Cykeltur Dag 4: Rimforsa – Kristdala

Publicerat den 7 juli 2015

Dag 4 av cykelsemestern började väl utsövd tack vare vandrarhemmets säng. Dessutom var det, till skillnad från igår, enkelt att börja dagen med den tillbörliga mängden koffein som krävs för att upprätthålla det komplexa maskineriet som kallas människa.

Eftersom jag försov mig lite (?) började cyklandet inte förrän vid 11-tiden, vilket bestraffades med vinden som redan kommit upp igår och som även idag bestämde sig för att ~~pissa~~ blåsa mig rätt i ansiktet. Efter någon mil gick det dock in i skogarna och vinden blev ett något mindre problem.

Efter några mil korsade jag så gränsen till Kalmar Län (och därmed Småland).

Färden fortsatte genom ett enormt kuperat område i Astrid Lindgrens hemtrakter. Och trots alla stigningar kan jag förstå varför Astrid Lindgren tyckte om området. Många små torp, många sjöar, och många backar att njuta utsikten ifrån.

Kring fyratiden på eftermiddagen rullade jag så in till Vimmerby.

I staden tog jag en längre paus för att tanka energi, fylla vattenflaskorna, göra några kompletteringsköp – och inte minst för att hämta en av dessa ominösa stämplar.

Så här ser stämplen för stämpelpasset ut. Vimmerby var det första stämpelstället, där personalen såväl hade hört talas om stämpelpasset och dessutom väldigt exakt visste, var stämpeln fanns.

Efter Vimmerby bar det raka vägen åt sydost, i riktning mot Oskarshamn. Varvid ”raka vägen” nästan kan tas ordagrant: bitvis var sträckan flera kilometer spikrak, både vad gäller riktning och höjd. Eftersom vinden för en gångs skull inte var emot mig, gick det snabbt att trampa återstoden av dagen.

Efter totalt 109 kilometer kom jag så fram till dagens etappmål. En badplats strax utanför Kristdala där tältet ställs upp med badplatstillsynsmänniskans uttryckliga goda minne.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Dagens statistik:

	_Distans_	_Tid_	_Snitthastighet_	_Stigning_
_idag_	109,48 km	6:09:37	17,77	829
_totalt_	433,99 km	25:20:30	17,1	3176

Cykeltur Dag 3: Vikbolandet – Rimforsa

Publicerat den 6 juli 2015

Dagens etapp var egentligen tänkt att vara ganska så lätt. Bortsett från några kullar i början och en ganska så gedigen stigning i slutet skulle det varit enormt lättcyklat. Etappen gick ju största delen från Vikbolandet via Söderköping till Linköping – och därmed över Öchötaschlätta – för att därefter försvinna lite kort i de brantare skogarna. Men cykling på slätten alltså. Underbart.

Så långt planen.

Det jag inte hade planerat in var att först bli väckt av ösregnet som försöker dränka mig. Tältet stod visserligen emot utan problem – men jag behövde ju packa ihop för att dra vidare. Utan att kunna (eller snarare: vilja) koka kaffe. Och utan att sakerna var torra. Därför: dags att börja cykla med extralasten som ett regnblöt tält och blöta kläder innebär och utan att koffeinmonstret hade fått sin dos. Perfekt.

Efter några mil lättade dock regnet och vid Göta kanal gavs möjlighet till både kaffekokning och den första av många torkpauser.

Efter denna rast var jag i princip framme vid den lättcyklade slätten. Den är som bekant väldigt platt. Vilket även vinden tyckte. Visserligen ville den säkerligen bara hjälpa till att torka mina blöta kläder – men varför skulle det behöva ske med en vindstyrka på över 10 m/s (med vindbyar på uppemot 14 m/s, allt enligt SMHI:s app)? Varför dessutom som rak motvind?!

Nåväl. Framåt sena eftermiddagen skulle jag ju svänga till vänster, från västlig riktning till sydlig. Då skulle ju inte blåsten vara ett större problem längre.

Om bara inte vindfanskapet skulle bestämt sig att följa med i den svängen…

Flertalet gånger var jag väldigt, väldigt nära att ge upp och hitta en plats att slå upp tältet innan etappmålet var nått. I slutändan var det nog bara en blandning av jävla anamma och lathet som drev mig fram: eftersom jag hade cyklat sista biten av dagens etapp redan för några år sedan, så visste jag om de i det närmaste inhumana backarna i slutet av etappen. Om jag skulle lata mig idag, så skulle jag behöva börja morgondagen med den värsta biten. Det hade otvetydigt lett till att jag hade kastat cykeln på nästbästa förbipasserande, ackompanjerad med otillbörliga okvädningsord. Eftersom vi inte kan ha det så, så hade vi det inte så.

Därför trampade jag hela vägen – och ligger nu i vandrarhemmet i Rimforsa för att torka kropp och själ (och utrustningen).

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Dagens statistik:

	_Distans_	_Tid_	_Snitthastighet_	_Stigning_
_idag_	106,14 km	6:56:05	15,31	778
_totalt_	323,91 km	19:10:53	16,89	2347

Cykeltur Dag 2: Trosa – Vikbolandet

Publicerat den 5 juli 2015

Andra dagen av årets cykelsemester började utanför ”Albins Kiosk” i Trosa, stämpelförättaren för Trosa-stämpeln i Sverigeledens cykelpass (den där stämpeln som jag tjatat så mycket om). Tyvärr hade dock ingen i butiken ens hört talat om Stämpelpasset – eller att det var just de som skulle ha någon stämpel. Men, kom en butiksanställd på, prata med chefen, vetja, hon jobbar i butiken intill. Det är samma ägare.

Ut alltså och in genom nästa butiksdörr. Där hade chefen visserligen hört talas om den ominösa stämpeln, men kunde inte lista ut i vilka skrymslen och vrår det skulle behöver letas. I ett akut skov av enastående kundservice bestämde hon sig dock att helt sonika ringa till en föredetta anställd som borde veta. Det visste hen också. Tyvärr hade stämpeln nog slängts vid en storstädning för något år sedan.

Jahapp.

Som tröst fick jag stämpel med företagets logotyp och en erfarenhet att det finns butikspersonal som verkligen är hjälpsamma, trots att det inte handlar om att sälja något alls. En stor eloge till ”Albins Kiosk”.

Efter denna dialektiskt antiklimaktiska klimax var det dags att försöka få några mil på trippmätaren. Vägen gick än på Cykelspåret, än på Näckrosleden, än på Kustlinjen och än på Sverigeleden till Nyköping och vidare ner till Nävekvarn. Några kilometer efter Nävekvarn passerade jag den hårt bevakade gränsen till Östergötland.

Där fortsatta färden ner (eller snarare upp och ner) till Säter, där färjan tog mig över Bråviken till Skenäs och Vikoblandet.

Cykelsmurfen väntar på färjan

Efter några mil stannade jag sedan för att hinna fixa några smärre problem med cykeln innan det blev för sent.

Nu är allting fixat och donat och klart och jag ligger i mitt lilla tält för att skriva klart dagens blogginläggsresedagbok. Värre kan en ha det.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Dagens statistik:

	_Distans_	_Tid_	_Snitthastighet_	_Stigning_
_idag_	105,07 km	6:10:48	17,00	764
_totalt_	217,77 km	12:14:48	17,78	1569

Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa

Publicerat den 4 juli 2015

Årets upplaga av cykelsemestern började som planerad. Efter en (för mina förhållanden) gedigen frukost packade jag de sista bitarna, vinkade och pussade av mina älsklingar och började trampa.

Och trampa.

50.232 gånger, för att vara exakt (baserad på cykeldatorns räkning av pedalvarv under dagen). Målet var att cykla minst 100 kilometer under dagen och att (helst) ta sig till Trosa (108 kilometer på den planerade rutten).

Bortsett från värmen och ett bilrally som kördes på en del av sträckan var det hela överraskande lättcyklat. Fram tills jag efter ungefär sex mil bestämde mig för att inta lunch. Efter det kändes benmuskulaturen grötig och backarna mycket backigare. Vilket torde utgöra ett otvetydigt och vetenskapligt bevis på att lunch inte är bra. Skadligt, rent av. Och backförstorande.

Nåväl. Efter dryga sex timmar på sadeln (alla mina slacker-pauser inte inräknade) kom jag slutligen fram i Trosa. Eller ”jag”. – ”Vi” är nog mer exakt. Cykelsmurfen är ju med…

Cykelsmurfen är en mycket snäll imaginär vän. Hen gläds uppenbarligen över mina trampprestationer.

Som jag redan antytt, är den enda anledningen att jag cyklar förbi Trosa att jag behöver en stämpel för den alldeles för tomma Trosa-rutan i Sverigeledens stämpelpass. Tyvärr kom jag dock några minuter efter stängning av kiosken som har betrotts med att få företa denna högtidliga stämplingsceremoni. Därför blir det en övernattning här – och imorgon kommer stämpelpasset (förhoppningsvis!) även prydas med den där förbaskade Trosa-stämpeln.

Därefter fortsätter resan i sydvästlig riktning.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Dagens statistik:

	_Distans_	_Tid_	_Snitthastighet_	_Stigning_
_idag_	112,7 km	6:04:00	18,58	805
_totalt_	112,7 km	6:04:00	18,58	805

Cykeltur Dag 1: Katrineholm – Trosa

Publicerat den 4 juli 2015

Årets upplaga av cykelsemestern började som planerad. Efter en (för mina förhållanden) gedigen frukost packade jag de sista bitarna, vinkade och pussade av mina älsklingar och började trampa.

Och trampa.

50.232 gånger, för att vara exakt (baserad på cykeldatorns räkning av pedalvarv under dagen). Målet var att cykla minst 100 kilometer under dagen och att (helst) ta sig till Trosa (108 kilometer på den planerade rutten).

Bortsett från värmen och ett bilrally som kördes på en del av sträckan var det hela överraskande lättcyklat. Fram tills jag efter ungefär sex mil bestämde mig för att inta lunch. Efter det kändes benmuskulaturen grötig och backarna mycket backigare. Vilket torde utgöra ett otvetydigt och vetenskapligt bevis på att lunch inte är bra. Skadligt, rent av. Och backförstorande.

Nåväl. Efter dryga sex timmar på sadeln (alla mina slacker-pauser inte inräknade) kom jag slutligen fram i Trosa. Eller ”jag”. – ”Vi” är nog mer exakt. Cykelsmurfen är ju med…

Cykelsmurfen är en mycket snäll imaginär vän. Hen gläds uppenbarligen över mina trampprestationer.

Som jag redan antytt, är den enda anledningen att jag cyklar förbi Trosa att jag behöver en stämpel för den alldeles för tomma Trosa-rutan i Sverigeledens stämpelpass. Tyvärr kom jag dock några minuter efter stängning av kiosken som har betrotts med att få företa denna högtidliga stämplingsceremoni. Därför blir det en övernattning här – och imorgon kommer stämpelpasset (förhoppningsvis!) även prydas med den där förbaskade Trosa-stämpeln.

Därefter fortsätter resan i sydvästlig riktning.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Dagens statistik:

	_Distans_	_Tid_	_Snitthastighet_	_Stigning_
_idag_	112,7 km	6:04:00	18,58	805
_totalt_	112,7 km	6:04:00	18,58	805

Cykelsemester 2015

Publicerat den 1 juli 2015

Efter fjolårets succé med en cykelsemester för hela familjen (komplett med lådcykel och släp) blir det i år istället ett litet enpersonsäventyr. Den första ensamma långturen på över tio år.

Cykeln är servad, allt är packat och klart och de närmaste tio dagarna kommer jag göra den södra hälften av Sverige osäker. Rutten är planerad att gå från hemorten Katrineholm till Trosa (med enda syftet att hämta en stämpel för Sverigeledens stämpelpass) och sedan via Nyköping till Linköping, genom Vimmerby till Oskarshamn, ner till Kalmar och sedan upp i de småländska skogarna via Lessebo, förbi Ljungby och sedan vidare genom Gisslaved och Ulricehamn till Lidköping. Samma start och mål som förra året – men med en liten (?) omväg på sisådär 60 mil.

Totalt beräknas sträckan vara ganska så exakt 1.000 kilometer. Ett tag tänkte jag att använda min tvåhjuliga lådcykel för semestern, men mitt högra knä reserverade sig mot det beslutet och la in ett högljutt veto, i ordets rätta bemärkelse: det knakade ordentligt till i en utdragen och brant uppförsbacke under en av mina träningsrundor. Ärthjärnan tyckte nämligen att det var en smart idé att använda ca 60 liter i vattendunkar som barlast för att simulera packningen. Sedan tog det flera dagars vila och sportsalva innan jag kunde belasta knäet helt utan smärta igen. Så nu blir det en helt vanlig cykelsemester. Med min helt vanliga trotjänare till vanlig trekkingcykel.

Till skillnad från förra året, när vi huvudsakligen sov på vandrarhem, Bed & Breakfast och campingplatser, är årets plan att så långt möjligt tälta i naturen – med visst förbehåll för monsunregn, tornado och alltför ihärdiga åskväder. – Eller i det naturkatastrofala fallet att jag inte lyckas ladda mina digitala pryttlar under färden. Eller särskilt i det post-apokalyptiska fallet att mina e-cigg får slut på kräm.

1.000 kilometer på tio dagar.

Med tanke på att jag tänker tälta i naturen och laga all mat på campingköket är packningen dock inte att förakta. 36 kg väger cykeln med alla väskor, vilket innebär att dagsetapperna på i snitt 100 km bitvis kommer vara enorma utmaningar.

Om det går och hur det går kommer du (förhoppnignsvis) dagligen kunna läsa här på bloggen.

Från och med imorgon är jag ute och cyklar.

You are reading Cykelsemester 2015 Read more from this series of articles.

Pseudo-meta-tolkning

Publicerat den 3 mars 2015

Foto: VinothChandar

Ett sånt där kryptiskt inlägg. Låtsas-smart. Personligt och eftertänksamt. Bara att ignorera, om det är vad som krävs.

Jag vara bara några få år gammal – och fattade inte ett enda ord av det tyska bandet BAP:s låt ”Alexandra, nit nur do”. Kanske inte särskilt konstigt: I det tyska språket finns språkskillnader som är långt större än skillnaderna mellan svenska och danska. Vissa dialekt är alls inte dialekt – utan egna språk; vissa utrotningshotade, enligt UNESCO. Områden vars invånare behöver tolk för att förstå andra områdens invånare. Vi bodde i ett område met ett av de utrotningshotade språken som skiljer sig markant från låtens tillika utrotningshotade språk.

Idag förstår jag varenda ett av orden. – Idag har jag dessutom min alldeles egen tolkning av deras innebörd. En djup pseudointellektuell förståelse av vad som sägs – och ännu mer menas.

Åtminstone är det min förståelse. Och den är aktuell idag.

Om du förstår vad jag förstår i min förståelse. Du som orkar: lyssna och läs min försök till svensk översättning/tolkning. – Vem eller vad är Alexandra?

Om du förstår, vad jag menar?

Nu är det längre ljust, trots att det bara är februari.

Vintern här är bara irriterande, ta bara slasken, som började sin resa

som snö ur tunga moln.

Dansöser, vid sidan om — bara för att dö, här på den ljumma asfalten,

Kamikaze i en stad,

där varje rop efter hjälp bara dör bort ohört.

Kom att tänka på en väg som går från Ostende [östra Köln] till Mekka

tvärs igenom Europa som E5. Längre bort har jag aldrig varit.

Trots alla brev som jag skrivit

och aldrig skickat iväg, men som du behövde — ”Förlåt för det!” — lösa ut på Posten.

Alla Errol Flynn-Visioner — skulle det löna sig för.

Sensationer, menar jag, inte Madame Toussaud!

Ref: Alexandra, medge det:

Många känner sig lämnade i sticket.

Alexandra, inte bara du.

Du gav mig bröd och skådespel, Alexandra, ja, jag vet.

Du känner dig som en utrangerad julgran efter nyår.

Som för att inse en apornas ö ^[1] stod jag framför dig, och öga mot öga

kunde jag läsa dig som en öppen bok.

Jag är ledsen att jag sjunger om det,

men i längden, Alexandra, räckte det väl inte.

Ref: Alexandra, medge det:

Många känner sig lämnade i sticket.

Alexandra, inte bara du.

Alla ceremonier, besvärjelser och ritualer,

dina Cohen-skivor, Jacques Brel-ljudsampler och promenader i regnet.

Sen de rörande försöken att skaka av den, tristessen,

de var utsiktslösa, de gav verkligen ingenting.

En sak är nämligen säker, som Amen i kyrkan: där det finns många kyrkor,

där finns det helt säkert en massa saker att bikta.

Ref: Alexandra, medge det:

Många känner sig lämnade i sticket.

Alexandra, inte bara du, inte bara du. ^[1)

Et blieht länger hell jetz, obwohl et ess immer noch Februar.

Ne Winter he ess ausschließlich lästich, wie dä Matsch, dä als Schnie

uss schwere Wolke singe Wääsch nohm,

Tänzerinne, nevvebei, nur öm ze stirve, he om lauwärme Asphalt,

Kamikaze en ner Stadt,

wo jede Hilferoof bloß unjehührt verhallt.

Mir fällt en Strooß enn, die vun Ostende bess Mekka,

quer durch Europa als E 5 führt, wigger woor ich noch nie,

trotz all dä Breefe, die ich jeschrivve

un nie affjescheck, doch für die du, ” Entschuldijung! ” Nohporto zahle mohts,

all die Eroll Flynn Visione, für jed einzelne däät sich et lohne,

Sensatione mein ich, nit Madame Toussaud.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.

Du johvs mir Bruht un Spiele, Alexandra, ich weiß schon,

du föhls dich wie ne ussrangierte Weihnachtsbaum noh Neujohr.

Wie`n Aapenisel ennzesinn stund ich vüür dir, un Aug en Aug

kunnt ich dich lese wie e opjeschlaare Booch.

Et deit mir leid, dovun ze singe,

bloß op Dauer, Alexandra, wohr dat doch wohl nit jenooch.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.

All Zeremonie, Beschwörunge un Rituale,

ding Cohen Plaate, Jacques Brel Sampler un Spazierjäng em Rähn

dann die rührende Versuche, affzoschöddele die Tristesse,

die wohren aussichtslos , die braaten et wirklich nit,

denn eins ess secher wie et Amen : dat wo suvill Kirche stonn,

et hundert pro en janze Hääd ze Bichte jitt.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.]

Foto: VinothChandar

Et blieht länger hell jetz, obwohl et ess immer noch Februar.

Ne Winter he ess ausschließlich lästich, wie dä Matsch, dä als Schnie

uss schwere Wolke singe Wääsch nohm,

Tänzerinne, nevvebei, nur öm ze stirve, he om lauwärme Asphalt,

Kamikaze en ner Stadt,

wo jede Hilferoof bloß unjehührt verhallt.

Mir fällt en Strooß enn, die vun Ostende bess Mekka,

quer durch Europa als E 5 führt, wigger woor ich noch nie,

trotz all dä Breefe, die ich jeschrivve

un nie affjescheck, doch für die du, ” Entschuldijung! ” Nohporto zahle mohts,

all die Eroll Flynn Visione, für jed einzelne däät sich et lohne,

Sensatione mein ich, nit Madame Toussaud.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.

Du johvs mir Bruht un Spiele, Alexandra, ich weiß schon,

du föhls dich wie ne ussrangierte Weihnachtsbaum noh Neujohr.

Wie`n Aapenisel ennzesinn stund ich vüür dir, un Aug en Aug

kunnt ich dich lese wie e opjeschlaare Booch.

Et deit mir leid, dovun ze singe,

bloß op Dauer, Alexandra, wohr dat doch wohl nit jenooch.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.

All Zeremonie, Beschwörunge un Rituale,

ding Cohen Plaate, Jacques Brel Sampler un Spazierjäng em Rähn

dann die rührende Versuche, affzoschöddele die Tristesse,

die wohren aussichtslos , die braaten et wirklich nit,

denn eins ess secher wie et Amen : dat wo suvill Kirche stonn,

et hundert pro en janze Hääd ze Bichte jitt.

Refr.:

Alexandra, jevv et zo:

Mancheiner föhlt sich he em Stech jelooße,

Alexandra, nit nur do, nit nur do.

Apornas ö. ↩

Förbjuda e-cigg?

Publicerat den 1 mars 2015

Foto: jonnwilliams

För ett och ett halvt år sedan var jag storrökare. Mellan 40 och 50 cigaretter om dagen (!) gick åt – och varken de ekonomiska eller hälsoaspekterna gick att förneka. Rökhosta varje morgon, en tom plånbok varje kväll, en kondition som inte var från denna värld (fast inte på ett positivt sätt). Ett antal gånger hade jag försökt att sluta – och alltid misslyckats totalt. Jag var nog fött till rökare, trodde jag.

Den 17 Juni 2013 (ja, jag minns datumet) testade jag för första gången e-cigaretter – och rökte min sista vanliga cigg. E-ciggen fungerade i mitt tycke minst lika bra. Från 40-50 cigaretter om dagen till noll.

Efter bara någon vecka började de negativa konsekvenserna av rökningen att försvinna. Jag fick tillbaka mycket av min ork, mitt flås och energin; rökhostan försvann. Idag har jag svårt att se att jag någonsin skulle återgå till att röka. Jag är ju ingen rökare.

Det finns dock en del besträvanden från politiskt håll. Försök att begränsa användningen av e-cigg. Försök att skapa striktare regler. Försök att förbjuda e-ciggens användning helt och hållet. I regel baseras dessa försök dessvärre inte på evidensbaserad forskning – utan på allmänt tyckande. Visserligen har det funnits enstaka studier, där negativa effekter av användningen av e-cigg har påvisats. I dessa studier har upphovskvinnorna/-männen dock i princip undantagslöst påpekat att det inte går att dra generella slutsatser. I regel är dessa studier nämligen behäftade med väldigt enkla ”fel”: e-ciggen har t.ex. använts med allt för stor elektrisk spänning. Det går att jämföra med ”köttvärlden”: om jag tar en bit mat och lägger den på grillen, så är det inte särskilt farligt. Om jag däremot låter maten ligga på grillen i några timmar och förkolna, ja, då blir maten cancerframkallande. — Följer av det att mat som sådan är cancerframkallande? – Knappast.

Det senaste handfasta försöket som jag i min förhållandevis nya roll som landstingspolitiker behövde ta ställning till är Landstinget Sörmlands planer att likställa användning av e-cigg med rökning.

Därför dumpar jag ner några av mina tankar som stödpunkter. Full disclaimer: Flera av punkterna har jag inspirerats till och fått hjälp att formulera på Facebook-gruppen E-cigarett Sverige.

I e-cigaretter finns det ingen som helst förbränning. Det uppstår inte någon rök och e-cigaretter omfattas därför inte heller av rökförbud. För den delen kan vi luta oss mot domslut från flertalet domstolar i flertalet europeiska länder.

E-cigg innehåller inte heller tobak – och bör därför inte heller regleras i något tobaksförbud. Även här har vi flertalet domslut att luta oss mot.
**Det skulle kunna diskuteras att e-cigg ska inordnas under ett generellt _nikotinförbud. _**Men i så fall måste både snus och nikotinläkemedel också förbjudas. Både snus och nikotinläkemedel har i hittillsvarande studier visat sig vara skadligare än e-cigaretter.
E-cigg kan få människor att byta från vanliga cigaretter till ett alternativ som enligt mycket forskning är helt obetänklig och enligt _all _forskning åtminstone är betydligt hälsosammare. — Eventuella risker för utomstående är i princip obefintliga. Anledningen att snus är tillåten i Sverige är att det anses ha lett till den (förhållandevis) låga andelen rökare i Sverige. Samma resonemang äger giltighet för e-cigaretter: om vi lyckas att få människor att sluta röka och använda ett mindre farligt alternativ, är det inte, typ, bra?
De skyddsvärda intressen vid rökförbud är i huvudsak
1. En tredje person som utsätts för passiv rökning, lukt etc.
  
  Det intresset berörs inte ens vid användning av e-cigaretter: det finns ingen passiv rökning, det finns i princip ingen lukt.
2. Användarens hälsa
  
  Den aspekten är av relevans. Det intresset kan (och bör) dock i förekommande fall beaktas på annat sätt än genom förbud. Om e-cigg hjälper användaren att inte få i sig skadeämnen som är resultatet av vanlig rökning, så är det dock i användarens hälsointresse att främja användningen av e-cigg, istället för att förbjuda den. Även här är jämförelsen med skadeverkningarna av t.ex. snus och nikotinläkemedel intressant.
Ibland framförs ett argument att ångan från e-cigg liknar röken från vanliga cigg och att dessa två är svåra att hålla isär från varandra. Det skulle leda till problem i t.ex. offentliga lokaler. Jag tycker att det argumentet saknar relevans. Det finns många exempel på produkter som ”liknar” andra produkter men som inte förbjuds på grund av denna likhet (t.ex. borde vi kanske förbjuda socker i ett café – eftersom det på håll liknar annat vitt pulver som personen häller i sin cappucino?)
Vissa argumenterar att e-cigg skulle vara en ”inkörsport” till rökning – men studier har visat att denna gateway-teori saknar allt stöd.

Källor för alla dessa påståenden finns till exempel i dokumentet E-cigarettes, vaping and public health : A summary for policy-makers (pdf) eller i artikeln A critique of a World Health Organization-commissioned report and associated paper on electronic cigarettes (online)

Förstå mig rätt: jag tycker inte att vi som använder e-cigg ska kunna använda dessa precis överallt utan att någon ska ha rätt att säga ifrån. Efter lite funderande har jag för ett bra tag sedan kommit fram till att i princip alltid använda e-ciggen utomhus (förutom hemmavid, i arbetsrummet). Det tycker jag är rimligt. Men innebär det att det ska förbjudas? – Knappast.

Har jag missat något? Kan det sammanfattas på ett bättre sätt? Tycker du att argumenten (och motargumenten) håller?

SD: ”Nazimössa är del av vår ideologi”

Publicerat den 28 februari 2015

Ibland är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Som mina ”fördomar” mot SD som ett nyfascistiskt parti.

En SD-politiker är anhållen för grovt vapenbrott. I sig kanske inte det mest förvånande. Trots att många SD-väljare säkerligen inte är helt tappade bakom vagnen kan nog inte samma sak sägas om flertalet företrädare för partiet (trots att det visserligen kan finnas enstaka undantag som jag helt enkelt aldrig råkat höra talas om). Nåväl.

Det anmärkningsvärda med fallet med den nu brottsmisstänkte nSDap:aren är emellanåt hans politiska historia. I höstas poserade personen ifråga nämligen med en nazisitisk uniformsmössa. Det är här som den logiska slutledningen blir enkel:

Sverigedemokraterna har enligt egen utsago nolltolerans mot ”ideologiska och politiska avvikelser”.
Personer som uppvisar ”ideologiska och politiska avvikelser” ska uteslutas ur partiet. ^[1]
Personen i fråga har stoltserat med nazi-mössa.
Personen är inte utesluten ur partiet.
Ergo: det är inte ideologiskt eller politiskt avvikande för Sverigedemokraterna att bära nazistiska kläder.

Tack för den tydliga demonstrationen, stöveltramps”demokraterna”!

Nu påstår visserligen SD att de har bett personen att lämna partiet, men det påstådda önskemålet har uppenbarligen varken lett till att han har lämnat partiet eller ställt sin fullmäktigeplats till förfogande. ↩

Tänk, bara tänk, om…

Publicerat den 27 februari 2015

Gränslöst mänskligt

Fler än 1.000 personer i en gränsöverskridande demonstration. Fler än 1.000 personer som arm i arm, hand i hand bildar en mänsklig kedja med både judar, muslimer, kristna och andra runt synagogan i Stockholm.

Här ska vi aldrig någonsin låta hatet vinna makten över våra liv. Aldrig nånsin!

Sällan att jag så förbehållslöst skriver under vad en Socialdemokrat säger.

Det kanske bara är sköljmedel i vår självgoda samvetstvättmaskin. Det kanske bara är en piss i havet. Det kanske bara är en engångsföreteelse. Men det är, i likhet med andra uttryck av solidaritet och sammanhållning åtminstone något.

Tänk, ja, bara tänk om Sverigedemokrater, Breivikare (dvs också Sverigedemokrater), religiösa fundamentalister och andra som försöker avskaffa vår mest grundläggande syn på människors lika värde, ja, tänk om de istället för att lyckas att sprida sitt hat faktiskt skulle misslyckas så fenomenalt och istället uppnå den raka motsatsen: att få oss att påminnas om vikten att stå upp för varandra?

Tänk, ja bara tänk om deras motiv inte blir en gnistra som tänder bomber, granater, synagogor eller moskéer. Tänk om den gnistran istället tänder processen som leder till en större medvetenhet hos oss.

Tänk om!