En kanske halvprovocerande rubrik, men ack så sann. Jag vill ha tuttar.

Inte för den sexuella objektifieringens skull — utan för att de tycks vara j*kligt praktiska.

För två veckor sen påbörjade jag min pappaledighet med ettåringen (på det öppna nätet döpt till Microselig). Att kunna vara pappaledig är en underbar chans att bygga en djup relation mellan mig som far och barnet. Inte bara det: det är en extremt rolig tid, internet e minst för mig själv som under en period och under några timmar per dag får lägga mina sedvanliga vuxenåtaganden åt sidan och bli barn på nytt. Får leka. Får fåna mig. Får dansa med ett litet knytte i famnen, när andra knegar på arbetsplatsen. Får uppleva en del av de ”första-gången-du-gjorde-det-här”-momenten.

Det är underbart, bortom alla ord.

Men det finns ett litet aber: när energin lämnar oss eftermiddagen och det blir dags att sova middag, då är energin verkligen slut. Inte främst hos mig — utan hos det där lilla knytet som lekt och skrattat och dansat och hoppat hela dagen. Det är dags för mys, värme och närhet. Dags att krypa upp i pappas famn, dags att kärleksfullt och med trevande fingrar känna på pappas ansikte. Dags att somna.

Dags att piggna till och bli bottenlöst besviken. Ledsen utan bortre gräns. Så upprörd att skriken måste höras några mil bort.

Pappan sjunger lugna sånger.

Pappan danser med knytet i famnen.

Pappan klappar kärleksfullt och försöker att lugna.

Pappan gör välling.

Pappan värmer nedfryst bröstmjölk.

Pappan berättar sagor.

Pappan läser högt ur favoritböckerna.

Pappan drar igång spellistan med favoritlåtarna.

Pappan kramar.

Pappan försöker att vara rolig istället.

Pappan hoppar och skuttar med lillan.

Pappan försöker lugna.

Pappan försöker piggna upp.

Pappan försöker allt han kan komma på.

En timme går. Gråtet slutar inte. Under korta stunder avtar det i intensitet för att därefter öka med återhämtad kraft.

Känslan att inte räcka till. Att inte ens kunna trösta sitt egna barn.

Två timmar går.

Mamma kommer hem. Slänger upp brösten på bordet (nåväl, bildligt talat).

Några sekunder går.

Knytet sover tryggt och glatt.

Jag tittar fylld av kärlek på det sovande barnet och en ansats till tanke kryper fram ur reptilhjärnan: ”Jag vill ha tuttar…”

”När jag var ung.” — En mening som jag börjat använda. Behövt börja använda. När jag var ung, det var nämligen ett tag sedan. En helt annan tid. Och ack så likadan.

När jag var ung, så fanns kalla kriget och järnridån. Det fanns enkla svar på alla frågor om vem, i ett internationellt perspektiv, alltid hade rätt, och vem som hade fel. Väst mot Öst. En orättvis match. Vinnaren var given, redan innan någon ens visste att det skulle bli match. För enkelhetens skull fanns det alltid minst två vinnare. Väst i Väst och Öst i Öst. För mina föräldrars generation i allmänhet — och för just mina föräldrar i synnerhet — var systemet enkelt att förstå. Öst var av ondo, per vetenskaplig definition.

Endast några decennier innan, hade det varit andra, som var av ondo. För fransmännen var det tyskarna, för tyskarna: fransmännen. Även här en given rollfördelning som ingen ens skulle få för sig att ifrågasätta. En rollfördelning som troligen har skapat fler krig och aggressioner i Europas historia än någon annan. Alltsedan bägge länder ens tillstymmelsevis skapades, har de oftare legat i krig än samsats som grannar. Varför skulle de inte? Den respektive motsatta sidan var ju det respektive värsta som någonsin kunnat finnas.

Kol- och stålunionen skulle ändra på det, tycktes det. Istället för att kriga mot varandra skulle de ekonomiska och politiska systemen integreras med varandra. Den som är beroende av någon annan slår inte ihjäl den i första hand. En enkel och övertygande logik. För att göra om tidigare arkefiender till borderfolk, krävdes det särskilda insatser. Djuptrotade känslor och övertygelser om det andra landet och dess invånare behövde inte endast utmanas utan ändras. Social ingenjörskonst på bilateral nivå.

Den ingenjörskonsten fick jag uppleva som barn och tonåring. Frekventa skolresor och utbyten med andra länder hör till läroplanen, när du är bosatt på kontinenten. Att bo hemma hos en värdfamilj i några veckor måste vara en enastående upplevelse för flertalet unga människor som tror sig ha svar på allt. Att uppleva utsattheten, när de begränsade språkkunskaperna inte räcker till för att göra sig förstådd. Att känna att man (=jag) återigen betett sig på ett sätt som är helt i sin ordning i den kulturen som jag kallade min egen — men som uppfattades som kvalificerade klavertramp där jag just för tillfället befann mig. Den kärleken, omtanken, tryggheten som jag fick uppleva, när jag bodde hos för mig helt okända människor, trots att jag precis hade trampat dem på tårarna. Omedvetet, förvisso och inte med flit. Men lika smärtsamt för det.

Det var då, kanske i 10-12-årsåldern, att jag förstod att det inte var så enkelt som jag alltid hade trott. Att systemet och spelreglerna, där ”vi” per definition alltid var vinnare, var en chimär. Ett spel som inte kunde vinnas. Ett spel, i vilket alla deltagare alltid var förlorare, om de trodde att det ens kunde finnas någon som var vinnare. Jag började förstå att kommunikation och förståelse för våra olikheter inte endast beror på den som för tillfället var i ”främmande” land — utan att det var bägge sidors ömsesidiga ansvar att förstå och göra sig förstådd — och framför allt, att överhuvudtaget vilja förstå.

Dessa inre och yttre resor kommer jag förhoppningsvis aldrig att glömma.

**Under många år **fortsatte jag med mina resor, både som utbytesstudent och som bosatt i flera olika länder. Sju bostadsländer har det blivit hittills. Ännu bättre: jag var nästan ständigt på resande fot. En tvättäkta nutidsresenär på den globala spelplanen av den sociala och politiska förändringen. En handelsreasande som krängde vår organisations ideologiskt motiverade hjälpinsatser. Två gånger behövde jag ansöka om ett nytt pass långt innan det tidigare passets giltighetstid hade gått ut, helt enkelt för att det inte längre fanns plats för fler visumstämplar. Under flera år tillbringade jag långt fler nätter på hotell, vandrarhem och hos vänliga privatpersoner än på den platsen som andra kallade för mitt ”hem”. Jag bodde ur resväskan, jag bodde hos människor som betydde något; av den enkla anledningen att jag inte skulle haft någonstans att sova just den där natten i den där främmande staden, i det där främmande landet, om det inte hade varit för just den där människan, just den där kvällen. Jag hade lägenhet, men mitt hem var någon helt annanstans. Någonstans där ute. Hemlös med ett hem.

Nuförtiden har det livet dött. En invandrad svennebanan med mer eller mindre ordnad ekonomi, mer eller mindre städat hem, fyllt av mer eller mindre meningsfulla statusprylar och med mer eller mindre positiva relationer till grannarna. Det är ju så man gör, när man kommer upp i den här åldern. Jag reser fortfarande en del, men jag är inte hemma, dit jag reser. — Jag kommer hem igen, till villa, vovve, Volvo (varvid jag varken har villa, vovve eller Volvo).

Hem igen. Men jag är inte ens riktigt hemma där, dit jag kommer hem. Mitt ”hem” är i en annan stad, ett annat land. I många andra länder och städer samtidigt, rentav.

Meningen har förändrats. Livet har förändrats. Resan har förändrats.

Från att vägen var målet till att vägen bara är en väg. Målet? — Någon annanstans, på sin höjd vid slutet av tunneln som resan lider igenom. Mötet, människorna, värmen, utmaningarna, upplevelsen av att vara helt ensam och ändå inbäddad i värme och trygghet — allt detta har ersatts av andra mål. Externa mål. Mål som helst av allt är specifika, mätbara, uppnåbara, realistiska och tidsbestämda.

**

Men. **

De senaste dagarna upplevde jag delar av den yttre och inre resan igen. Den yttre resan var planerad, den inre helt oplanerad, ogenomtänkt; den bara råkade bli av. På många olika plan. Tack vare människor jag mötte på resan. Som fick mig att förstå att jag var välkommen, trots att jag säkerligen gjorde kvalificerade klavertramp igen. Precis, som när jag var ung.

Att skapa liv av död materia.

Frankenstein, here we come.

Med jämna mellanrum hittar man artiklar som behandlar neuropsykiatriska problem på ett sätt som gör att vi som berörs känner igen oss. Dagens Nyheter bjuder på en sådan idag: ”Störiga killen som hittade inre styrka”.

”Den här artikeln handlar egentligen om mig” – det är en stark känsla. En känsla som medför att vi inte känner oss lika konstiga och annorlunda som vi egentligen är.

Kommentarerna till artikeln frammanar den andra känslan, som vi berörda också känner oss igen.

Signaturen Johan Klutzi, t.ex. skriver:

En annan av det överbeskyddande samhällets tramssjukdomar, hör ihop med elallergi, oral galvanism, whiplash, utbrändhet osv. Just nu är bokstavskombinationer trendigt och botemedlet är centralstimulantian amfetamin, kunde lika gärna ordinerat motion och ömsom varma och kalla bad för att lindra verkningarna.

En oförståelse. En oförmåga att förstå. En ovilja att ens försöka.

Starka känslor och viktiga känslor.

Bägge två.

Fick vara med om årets hittills roligaste intervju. Ämnet: hackerskultur. Journalisterna: några elever i årskurs fem.

Flashback.

Året var 1986. Inloggad på det senare beryktade BBS Green Board. Jag minns det som igår. Eller som en då elvaåring nu kan minnas det. The Mentors Manifesto spred sig som en löpeld. Ingen dålig bedrift under dåtidens system, åratal innan Internet såg dagens ljus, med akustikkopplare istället för modem och svindlande 300 baud datahastighet. En gränssituation i mitt liv, hade Karl Jaspers sagt.

Några år senare fick vi förstå att författaren ”The Mentor” hette Loyd Blankenship, i det där ”verkliga” livet. Och några år senare fick andra förstå att jag hette Thomas. It was all over the papers…

Another one got caught today, it’s all over the papers. ”Teenager Arrested in Computer Crime Scandal”, ”Hacker Arrested after Bank Tampering”…

Damn kids. They’re all alike.

But did you, in your three-piece psychology and 1950’s technobrain, ever take a look behind the eyes of the hacker? Did you ever wonder what made him tick, what forces shaped him, what may have molded him?

I am a hacker, enter my world…

Mine is a world that begins with school… I’m smarter than most of the other kids, this crap they teach us bores me…

Damn underachiever. They’re all alike.

I’m in junior high or high school. I’ve listened to teachers explain for the fifteenth time how to reduce a fraction. I understand it. ”No, Ms. Smith, I didn’t show my work. I did it in my head…”

Damn kid. Probably copied it. They’re all alike.

I made a discovery today. I found a computer. Wait a second, this is cool. It does what I want it to. If it makes a mistake, it’s because I screwed it up. Not because it doesn’t like me… Or feels threatened by me… Or thinks I’m a smart ass… Or doesn’t like teaching and shouldn’t be here…

Damn kid. All he does is play games. They’re all alike.

And then it happened… a door opened to a world… rushing through the phone line like heroin through an addict’s veins, an electronic pulse is sent out, a refuge from the day-to-day incompetencies is sought… a board is found. ”This is it… this is where I belong…” I know everyone here… even if I’ve never met them, never talked to them, may never hear from them again… I know you all…

Damn kid. Tying up the phone line again. They’re all alike…

You bet your ass we’re all alike… we’ve been spoon-fed baby food at school when we hungered for steak… the bits of meat that you did let slip through were pre-chewed and tasteless. We’ve been dominated by sadists, or ignored by the apathetic. The few that had something to teach found us willing pupils, but those few are like drops of water in the desert.

This is our world now… the world of the electron and the switch, the beauty of the baud. We make use of a service already existing without paying for what could be dirt-cheap if it wasn’t run by profiteering gluttons, and you call us criminals. We explore… and you call us criminals. We seek after knowledge… and you call us criminals. We exist without skin color, without nationality, without religious bias… and you call us criminals. You build atomic bombs, you wage wars, you murder, cheat, and lie to us and try to make us believe it’s for our own good, yet we’re the criminals.

Yes, I am a criminal. My crime is that of curiosity. My crime is that of judging people by what they say and think, not what they look like. My crime is that of outsmarting you, something that you will never forgive me for.

I am a hacker, and this is my manifesto. You may stop this individual, but you can’t stop us all… after all, we’re all alike.

Svaret var enklare än vad jag trodde…

All creds are betong to nichtlustig.de

Pratade igår på konferensen Sociala Medier och arbetsrätten. En kort fråga, på väg ut, efter den avslutande paneldiskussionen när jag hade berättat om många vana internetanvändares oförståelse gentemot den strikta uppdelningen mellan yrkes- och privatliv.

— Berättar du verkligen allt på den sociala webben?

— Ja, jo, i stort sett.

— Men ”i stort sett” innebär ju att det inte verkligen är _allt?! – _När berättar du inte?

Ja, när berättar jag inte? Framförallt i de situationer där jag förstår att inläggen blir för kryptiska. När rop inte kan höras. När sakernas tillstånd inte kan förklaras i ord. När jag skriver inlägg som det här och citerar musik som den här, vars text har föga lite att göra med sakernas tillstånd.

.

Vilken natt –

så varm, så tålmodig,

sätt er närmare oss,

häll upp lite till.

Idag förklarar ingen

den andre som skyldig,

idag låter alla

den andre vara annorlunda.

Och säg inte att det redan är för sent,

trots att ljusen redan släcks i fiken.

Din fru kanske har lämnat dig,

men vad spelar det för roll.

Den här världen snurrar snabbt

och allt är galenskap.

Fascismen kommer tillbaks,

från Berlin till Rom.

Räck varandra händerna,

omfamnade av kvällens mörker,

den kommer leda oss

till morgonens ljus.

Låt allt göras av hjärtat,

låt dess språk tala,

låt den komma in,

denna nya verklighet.

Vilken natt –

bara galningar och skrävlare,

inga paroler,

fyll hellre på glaset.

Det blir en fest,

utan marschmusik, utan fanor,

utan vapen, utan gränser,

hellre gränslöst med vin.

Räck varandra i händerna,

omfamnade av kvällens mörker,

den kommer leda oss

till morgonens ljus.

Låt allt göras av hjärtat,

låt dess språk tala,

låt den komma in,

denna nya verklighet.

Vänner, låt oss komma närmare,

lågorna flackrar redan,

och dumheten breder ut sig än en gång.

Låt oss prata med varandra

och låt oss krama om varenda en

som behöver oss, i denna råkalla tid.

Originaltext:

Was für eine Nacht –

so warm und geduldig,

setzt euch näher zu uns her,

schenk noch einmal ein.

Heute spricht mal keiner

den anderen schuldig,

heute läßt mal jeder

den andern anders sein.

E non dirmi che è già tardi

e per le strade si spengono i caffè.

Forse la tua donna ti ha lasciato,

ma che cosa vuoi che sia.

Questo mondo gira in fretta

ed è tutto una follia.

Il fascismo che ritorna

da Berlino fino a Roma.

E prendiamoci per mano

sui dintorni della sera,

lei ci porterà lontano

fra le luci dell´aurora.

Lascia fare tutto al cuore,

lascia dirgli le parole,

lascia entrare

questa nuova realtà.

Was für eine Nacht –

nur Spinner und Brahmanen,

keine Parolen,

schenk lieber noch mal ein.

Das wird ein Fest,

ohne Marschmusik und Fahnen,

ohne Waffen und Grenzen,

lieber grenzenlos Wein.

E prendiamoci per mano

sui dintorni della sera,

lei ci porterà lontano

fra le luci dell´ aurora.

Lascia fare tutto al cuore,

lascia dirgli le parole,

lascia entrare

questa nuova realtà

Freunde, rücken wir zusammen,

denn es züngeln schon die Flammen,

und die Dummheit macht sich wieder einmal breit.

Laßt uns miteinander reden,

und umarmen wir jetzt jeden,

der uns braucht in dieser bitterkalten Zeit.))

Höll igår en kortare föreläsning om skärningen mellan sociala medier och juridiken på Metodicums konferens. Keypoint-bilderna finns att beskåda nedan. En PDF-fil för nedladdning finns på http://penseo.se/juridik. Håll till godo.

[iframe src=”http://selig.se/wp-content/uploads/juridik_metodicum/index.html” width=”565″ height=”500px”]

”Jag pendlar varje dag från Katrineholm” – en mening som jag får upprepa flera gånger varje vecka. Jag träffar nya människor och valet av bostadsorten tycks för tillfället vara ett viktigt attribut för människors identitet. Och visst är det så. Jag pendlar varje arbetsdag, och Katrineholm har, av både medvetna och omedvetna val, blivit min bostadskommun. Så ja, ”jag pendlar varje dag från Katrineholm”.

— Men Katrineholm, är inte det den där rasisthålan?

En motfråga som också upprepas flera gånger varje vecka, med många variationer. Än syftar samtalspartnern på Svinarps Katrineholms starke mans ”utvisning” av resande, som satt Katrineholm på kartan över inskränkt främlingsfientlighet. Än kommer uppsägningen av avtalet med Migrationsverket på tal. En annan gång handlar det om Kommunstyrelsens ordförandes utspel om anhöriginvandring, som, om vi skulle tro på honom tycks vara orsaken till alla problem som finns, har funnits och någonsin kommer att finnas i Katrineholm (trots att anhöriginvandringen som han åsyftar inte ens har kommit igång). Ibland nämns även Ewa Callhammars (fp) senaste utspel i landstingsfullmäktige om papperslösas mänskliga rättighet till vård. (Hur jag ställer mig i den sakfrågan finns att läsa här).

— Ja, jo, det finns en del människor i Katrineholm som inte är så vettiga.

När jag under de senaste åren på någon av mina föreläsningar frågade deltagarna, vad de visste om Katrineholm, så brukade det finnas några standardsvar. Göran Persson nämndes, tågförseningar nämndes och så sociala medier.

Nu har det tillkommit ett fjärde område som Katrineholm har gjort sig känt för: Katrineholms ledande politiker har lyckats sätta Katrineholm på främlingsfientlighetens och inskränkthetens Sverigekarta.

Att jag som övertygad och ideologiskt väldigt långtgående internationalist har valt att bosätta mig i en kommun där främlingsfientlighet och (smyg)-rasism tycks vara vardagsmat, förbryllar mina samtalspartner.

— ”Hur kan du?!” läser jag ur deras minspel.

Tafatta försök att förklara att alla nog inte delar de två mest prominenta och populistiska politikernas åsikter. Tafatta försök att förklara att människorna ute på gatan pratar lite annorlunda. Tafatta försök att beskriva hur t.ex. jag (och många med mig) aktivt motsatte mig den människosynen som nu kommer till uttryck i de ledande politikers uttalanden under den perioden då jag arbetade inom kommunens förvaltning. Tafatta försök att skildra hur mycket stöd jag fick från både medarbetare och utomstående, när mina tafatta försök att försvara människors lika värde inom den kommunala förvaltningen resulterade i mindre tafatta påtryckningar från ”överheten”. Tro inte att du som kommunanställd kan få framföra dina åsikter ostraffat.

Det plingar till i mailprogrammet.

— Dagens e-tidning finns nu att läsa på kkuriren.se

Klicka, ladda ner, läsa. Läsa igen. Bläddra. Gnugga ögonen. Läsa igen.

Börja känna hur det pirrar till i magen. Känna känslan av förvåning. Känslan av glädje. En känsla av stolthet.

Katrineholms kuriren har under de senaste dagarna belyst några av de högerpopulistiska utspelen från både den ledande socialdemokraten, Göran Dahlström, och folkpartisten Ewa Callhammar. Reaktionerna uteblev inte. – Men till skillnad från de vanliga sverigedemokratiska och främlingsfientliga klipp-och-klistra-svaren, så fylls tidningsspalt efter tidningsspalt med kommentarer, ledare, synpunkter, debattartiklar till försvar för mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet eller födelseort.

Alla finns med. – Ett ”who is who” över lokalpolitiska förmågor från alla partier. I kommentarsfälten hittar vi personer från de partier vars företrädare har uttryckt sig så öppet främlingsfientliga – återigen till försvar för alla människors lika värde – och till försvar för sina respektive partiprogram.

Alla finns med och alla slutar upp bakom mänsklighet, mänskliga rättigheter och människors lika värde.

Tja, alla förutom Göran Dahlström (s), Ewa Callhammar (fp) och rasistpartiet, såklart.

Ledaren sammanfattar hela sakfrågan på ett lysande sätt med ett citat ur Bröderna Lejonhjärta:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Det kanske är dags: våra två ledande politiker har lyckats ge Katrineholm stämpeln som ”rasisthåla”.

När jag bläddrar i dagens tidning och ser den massiva uppslutningen, börjar jag tro att vi kan ändra på det.

Låt Katrineholm (och Sverige, för den delen) bli ett starkt varumärke. — Inte för rasism. Utan mot rasism.

Foto: maHidoodi

Ibland säger låtar allt. Och ibland, men bara väldigt ibland, så säger låtar mer än allt.

En tyskspråkig låt från Tim Bendzko har spelat i mina hörlurar på repeat de senaste dagarna, av flera enkla anledningar. För det första tycker jag om den, rent musikaliskt. För det andra, så gillar jag skarpt betydelsen bakom orden. Nästan lika mycket som den helt andra betydelsen som jag läser (eller lysnnar) i, nästa gång jag lyssnar. För att inte prata om den tredje betydelsen, som jag är övertygad om att låten bär i sig, när jag lyssnar igen.

Låten handlar för mig ibland om att vi helt enkelt behöver ”rädda” världen. Förändra. Ibland handlar den om att vi faktiskt behöva anstränga oss lite för att åstadkomma det. Ibland handlar den om hur förmätna vi är att tro att vi kan rädda världen med enkla knep. Ibland handlar den om hur upptagna vi är med oviktiga saker — alltför upptagna för att ta hand om de verkligen viktiga sakerna. Ibland handlar den om våra (eller mina?) bortförklaringar och felprioriteringar. Ibland, när jag tittar på videon, handlar den om något helt annat.

Orden kan tydas på många olika sätt — vilket gör att låten blir obeskrivlig bra.

Kanske. Om det nu var den här betydelsen som den har…

Måste bara snabbt rädda världen.

Jag skulle så gärna ha varit med,

men jag har alltför mycket att göra,

vi kan väl fortsätta prata sen,

dom behöver mig därute nu.

Situationen underskattas,

livet kanske hänger på det.

Jag vet du menar allvar,

du behöver mig verkligen här,

Var inte rädd nu,

jag är inte borta alltför länge.

Måste bara snabbt rädda världen,

sen flyger jag över till dig,

bara snabbt kolla 148 mail,

vem vet vad som händer mig sen,

det händer nämligen så mycket.

Måste bara snabbt rädda världen,

sen är jag strax hos dig igen.

På nåt sätt är jag försenad,

börja käka du,

jag kommer sen.

Du frågar varför, av vilken anledning, av vilket skäl,

jag säger: den som frågar sånt är dum. ^[1]

Du verkar nämligen inte fatta, vad jag gör,

en alldeles speciell mission,

jag förskonar dig med alla detaljer,

nog snackat, nog med information.

Måste bara snabbt rädda världen,

sen flyger jag över till dig,

bara snabbt kolla 148 mail,

vem vet vad som händer mig sen,

det händer nämligen så mycket.

Måste bara snabbt rädda världen,

sen är jag strax hos dig igen.

Tiden är snart ute,

att vänta vore skam,

för hela världsbefolkningen.

Måste iväg nu, annars inträffar den stora katastrofen,

märker du inte att vi är i nöd?

Måste bara snabbt rädda världen,

sen flyger jag över till dig,

bara snabbt kolla 148 mail,

vem vet vad som händer mig sen,

det händer nämligen så mycket.

Måste bara snabbt rädda världen,

sen är jag strax hos dig igen.

Bara snabbt kolla 148713 mails,

Vem vet vad som händer sen,

Det händer ju så mycket.

Originaltext på tyska

Ich wär so gern dabei gewesen

doch ich hab viel zu viel zu tun

lass uns später weiter reden

Da draußen brauchen sie mich jetzt

die Situation wird unterschätzt

Und vielleicht hängt unser Leben davon ab

Ich weiß es ist dir ernst

du kannst mich hier grad nicht entbehren

nur keine Angst ich bleib nicht all zu lange fern.

Muss nur noch kurz die Welt retten,

danach flieg ich zu dir.

Noch 148 Mails checken

wer weiß was mir dann noch passiert

denn es passiert so viel

Muss nur noch kurz die Welt retten

und gleich danach bin ich wieder bei dir.

Irgendwie bin ich spät dran,

fang schon mal mit dem essen an.

Ich stoß dann später dazu.

Du fragst wieso weshalb warum,

ich sag wer sowas fragt ist dumm.

Denn du scheinst wohl nicht zu wissen was ich tu.

Ne ganz besondere Mission

lass mich dich mit Details verschonen.

Genug gesagt genug Information.

Muss nur noch kurz die Welt retten,

danach flieg ich zu dir.

Noch 148 Mails checken

wer weiß was mir dann noch passiert

denn es passiert so viel

Muss nur noch kurz die Welt retten

und gleich danach bin ich wieder bei dir.

Die Zeit läuft mir davon

zu warten wäre eine Schande

für die ganze Weltbevölkerung.

Ich muss jetzt los sonst gibt’s die große Katastrophe

merkst du nicht das wir in Not sind.

Ich muss jetzt echt die Welt retten

Danach flieg ich zu dir

Noch 148 Mails checken

wer weiß was mir dann noch passiert

denn es passiert so viel

Muss nur noch kurz die Welt retten

danach flieg ich zu dir.

Noch 148713 Mails checken

wer weiß was mir dann noch passiert

denn es passiert so viel.

Muss nur noch kurz die Welt retten

und gleich danach bin ich wieder bei dir.

_ Foto: National Library of Scotland_

Foto: xJason.Rogersx

Igår beklagade jag mig i ett kort, koncist och minst lika oigenomtänkt inlägg på Twitter:

Andra inbrottet i år. Jag har nog inte råd att bo kvar i j*kla Katrineholm… http://t.co/Hpq398qH

Anledningen för tweeten är i grunden självförklarande (andra inbrottet på två månader) och frustrationen kanske inte så värst överraskande.

Inte heller överraskande är reaktioner som ett sådant inlägg kan skapa. En av dessa reaktionerna blev jag dock väldigt konfunderad över. I ett telefonsamtal med en nära väninna handlade det om att vi kanske borde överväga att flytta till en annan stadsdel.

Bakgrunden är följande: personen som hade den synpunkten vet var vi bor — och inte minst varför vi bor just där.

Let’s backa ett steg:

Katrineholm är en av kommunerna i Sverige, där bostadssegregationen är som störst (!). Vi skulle kunna prata i timmar om det förhållandet — och kanske inte minst om ”slumpen” att bostadssegregationsindex minskade i Katrineholm, fram till det året då nuvarande KS-ordförande, kanske främst känd på grund av sina högerpopulistiska utspel (t.ex. här), tog över rodret — och vände trenden för att under sin tid öka bostadssegregationen med över tio procent.

Ibland (läs: ganska så ofta), så pratar jag om den högerpopulistiska problematiken. Men ibland räcker det inte med att prata. Ibland måste vi människor agera.

Ett mycket aktivt och genomdiskuterat sätt att agera var för oss att gå bryta trenden:
Resurssvaga personer har inte möjlighet att bryta bostadssegregationen genom att flytta till ”etniskt rena” och rika områden. — Däremot har vi som har en (någorlunda) välfungerande ekonomi möjlighet att istället flytta till socialt eller etniskt segregerade områden och göra det området därigenom åtminstone ett hushåll mindre segregerat.

Det är av den anledningen som vi valde att bosätta oss i Katrineholms troligen mest segregerade område.

— Och det är även av den anledningen som synpunkten i det där telefonsamtalet är så bestörtande. ”Flytta till ett bättre område” kan jag inte tolka på annat sätt än ett underförstått _”nämen, det är väl inte så konstigt att ni har inbrott i bilen, där ni bor”. _

Jag vet att personen i fråga är en tänkande varelse med en intellektuell kapacitet som radikalt överstiger en Nationalsocialists Sverigedemokrats instinktiva standardsvar från reptilhjärnan: ”allt är judarnas muslimernas fel.”

Ändock.

Det kanske hjälper att klargöra att gårdagens inbrott alls inte ägde rum hemma hos oss, i vårt ack så fruktansvärda och segregerade område, där det enligt vissas uppfattning inte är konstigt att bilrutor krossas. Bilen stod istället parkerad i den mest ”renrasiga” och ekonomiskt välbergade delen av staden. Ett faktum som min väninna dock inte kände till i början.

Jag vet självfallet inte, vem som fick för sig att krossa en ruta i vår bil för att baxa stereon och GPS:en. Jag vet inget om personens bakgrund, hårfärg, skostorlek eller sociala ställning.

Det jag däremot vet är att min definitivt allt annat än rasistiska väninnas reaktion var internaliserad och kom från det undermedvetna. Att hon omedvetet återupprepade rasisternas mantra. Att hennes problem_lösning_ helt oavsiktligt baserades på mörkerkrafternas helt medvetna och lögnaktiga problem_formulering_.

Goebbels, nazistrikets propagandaminister, lär ha sagt:

Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den.

Nej, personen som framförde sin synpunkt tror inte på rasisternas lögner. Långt därifrån. Hon står upp för ett bättre samhälle, på sitt alldeles egna sätt. Hon försöker att påverka åt ett positivt håll. Hon kämpar — och hon lyckas. Hon är en sjuhelvetesbra människa, vars vänskap och värme jag värderar ofantligt högt.

— Men ja, på något sätt har något börjat att fastna, till och med hos henne.

Och det där något svider långt, långt mer än vad hålet i plånboken för att fixa bilen någonsin kan göra. Det svider kanske lika mycket som det här inlägget svider hos henne. Hon menade definitivt inte illa. Hon vill säkerligen inte bli betraktad som fördomsfull — och hon är absolut inte heller fördomsfull, i det medvetna.

Upprepningens subtila neurolingvistiska associationskraft.

Screw it.