Dags för avfärd från Regna.

Den andra dagen på cykelsemestern var den kortaste dagsetappen på hela resan som vi har planerat, på ynka 23,7 km (varvid några av backarna förklarar sambandet mellan ordet ”ynka” och Einsteins relativitetsteori. Vi cyklade genom en helt underbar natur i norra Östergötland, gjorde rast i Hjortkvarn, Sveriges demografiska mittpunkt (skillnaden mot den geografiska mittpunkten förklaras av fotot nedan) och anlände till slut vid Vita Krala i Haddebo.

Sveriges demografiska mittpunkt

Av någon outgrundlig anledning var det endast jag som tyckte om mitt genialiska förslag att ställa frågan om det fanns möjlighet till övernattning här i Haddebo genom ett sluddrigt frambringat ”HadduBo?” – Nedröstat i valet av min hälsningsfras överlät jag åt resten av familjen att prata med de där konstiga okända personerna och valde att istället sura i ett hörn. Tack som fan. Verkligen. Jättekul. Vi har trots allt kommit till Örebro län/Närke och därmed till gnällbältet. Verkligen. Jättekul. Sådetså.

Tanken var att vi skulle sova i tält här – men eftersom Fru Selig lider (?) av äkta (?) grodfobi (?) (troligen snarare psykoallergi mot mig, men eftersom vi ännu inte hittat någon diagnos i något flingpaket, kan vi inte vara helt säkra); eftersom Fru Selig alltså får mardrömmar av blotta tanken att pussa mig en groda i ett tält på natten, är vi nu förbannade till att tillbringa natten i ett lyxigt Bed-and-Breakfast-rum i äkta retro stil. Tack som fan. Verkligen. Jättekul. (Disclaimer: HeladethärstyckethargranskatsochgodkäntsavFruSelig)

You are reading cykel2014 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester med lådcykel och cykelsläp
• Cykelsemester, dag 1: Katrineholm - Regna
• Cykelsemester, dag 2: Regna – Haddebo
• Cykelsemester, dag 3: Haddebo – Askersund
• Cykelsemester, dag 4: Vilodag i Askersund
• Cykelsemester, dag 5: Askersund – Tiveden
• Cykelsemester, dag 6: Tiveden – Töreboda
• Cykelsemester, dag 7: Vilodag i Töreboda
• Cykelsemester, dag 8: Äventyrssemester i Töreboda
• Cykelsemester, dag 9: Töreboda – Mariestad
• Cykelsemester, dag 10: Mariestad – Hällekis
• Cykelsemester, dag 11: Hällekis – Kålland

Dagens statistik:

Nu har cykelsemestern börjat. Första dagen bar cyklarna oss från vår nuvarande hemstad Katrineholm till Regna i Finspångs kommun. Med den turen har vi således redan lämnat Sörmland och kommit till Östergötland.

Vi försökte undvika duggregnet som hade hemsökt Katrineholm men insåg vid elvatiden att vi nog får acceptera lite blöt hud den första semesterdagen. Lyckligtvis slutade regnet efter bara en dryg mil och resten av färden kunde ske på det torra. (Tack för övrigt, att du så glatt vinkade, Gunnar

Från Katrineholm följde vi Sverigeleden till Hävla Bruk där vi gjorde en kortare lunchrast utanför den mycket nedlagda butiken.

Hävla Handel. Både den nedlagda butiken och det till synes nästan lika nedlagda samhället gav inget annat alternativ än att använda ett svart/vitt-foto. Sorry.

Efter Hävla gick det bara utför. Eller snarare uppför. Trots att det inte var någon särskild anmärkningsvärd total höjdstigning. Vi valde att ta en väldigt trevlig liten väg mellan Hävla och Regna, som bl.a. går via gamla Häfla Hammarsmedja, ett industriminne som i och för sig är väl värt ett besök. I dag fnös vi dock snarast åt minnesjäveln. Vägen förbi den är nämligen en mycket vacker grusväg.

Med betoning på grus.

Med emfas på ”grusväg efter några dagars regnväder”.

Med djupare baktanken ”Cykla? Där? Really???”

