt som attans packade jag ihop sovsäck, liggunderlag och (det blöta) tältet och hann precis färdig, när det brakade loss.

Som jag berättade igår tältade jag dock på en badplats och stugan med omklädningsrum gav mig både skydd mot ösregnet och en underbar möjlighet att i lugn och ro njuta av morgonkaffet.

Kring tiotiden slutade regnet och färden fortsatte i sydostlig riktning på väldigt fina småvägar ner till Oskarshamn.

Jag kände mig sugen att testa 4K-foto-funktionen i min telefon. Den tar i princip 4K-video och underlättar sedan urval av enstaka bilder för export till stillbilder med åtta megapixlar. Ett krångligt sätt att få en selfie, helt enkelt.

I Oskarshamn gjorde jag endast ett väldigt kort stopp för att pumpa däcken och fortsatte därefter söderut längs Cykelspåret mot Kalmar. Cykelspåret är en mer eller mindre genomtänkt och tillika mer eller mindre skyltad väg som sträcker sig längs hela ostkusten från norr till söder. Eller söder till norr. Tyvärr är vägkvalitén inte alltid den bästa (bitvis går leden på riktigt dåliga grusvägar, bitvis på starkt trafikerade huvudleder). Vid flera tillfällen avvek jag därför från den föreslagna rutten och hittade med hjälp av cykeldatorn mycket bättre alternativ.

Färden gick alltså söderut, genom Påskallavik och Mönsterås. Strax efter Mönsterås och med dryga 55 km körsträcka tog jag sedan en längre paus vid Kronobäcksruinen, en klosterruin från 1400-talet.

Eftersom väderrapporten siade om förestående åskväder och eftersom himlen mycket riktigt började bli rejält mörk i sydlig riktning fortsatte jag därefter i tämligen snabb takt och utan några längre pauser mot dagens etappmål, Kalmar. Här är tältet nu uppställt på en campingplats (fy skäms, Thomas!) för att kunna duscha, snabbtvätta lite kläder etc.

Jag hoppas kunna ta en kort turisttur genom Kalmar imorgon under förmiddagen, innan cykeln längtar ut på vägen igen.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester 2015
• Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa
• Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet
• Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa
• Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala
• Cykeltur Dag 5: Kristdala – Kalmar
• Cykeltur Dag 6: Kalmar – Hovmantorp
• Cykeltur Dag 7: Hovmantorp – Växjö – Ryssby
• Cykeltur Dag 8: Ryssby – Gislaved – Sjötofta
• Cykeltur Dag 9: Sjötofta – Ulricehamn – Falköping
• Cykeltur Dag 10: Vilodag i Falköping
• Cykeltur Dag 11: Falköping – bortom Lidköping

Dagens statistik: