Den här bloggen innehåller inte direkt många inlägg om mobil-appar (något som jag kanske borde ändra, när det gäller vissa av mina intresseområden?). Ett undantag från den hittillsvarande regeln: det här inlägget om livet som ett spel.

Jag har under många år försökt hitta, bygga ut och optimera mitt sätt att få saker gjorda. Hela min att-göra-lista har redan på glada 90-talet flyttat in i mina bärbara enheter (under större delen av 90-talet var det handdatorer från Psion). Dagens upplägg är en blandning av GTD (en metod för att bryta ner större uppgifter i många ”nästkommande” steg) och den så kallade Pomodoro-tekniken (vars kärna är att koncentrerat arbeta i korta intervaller av 25 minuter med fem minuters paus mellan arbetspassen).

En intressant variant av att-göra-lista har dock visat sig kunna finnas i appen och webbplatsen HabitRPG, varvid ”RPG” är den engelska förkortningen på ”rollspel”. Ett rollspel om ditt liv, helt enkelt.

Grundkonceptet är lika enkelt som genialiskt. I spelet är du din egen karaktär och du får erfarenhetspoäng och pengar för varje avklarade uppgift som du lagt in i spelet/systemet/appen. Om du struntar i att utföra en uppgift, tappar du poäng och din kataktärs hälsa naggas samtidigt i kanten. Därmed blir målet uppenbart: gör det du ska göra och du kommer framåt i spelet, låt bli att göra det du borde och din spelkaraktär mår sämre och sämre. Uppgifterna delas in i

1. vanor (som kan vara bra eller dåliga och ger plus- eller minuspoäng därefter),
2. dailies, dvs uppgifter som ska utföras varje dag (eller varje veckodag) samt3. helt vanliga uppgifter som förekommer i vanliga att-göra-listor.

Även om det låter trivialt och onödigt (vi alla gör väl alltid allt vi borde göra och aldrig något som vi borde låta bli?) ^[1], så upplever jag att upplägget faktiskt har hjälpt mig ett antal med gånger att slutföra en uppgift (eller hålla fast vid en ny vana) som jag annars troligen hade varit för bekväm/lat för. Min enda (större) negativa synpunkt är att jag hittills inte kunnat hitta ett sätt att automatiskt mata in uppgifter från min vanliga att-göra-lista. Allt som jag vill ska dyka upp i HabitRPG behöver jag vackert knappa in direkt i appen (eller på webbplatsen).

HabitRPG finns både som mobilapp för Android och som webbapplikation. Det kanske även finns som app till iFån eller din gamla Nokia 2110, men who cares?

För tillfället är jag den personen som tillbringar mest tid i vårt hem (hemkontor är inte att underskatta), vilket medfört att jag även tar hand om en del av hushållssysslorna. En försvinnande del, som min kära fru säkerligen skulle vilja påstå med bestämdhet. Jag skulle kontra att hon principiellt säkerligen har rätt – men att det i det här inlägget inte endast handlar om matlagning, diskning, tvätt eller dammsugning (eller, i vårt fall, snarare ”knapptryckning så att dammsugarroboten kör igång”).

Det har börjat handla om att jag återupptäcker min ‘husmorssida’; om att börja baka (all) vårt bröd självt – och till och med börja tillverka egen sojamjölk och tofu, om allt vill sig väl. (Den intresserade upptäcker att jag kan vara en av dessa knäppa vegetabilier, vegoäterianer ickeköttätare som, just ja, inte äter kött.

Inte heller äter jag grannens barn, ifall någon skulle undra.)

Men tillbaks till ickeämnet.

Just det där med brödbakningen är förvånansvärt många förvånansvärt förvånade över. En förvåningsblandning av att

1. någon överhuvudtaget skulle orka baka bröd mer än vid speciella tillfällen — och
2. hos vissa att det är just jag, mannen i huset, han med byxorna på, som gör det.

Orket är den enklaste aspekten. För att få riktigt bröd i de här breddgraderna så kan en antingen betala hutlösa priser i lokala bagerier ^[1] – eller så kan en göra det själv. Riktigt bröd saknar nämligen per definition av ordet ”riktigt” både industrijäst och konserveringsmedel. Däremot innehåller det surdeg. Slutdiskuterat.

— Eftersom surdegskulturen är stark underkultiverat i den här kulturen behöver den kultiveras själv. Det är således inte en fråga om att orka — utan om ren och skär överlevnad. Minst.

Att det är jag som bakar, tycks däremot hos vissa ifrågasätta min manlighet. Att jag hoppar och skuttar av glädje över vår nya köksassistent tycks vara minst lika ”bögigt” på fördomsskalan från 1 till oändligt. Välkommen till 2013-talet.

Nu skulle jag visserligen kunna raljera över att det behövs riktiga män för att baka riktigt surdegsbröd (man måste ändock vara sur hela tiden) — men då skulle jag sålla mig till samma skara människor som tycker att det jo egentligen trots allt är ”omanligt (!?!) att hålla på med kvinno(!?!)sysslor”. Vilken tur att sysslor har en välavgränsad könsidentitet.

Jag låter bli och tar en till tugga av min surdegsmacka medan jag viker tvätten. Att vissa fortfarande tycker att det är konstigt — oavsett om det är ett medvetet ställningstagande eller en oreflekterad känsla — det är just det, som är konstigt.

Ibland är det roligt (eller i vart fall spännande) när sarkasm och cynism möter ren och skär dumhet. Sarkasm är en underbar förmåga för att lyfta sig över dumheten och se sakfrågor med en viss distans. Blandas den med en djup cynism, så kan det till och med finnas tillräckligt med självdistans för att se sina egna tillkortakommanden.

Sätter en sig några minuter med en ritplatte-app på en platta med en riktig stylus (hejdå, iFån, iPatt & co), så kan en faktiskt tömma hjärnan, återuppleva skoltiden, när man ritade ”tryckta” bokstäver — och koncentrera sig på att inte koncentrera sig på något.

Hur som helst. Du är korkad.

Nej, inte Du. Utan DU där, I hörnet.

Jahapp. Då skriver man alltså i all hast ihop en JO-anmälan:

Myndighet och/eller tjänsteman som anmälan riktar sig mot

Polisen Östergötland, Våldsroteln Linköping; Anders G[…], Nils A[…]

Beskrivning av ärendet

Beskriv vad som hände och när det ägde rum

Jag kallades till förhör den 11 november september 2013 avseende mordutredningen för det sk dubbelmordet i Linköping år 2004. Jag är varken misstänkt eller kan ens kopplas till gärningen.

Eftersom jag anser att Sverige bör följa de mest grundläggande straffrättsliga rättsprinciperna (konkret: oskyldig tills motsatsen är bevisat), vägrade jag den sk ”frivilliga” topsningen. Vid tillämpning av rättsprincipen är det inte jag som behöver bevisa min oskuld – utan istället de rättsvårdande myndigheterna som behöver bevisa min skuld.

Med anledning av att jag inte utförde denna ”frivilliga” topsningen förväntas jag nu att presentera alibi för tidpunkten för gärningen, vilket är en ytterligare perversion av rättsprincipen.

På vilket sätt anser Ni att myndigheten/tjänstemannen har agerat felaktigt?

Tillvägagångssättet strider entydigt mot oskyldspresumtionen enligt straffrättsliga rättsprinciper samt mot Artikel 11, FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, och Artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilka Sverige har förbundit sig att följa.

För att vara extra tydligt: jag vill på inget sätt försvåra för Polisens arbete. Mordet bör lösas och personen som utförde gärningen bör sättas dit.

Men det får inte ske på bekostnad av ett av våra mest grundläggande rättsprinciperna.

Vad blir nästa steg? Husrannsakan, bara för att jag vägrar ”kooperera”? Skulle knappast förvåna mig. Det har vi hört talas om. I filmer och berättelser om forna DDR.

Troligen så har jag bara än särskild cynisk dag. Fast det ändrar ju inte grundläggande fakta:

You have no idea how deeply depressing it is to realize we’re from the same species.

Ett underbart citat.

“People only get really interesting when they start to rattle the bars of their cages”

— Alain De Botton

Många diskussioner, många samtal, många mail, många frågetecken, många telefonsamtal. Några svar. Några riktigt bra svar, dessutom. Let’s kick ass.

Och så lilla Microselig som fasta punkten i tillvarons gungfly.

— Sluta fota, sluta lägg pannan i djupa veck.

— Lyft upp mig. NU!

Det är drygt ett år sedan att jag upplevde mig själv som en aktiv bloggare. Drygt ett år sedan att jag på allvar och i min tidigare intensitet ägnade mig åt den sociala webben överhuvudtaget, med undantag för sporadisk, ren privat användning.

Först ett uppdrag som av strategiska skäl krävde att jag som person höll mig lite i bakgrunden, till förmån för ”den goda saken” — och därefter ett drygt halvt år som heltidsfar.

En intressant period — inte endast för att det uppenbarligen var intressanta skäl som gjorde att jag drog mig tillbaka — utan även på grund av effekterna som mina ändrade sociala kommunikationsmönster hade på mig som person. Trots att jag var långt mindre aktiv på mina vanliga digitala kanalerna och med mina vanliga konton (under hela perioden skrev jag till exempel färre än hundra inlägg på Twitter), så tror jag att min totala digitala kommunikation snarast har ökat under tiden. Kommunikationen såg dock väldigt annorlunda ut: den flyttades från det publika, från det offentliga rummet, till mer privata och avgränsade områden. Några exempel:

• app.net och Google+ (med stängda cirklar) istället för Twitter;
• egen, låst, fototjänst istället för Instagram, FlickR eller Facebook-album;
• slutna forumdiskussioner istället för Facebook-grupper.

Varför skulle det här vara värt att skriva om? — Jag ser egentligen två distinkta skäl. För det första finner jag det intressant hur och varför förflyttningen från det offentliga till det privata ägde rum, för det andra så tycker jag att förändringen i kommunikationsinnehållet är minst lika anmärkningsvärd.

1. Den smygande förändringen

(Nästan) alltid när jag i föreläsningar pratat om den sociala kommunikationen, brukade jag framföra min åsikt att du inte kan tvinga fram en ärlig öppenhet, om du inte redan från början är intresserad av att vara just öppen. Den som känner sig bekväm med att som VD inte endast vara personlig utan till och med privat i relation till sina anställda/medarbetare, hon kommer ha mycket att vinna på de privata relationerna. I idealfallet kommer medarbetarna inte endast utföra sina arbetsuppgifter för att de enligt anställningsavtalet är skyldiga att göra det — istället kommer de kunna se sin del i det sociala sammanhanget och få en helt annan motivation (på gott och ont). Jag har beskrivit det tankesättet ur ett ledarskapsperspektiv inlägget Ett ”anarkistiskt” chefskap.

Det kan dock inte fungera om relationen inte är äkta eller byggd på en oärlig bild som VD försöker att förmedla. Det blir konstlat, det genomskådas. Slutsatsen som jag försöker förmedla i dessa sammanhang är ”var så öppen och privat som du är bekväm med. Tvinga dig inte att vara öppnare än vad du är”.

Personligen har jag alltid försökt att vara väldigt öppen, ja sårbar. Det kändes helt rätt — och det är faktiskt ett förhållningssätt till min sociala omgivning som jag fortfarande omfamnar. Jag ogillar försök att framstå som bättre (eller, för all del, sämre) än vad man/kvinna är. ^[1] Men plötsligt, så hände det. Jag blev mer sluten, mer tillbakadragen, mindre frikostig med privata detaljer än jag var innan.

Och viktigast: den processen berodde inte på ett medvetet beslut — det bara blev så. Varför?

2. En öppnare öppenhet

Den andra i mina ögon anmärkningsvärda förändringen är att jag i praktiken blev mer öppen med det jag faktiskt berättade gentemot den mindre ”öppna” mottagarkretsen. Vid första påseende är det egentligen ingenting som borde förundra: självfallet är jag som människa mer benägen att berätta mer för personer som står mig närmare — och som jag därför har en mer förtroendebaserad relation till._

_

Anmärkningsvärt blir det dock (enligt mitt tycke) när jag tittar på ganska så ”smaskiga” detaljer som jag utan att blinka delade med personer som står långt utanför denna särskilt nära personkretsen — men där den ömsesidiga anonymiteten fick ersätta förtroendet. Med andra ord: antingen så litar jag på personerna (och vet att de inte kommer skada mig) — eller så är personerna så långt ifrån mig att jag högaktningsfullt skiter i vad de tycker. Skyddat av anonymiteten är risken att de kan skada mig ändock minimal.

Visserligen, den effekten, den ”hämningsbefriande effekten” eller Online Disinhibition Effect, som John Suler kallar den ^[2], är väldokumenterad och i grunden inget nytt. Den är dock tämligen mäktig att kunna uppleva i sin egna högst personliga tankevärld.

.

Men vad vill jag ha sagt med det här inlägget? — Ärligt talat, så vet jag inte. Eller snarare såhär: jag tror inte att jag vill ha sagt något överhuvudtaget. Jag bara tänker högt. Lösa och halvstrukturerade tankar, läsbara av allmänheten.

Välkommen tillbaks, helt enkelt. Och du: hjälp mig gärna tänka i kommentarerna nedan.