Med en fjortonårings träffsäkra formuleringsförmåga: ”Asså meeeeen…”

Med tillägg att jag nog helt klart underskattade vikten av mitt ekipage. När jag ställer mig upp för att ta den där backen med fullastad cykel med ännu mer fullastad släp, så spinner bakhjulet. På riktigt. Jag ser endast två alternativ. Antigen så har jag utrustats med alltför mycket muskelkraft och är i själva verket vidareutvecklingen av fjant-klenisarna Chuck Norris, Lara Croft, Hulken och Superwoman – eller så väger ekipaget helt enkelt alldeles, alldeles för mycket.

Nåväl. Vi klarade etappen, trots alla motstridiga argument som grusvägen försökte göra gällande och anlände till slut på Regnagården i Regna (ett för övrigt också mycket nedlagt samhälle, som det verkar). Det här vandrarhemmet har vi besökt tidigare under en av våra träningsrundor och funnit att vara väldigt trevligt och pittoreskt. Tiden tycks ha stått stilla här, sedan någon gång på 50-talet. Stormönstrade plasttapeter, mycket enkel (men ren och funktionell) inredning. Ett väldigt trevligt bemötande.

Alls inte ett av hotellen som ibland gömmer sig bakom varumärket ”vandrarhem” – utan ett vandrarhem värt namnet.

Miniselig, Microselig och finrummet på Regnagården

You are reading cykel2014 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester med lådcykel och cykelsläp
• Cykelsemester, dag 1: Katrineholm - Regna
• Cykelsemester, dag 2: Regna – Haddebo
• Cykelsemester, dag 3: Haddebo – Askersund
• Cykelsemester, dag 4: Vilodag i Askersund
• Cykelsemester, dag 5: Askersund – Tiveden
• Cykelsemester, dag 6: Tiveden – Töreboda
• Cykelsemester, dag 7: Vilodag i Töreboda
• Cykelsemester, dag 8: Äventyrssemester i Töreboda
• Cykelsemester, dag 9: Töreboda – Mariestad
• Cykelsemester, dag 10: Mariestad – Hällekis
• Cykelsemester, dag 11: Hällekis – Kålland

Dagens statistik:

Familjens lilla väntan/längtan/fasan inför sommarens officiella äventyr har nästan kommit till ett slut. Efter en hel del förberedelser, ruttplaneringar, reparationer, tester, införskaffningar och träningshelger, är det under de närmaste dagarna (lite beroende på vädret) dags att kliva på sadeln och börja trampa sommarsemesterns runda 300-350 kilometer. På en lådcykel, en vanlig cykel samt en cykel med släp.

Min vackra fru trampar på lådcykeln med lika vackra dottern (=Microselig) som värdeful last. Lika vackra sonen (=Miniselig) följer henne i hälarna (eller snarare: stänkskärmen) på sin egen cykel och med egen packning – och till sist följer långt-ifrån-lika-vackra undertecknad, dragandes ett släp för att få plats med allt som behövs av hela familjen under två veckors semester.

Eftersom mer än hälften av övernattningarna är tänkta att ske långt ute i naturen, så blir det en del packning. En hel del.

Den som någonsin trampat en längre sträcka på en cykel som väger 36 kilo (eller med ett släp som, inklusive last, väger närmare 60 kg) kan tänka sig att 350 kilometer kommer kunna kännas ännu mer i benen än vad det låter. När jag körde solo, brukade dagsetapperna ligga kring 120-200 kilometer, men med den sortens packning pratar vi helt andra dagliga mål. För att inte bryta ihop av utmattning innan vi ens börjat cykla, är tanken därför att rulla fram i gemytlig takt, med dagsetapper på endast dryga 40 kilometer. Eftersom vi dessutom kommer behöva vilodagar (som vi med stort tacksamhet inte behöver förklara med vår klenhet/muskelvärk utan istället kan helt och hållet skylla på Microselig, som med hennes 2,5 år inte gärna kan tvingas att sitta stilla många timmar under många dagar i sträck), eftersom vi alltså kommer behöva vilodagar, räknar vi med att vår resa kommer ta ungefär två veckor.

Färden går från Katrineholm på Sverigeleden, småvägar, omvägar och Västgötaleden till slutmålet på Kållandsön, strax utanför Lidköping. Hela den planerade rutten syns i blått på kartan nedan (hör av dig om du är en medcykelsemestrare och våra vägar korsas!)

För mig och Miniselig (som egentligen sedan länge har vuxit ur mini-attributet) har den gemensamma cykelsemestern blivit något av en tradition, alltsedan jag för elva år sedan, i ordets rätta bemärkelse, drog med den där äventyrslystne treåringen i ett cykelsläp. Jag tror att jag talar för oss båda, när jag påstår att vi kommit att uppskatta detta sätt att resa och semestra. Nära naturen, sjungandes långsamhetens lov, ihopkrupen i tältet i sommarrengnet. Berättandes och skojandes. Stolta och trötta efter etappens jobbiga backar.

Ekipaget och Miniselig på cykeltur 2009
Kafferast på cykeltur 2010

Hur mycket jag än letar: många bilder har det tyvärr inte blivit av våra turer. Några enstaka mobilbilder, som de två invid, men inte mycket mer.

Eftersom vi för första gången är hela familjen som deltar i mjölksyrafestivalen, hoppas jag kunna uppdatera bloggen med regelbundna etappinlägg i form av en cykelsemester-dag-och-bilderbok – med reservation för eventuella ”oövervinneliga” hinder, såsom bristfällig mobiltäckning, bristfällig batteriladdning eller bristfällig smärtgräns hos mina medcyklister.

Frågan lär inte vara om jag får höra det, utan när:

— Sluta för hlvete med dina elektriska prylar. Vi är för fn på cykelsemester!!!

You are reading cykel2014 Read more from this series of articles.

• Cykelsemester med lådcykel och cykelsläp
• Cykelsemester, dag 1: Katrineholm - Regna
• Cykelsemester, dag 2: Regna – Haddebo
• Cykelsemester, dag 3: Haddebo – Askersund
• Cykelsemester, dag 4: Vilodag i Askersund
• Cykelsemester, dag 5: Askersund – Tiveden
• Cykelsemester, dag 6: Tiveden – Töreboda
• Cykelsemester, dag 7: Vilodag i Töreboda
• Cykelsemester, dag 8: Äventyrssemester i Töreboda
• Cykelsemester, dag 9: Töreboda – Mariestad
• Cykelsemester, dag 10: Mariestad – Hällekis
• Cykelsemester, dag 11: Hällekis – Kålland

I fjol började Radiotjänst i Kiruna mjölka oss som inte har TV – men mycket väl mobiltelefoner och datorer. Jag har från dag ett sagt att Radiotjänstens debitering för mobiltelefoner och datorer inte är laglig. Som tur är finns det fler tänkande människor, som i vissa fall kan vara (med-) jurister och som nu i Högsta Förvaltningsdomstolen har kommit till exakt samma slutsatser. Bland annat skriver HFD:

Sammanfattningsvis finner Högsta förvaltningsdomstolens att en dator med internetuppkoppling inte kan anses vara avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program och att en webbsändning inte heller kan anses utgöra en utsändning eller vidaresändning i avgiftslagens mening.

Det är nu jag öppnar min stora käft och slänger med det ack så tillfredsställande ”vad var det jag sa?!?”

Enligt DN säger Radiotjänstens VD: ”Vi ser det så här, att den här domen innebär en ny praxis och den gäller från och med i dag och framåt. Den har ingen retroaktiv verkan.”

Problemet är bara att han – rent juridiskt – är ute och cyklar igen. Och inte lite. Eftersom domen innebär att Radiotjänst saknade laglig stöd att debitera, så har de… ja… fått pengar utan att ha rätt till dem. Den som får pengar utan att ha rätt till dem är… ja… skyldig att återbetala; något som redan följer ur rättsregler som har ynkliga par-tre tusen år på nacken. ^[1]

Brev till Radiotjänsten.

Jag har sedan den 4 mars 2013 debiterats radio- och tv-avgift för innehav av dator. Högsta författningsdomstolen har i mål 7368-13 fastslagit att debitering av avgiften för datorer mm har skett i strid mot gällande lagstiftning.

Enligt 16 § lagen om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst skall överskjutande belopp återbetalas, när inbetald avgift överstiger vad som skall erläggas.

Jag emotser därför återbetalning av radio- och tv-avgift för perioden från den 4 mars 2013 till konto [XYZ] inom två veckor från detta brevs datum.

Samtidigt vill jag att ni stryker min felaktig registrering av innehav från ert register.

En liten brasklapp, bara för att vara på den säkra sidan: Jag är inte emot public-service, tvärtemot. Om jag skulle ha en TV, skulle jag inte tveka en sekund att betala avgiften. Jag skulle till och med kunna tänka mig att betala licensen, bara för att. Bara för att det är viktigt att ha icke-kommersiell nyhetsbevakning och icke-kommersiell media överhuvudtaget.

Men jag vill inte tvingas att göra det på felaktiga grunder. Simple as that.

Valresultaten från EU-valet har öppnat en Pandoras ask av meta-demokratiska diskussioner. De ”bruna” partiernas framgång har skapat en oro och osäkerhet såväl inom den politiska sfären som inom mediabranschen. Hur ska demokratiska partier förhålla sig till odemokratiska partier eller till partier som ifrågasätter grundbultarna av våra demokratiska värdesystem, såsom alla människors lika värde. Medierna ställer sig samma fråga – dock åtminstone delvis ur ett annat perspektiv.

Axel Andén skriver i artikeln Äntligen, SVT har vaknat hur medias syn på SD kan hålla på att förändras. Axel har visserligen en del poäng i det han skriver (annars skulle han inte vara Axel) – men mycket av det han beskriver är egentligen en återgång till hur media för endast ett fåtal år sedan rapporterade om Sverige(o)demokraterna. De beskrevs som främlingsfientliga, som ett parti med rötter i nynazismen, som brunskjortor.

Alla dessa beskrivningar stämmer väl överens med den verkligheten som jag upplever. Sverigedemokraterna har sina rötter i nynazistiska kretsar, hur mycket deras historierevisionism försöker dölja det. Jimmie Åkesson gick med i det partiet, när det utan tvekan var ett rasistiskt parti – och såvida han inte lider av några allvarliga problem som påverkar hans verklighetsuppfattning, så måste han ha varit fullt medveten om partiets rasistiska politik. Idag tonar SD ner rasismen, till förmån för av ungdomsförbundet producerade Leni Riefenstahl-/Hitler-inspirerade videobudskap om de olika folkens Europa (för övrigt med ett vokabulär som än mer påminner om vem som var SDU:s nazistiska förebilder).

Den mediala strategin hos Sverigedemokraterna har varit enkel att förstå.

När bloggosfären var ung, så tillhandahöll SD ett otal bloggar som stod öppna för partiets aktivister. Föga förvånande innehöll dessa sd-bloggar allt för många rasistiska påhopp för att någon tänkande människa skulle kunnat attraheras av de illa dolda hatbudskapen. Därför behövdes sd-bloggarna stängas ner, till förmån för sajten Politiskt Inkorrekt — som efter alltför grova rasistiska påhopp behövde stängas ner, till förmån för dagens Avpixlat. Sajterna finansieras fortfarande av personer i SD:s ledning – men har, åtminstone enligt SD:s egna historieskrivning absolut ingenting att göra med SD. Upplägget medför att SD kan sprida sina åsikter utan att behöva stå till svars för dem.

Lysande.

På liknande sätt använder SD ett väl arrangerat martyrskap som redskap. Vi har under våren fått läsa mycket om torgmöten som SD behövde ställa in eller avbryta på grund av påstådda hot. Om en laglig demonstration hotas i sådan utsträckning att den inte kan hållas, så är det onekligen en inte helt oproblematisk situation för demokratin, en situation som åtminstone kräver djupa diskussioner och långtgående funderingar.

Dessa djupare demokratianalyser slipper vi dock till synes eftersom allt fler röster hörs som gör gällande att det alls inte förhöll sig på det viset som SD försöker göra gällande. Demonstrationerna var nästan undantagslöst helt vanliga motdemonstrationer, något som tvivelsutan är en demokratisk rättighet, såvida du inte är SD:are som anser att ingen får säga något negativt om SD. I Karlstad vittnade Polismästaren att SD absolut inte var tvungna att avbryta sitt torgmöte — utan att de, egentligen utan anledning, valde att ställa in för att framställa det som om de hade tystats av ”vänsterextremister”. Dylik information gick dock närmast förlorat i sorlet.

Resultatet blir att SD inte ens behöver framföra sina rasistiska budskap för att kunna hävda att de varken har rasistiska budskap och att de dessutom hindras från att framföra dem.

Lysande, än en gång.

Hur ska vi som verkar inom demokratiska organisationer bemöta Sverigedemokraterna då? Gäller det att, som Axel skriver i sin artikel, använda de rätta (svidande) termer för att beteckna partiet och dess politik?

Tvivelsutan. Men räcker det?

För några år sedan citerade jag filosofen Karl R Popper: ”I toleransens namn måste vi alltid göra anspråk på att inte tolerera intoleransen.” Grundtanken av den så kallade stridbara demokratin är att vi måste försvara demokratin mot dem som försöker avskaffa eller minska den. Du som undrar: ja, att kalla befolkningsgrupper för än det ena, än det andra, att försöka begränsa religionsfriheten, att begränsa de demokratiska rättigheterna för personer som inte är svenska medborgare men är permanent bosatta i Sverige, att kräva att utländska personer ska nekas tolk vid myndighetskontakt allt det ÄR_ inskränkningar av demokratin._

— Men Sverigedemokraterna är ju faktiskt demokratiskt valda, hör jag deras tangentbordskrigare invända.

Lysande invändning.

Precis som Nazisterna var demokratiskt valda, då, när det begav sig.

Valet till Europaparlamentet gick av stapeln och få tycks ha hyfs nog att avstå från att helt ofrågat ge sin mer eller mindre okvalificerad syn på saken. Eftersom jag inte heller kan hålla käft, mina högst personliga tankar:

Åtminstone i Sverige har vi sett att vänstervinderna som vi kunde känna under den senaste tiden verkligen finns. Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet är tillsammans större än Sossarna.

Att F! Håller intåg i EU-parlamentet tycker jag är fantastiskt. Likaså att Miljöpartiet fick ett så underbart resultat. Trots att jag varken har röstat på det ena eller det andra – eller med gott hjärta skulle kunna rekommendera andra att göra det. Men varken den feministiska kampen och miljöfrågorna kan vi någonsin få nog av.

Att Moderaterna med stormsteg närmar sig en nivå där de redovisas under kolumnen ”övriga partier” är nog något som alla med en känsla för solidaritet för de svagaste kan känna sig glada över. Även vi priviligierade som fortfarande har råd att känna oss solidariska.

Att Piratpartiet lämnar EU-parlamentet tycker jag är synd, trots att min partitillhörighet och -lojalitet ligger någon annanstans. Men jag sticker inte under stol med att jag anser att mitt egna parti i sann ”sharing-is-caring”-anda gott och väl kunde piratkopiera största delen av piraternas integritetspolitik. Som fullgod tröst kan jag nöja mig med att Piratpartiet fortfarande kommer vara representerat, tack vare våra tyska medeuropéer.

Vi har fått en brun våg i hela Europa, som omfattar såväl tvättäkta nazister som kavajklädda partier som egentligen är jättesnälla och bara råkar slåss med järnrör och hata allt som verkar vara utländskt, feministiskt eller för jämställdhet och demokrati. Visserligen blir det lättare nu för SD, när de verkligen kan komma ut ur garderoben och bilda partigrupp med riktiga nazister. Att SD gillar politiker som föreslår att använda Ebola för att ”få bukt med” invandringen, det är ju ingen hemlighet.

När jag tittar lite på de lokala valresultaten på hemmaplan, så tycks det vara tydligt att lokala s-förmågors ”strategi” inte fungerar. Att vara främlingsfientlig för att mota de främlingsfientliga i grind resulterar tvärtom i fler röster för SD. Från att i Katrineholm ha fått långt under genomsnittligt andel röster i förra valet har SD avancerat till klart över genomsnittet. Så det där med att fiska i grumliga vatten ha gett napp. Samma napp som gör att varje förståndig människa kan instämma i kören, ”vad var det vi sa.”

– Fast. Vid närmare eftertanke: strategin har kanske fungerat precis som tänkt?

På uttrycklig begäran: ett Första Maj-tal som jag som ordförande för Vänsterpartiet Katrineholm fick äran att hålla.

.

De sa att jag borde hålla tal, den första maj.

– Jodu. Som ordförande måste du verkligen hålla tall.

Men jag vill inte riktigt. Inte hålla tal. Hellre då en personlig berättelse. Förresten, jag kanske ska berätta, varför jag är upprörd.

Jag kommer ur en politiskt aktiv familj. I stamtavlan kan vi spåra politiken ända tillbaks till 1700-talet. Riktigt spännande blev det dock kanske med min farfar. Han var nämligen riktigt aktiv. Och ett svin.

Ett nassesvin.

Som högt uppsatt militär i Weimarrepubliken i Tyskland gick han med i Nazistpartiet redan innan maktövertagandet. Det kanske behövdes som militär, för att inte förlora jobbet, tänkte vi oss som unga, för att försöka förstå hur ens egen farfar kunde varit nazist. Han kanske inte alls ville vara så illa som vi, med facit i handen inser att han (och alla andra nazister) var. Men även med den mest välvilliga historieförvanskningen, så var han en av alla de medlöparna som gjorde Naziterrorn och förintelsen möjliga.

Åtminstone fram tills någon gång under krigsvintern 1943. Han fick i uppdrag att med sin kompani spränga broar, på reträtten från Sovjet. Spränga broar med sprängladdningar som var så starka att hela byar skulle ha utplånats; byar, där endast äldre, kvinnor och barn fanns kvar. Han blev upprörd. Han sa ifrån. Att döda oskyldiga barn, kvinnor och äldre – där gick hans personliga gräns, en gräns som kostade honom livet. En ordervägran som belönades med arkebusering.

Snabbspolning, 35 år framåt i tiden. Min far, i 25-års åldern. Scenen utspelar sig några mil utanför Berlin, i DDR. Min far, en djupt troende katolik. Omgivningen: en diktatur som själv kallade sig för socialistisk. En kombination som inte svävade på rosa moln. Istället för att hålla god min och leva sitt småborgerligt-socialistiska liv – han säger ifrån. Går hellre i Stasi-fängelse än att sälja ut sin tro och sig själv. Ännu decennierna senare, så var han upprörd, min far. Upprörd över allt som något så när liknande socialism och vänsterpolitik – helt enkelt för att den påminde honom om vad han behövde vara med om.

Snabbspolning, 35 år framåt i tiden. Jag själv, i 25-års åldern. Sitter i stora föreläsningssalen på Sorbonne-universitetet i Paris och lyssnar på Stéphane Hessel, en av förgrundsfigurerna i Resistance, den franska motståndsrörelsen under Nazi-ockupationen. För några år sedan, så skrev han ner sina tankar i skriften Indignez-vous, Bli upprörd. Taskigt översatt och fritt citerat:

Jag önskar er alla, varenda en av er, att hitta ert egna motiv för att vara upprörd och att göra det till den viktigaste frågan i era liv. Att vara upprörd är nämligen en värdefull gåva. När du är upprörd över något, så som jag var upprörd över Nazismen, då blir du stridbar, du blir stark, du blir engagerad.

Det är så som du ändrar historiens gång – och historiens gång måste ändras åt ett håll med mer rättvisa och frihet, bort från räven i hönsgården. Rättigheterna som skrevs ner i FN:s Allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna är universella. När du möter någon, som de hindrar från att ta del av rättigheterna, bli upprörd tillsammans med henom och hjälp hen att få sina rättigheter.

Upprördheten, ja.

Jag är upprörd.

Jag är upprörd över att vår demokrati är till salu; upprörd över en kommun som snarare styrs av gubbväldet än av demokratiska principer.

Jag är upprörd över att anställningsvillkoren är till salu; upprörd över att det i den här kommunen finns anställda som under fler än tio års tid haft korta tidsbegränsade anställningar, raddade på varandra med korta avbrott – utan att få någon anställningstrygghet att tala om.

Jag är upprörd över att människor är till salu; upprörd över att vi lever i ett system, där kortsiktiga kapitalistiska vinster är viktigare än människor; upprörd över att våra äldre, sjuka och arbetslösa säljs ut till högstbjudande riskkapitalist.

Jag är upprörd över att vårt land är till salu; upprörd över att nazism och rasism växer sig starka i Sverige. Jag är upprörd över att kommunstyrelsens ordförande i min kommun hellre häver ur sig rasistiska uttalanden än att hjälpa människor som tvingas sitta på gatan för att tigga för sin överlevnad.

Jag är upprörd över att arbetarrörelsen är till salu; upprörd över att allt det här får ske i en kommun som styrts av sossar i 90 år och som säger sig värna om arbetarklassen. Upprörd över att i den här kommunen ”arbetarrörelsens” stora parti är pådrivande i utförsäljningen, pådrivande i främlingsfientligheten — och hellre går i säng med girigheten än att stå upp mot orättvisorna som finns.

— Om de mest utsatta har sådana här vänner, då behöver de sannerligen inga fiender.

Ja, jag är upprörd. Upprörd över att jag själv säljer ut mig. Upprörd över att jag står här och håller tal för att berätta om mina idealiserade förfäder som verkligen riskerade något, medan jag själv bara står och håller tal, samtidigt som människor där ute far illa.

Ja, jag är upprörd. Det borde vi alla vara. Varenda en av oss.

Men vet du vad? Skaffa dig din egen jävla upprördhet.

Min upprördhet, den är banne mig inte till salu.

De senaste dagarnas (eller snarare nätternas) rasistiska och antirasistiska händelser i Katrineholm har än en gång satt vår lilla stad på de sociala mediernas karta. En kort upprepning: natten till lördag klottrades delar av staden ner med hakkors och rasistiska/nazistiska budskap. Enligt lokaltidningen var det både fråga om bostadsområden och trottoarer runt om i staden. Jag uppmärksammade det inträffade och många, många medmänniskor hörde av sig, både på Facebook, Twitter och direkt, med erbjudanden om hjälp, med erbjudanden om att skaffa färg för att täcka över de rasistiska orden, med erbjudanden om att stå och måla.

På kvällen var det sedan dags för ungdomar som hade samlats på Perrongen att kanalisera sin frustration till något mycket positivt och konstruktivt: ungdomarna tog fram hjärtan och affischer med kärleksfulla budskap för att övertäcka hatet med kärlek. Jag fick äran att få vara med och sätta upp dessa. Tack!

Nu, efter några timmar, kan det vara värt att summera så här långt:

1. Känslan som ungdomarna förmådde skapa är fascinerande. Inte endast fick de bort rasistiskt skit, de lyckades skapa en känsla av samhörighet och värme, inte endast bland gruppen som satte upp hjärtan och kunde uppleva att de gjorde skillnad (vilken stämning!) utan även bland personer med utländsk bakgrund som dagen innan kände sig väldigt ensamma, utsatta för det rasistiska hatet. Igår skrev jag något som citerats flitigt på Twitter: att den här aktionen inte är partipolitiskt, att det som hände är mycket större än så. Det håller jag fast vid. Det var inte partipolitiskt. Men politiskt var det i allra högsta graden. Praktiskt tillämpad politik, när den är som bäst.

2. Det fanns en positiv samverkan mellan bostadsbolaget och oss som bor i området. Bovärden hade närmast kontinuerlig kontakt med oss och uppdaterade oss med information om hur klottersaneringen skulle lösas. De var snabba också. Inom 24 timmar från att klottret anmäldes, så stod personal från en saneringsfirma och skrubbade bort hakkors. Som kuriosa, som kanske är svår för mig att ”erkänna” som Vänsterpartist: i området finns två hyresvärdar: Ett tämligen nybildat privat bolag och kommunens egna fastighetsbolag. Det privata bolagets bovärd ringde fram och tillbaka, dök upp en halvtimme efter att klottret rapporterades. Ägaren kom förbi efter någon timme för att prata med de boende. Bolaget ringde i morse, när de hade läst om lovebombningen och tyckte att det var ”jäkligt bra”. Det kanske tål att förtydligas. Inte ”äh, ni klistrade på våra väggar”. Inte ”det blir jobbigare att sanera eftersom vi behöver ta bort tejpbitar”. – Nej, ett ”jäkligt bra”.

Det kommunala bolagets representanter däremot gjorde… tja… vi vet inte. Ingen fick någon information alls.

3. Ledande politiker i kommunen gjorde samma sak: ganska exakt ingenting. Ifall någon skulle undra, så är det en stor grej när hundratals personer med utländsk bakgrund utsätts för hatbrott och får sina hem nedklottrade med hakkors och budskap som ”Utrota negern”. När jag var ute på förmiddagen för att tejpa över hatbudskapen, så kom en liten pojke med mörk hy fram till mig och undrade, varför de hatade honom. — De ledande politikerna i den här kommunen blev svaret skyldigt.

I en sådan situation är det enligt min ringa mening politikers ansvar att agera. Den enda framstående Katrineholmspolitikern som har uttalat sig, är mig veterligen min partikamrat Tony Rosendahl.

Återigen, det här är inte partipolitiskt, men att t.ex. kommunstyrelsens ordförande, sina ibland högerpopulistiska utspel till trots (helt oavsett om han hyser dessa åsikter eller bara feltolkas av oss ‘illvilliga’, tex här eller här), att en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande alltså, att han inte gör något alls i en sådan extraordinär situation — utan istället får sig en rejäl bakläxa av några kärleksbombande ungdomar, ja, det är… talande.

Jag skulle med all respekt vilja påstå att dessa ungdomar är mycket bättre på det där med politik än de där politikerna.

**Abdi, Frida, Johanna, Mido, Bayram, Julia, Reza, Rebin, Zaki, Sofia, Mohamed och Mohammed. Rawas, Bobby, Noah, Anna, Stella och William. Och alla ni vars namn jag är för senil för att komma ihåg :/

— Det är ni som är mina hjältar, en helg som denna**.

Igår så försökte dom sprida hat. Idag var det dags för kärlek.

Ett 20-tal ungdomar, de allra flesta från Katrineholms coolaste ställe, Perrongen (som själva skriver om det på Facebook), kom i kväll på eget initiativ till vårt bostadsområde och lovebombade. Det var otroligt vackert att se hur hat förvandlas till gemenskap och kärlek. Många boende i området var fortfarande vakna, kom ut – och blev rörda, delvis tills tårarna kom. En av de boende i området med utländsk bakgrund kom efteråt fram till mig och sa: ”Jag har bott i Katrineholm i snart 20 år. Jag har aldrig sett klotter som det här förut. Så mycket hat! Men jag har aldrig heller sett så mycket kärlek som ni sprider!”

Jag vill klargöra att jag, trots att jag är ordförande för Vänsterpartiet i Katrineholm och trots att jag fick äran att få vara med och sätta upp hjärtan och affischer, att jag trots det inte var initiativtagare till den här underbara aktionen. ^[1]

Nej, det var helt och hållet ungdomarnas initiativ och har absolut ingenting med partipolitik att göra. Något som det här är större än partipolitik. Mycket större.

Och ni: ni var så jävla grymma!

Uppdatering: lite funderingar, dagen efter.

Nåja. Sverigedemokrater, SvP eller vad det nu är för drägg. Vi vaknar till fina budskap, utspridda i hela bostadskvarteret.

Efter samtal med hyresvärden ligger vårt bud: ge oss färg (och tillstånd), så ser vi som bor i området till att skiten försvinner, snabbt som attan — och i syfte att vända hatbudskapen till en gårdsfest istället. En gemensam ansträngning för att alla som bor här ska känna gemenskap och trivas.

Oavsett vilket: Att våra grannbarn och -ungdomar (varav många med utländsk bakgrund) ska behöva vakna till dylik dynga är inte acceptabelt.

Vi får se, vad som händer.