Problemet med den amerikanska skuldkrisen tycks växa och växa. Om de två stora politiska partierna inte hittar en uppgörelse innan den 2 augusti, förutspår domedagsprofetior just det: en ekonomisk domedag.

Jag är allt annat än en nationalekonom. Den begränsade ekonomiska kunskapen som jag har, bygger uteslutande på några gymnasiekurser i företagsekonomi, egen erfarenhet som kassör inom otaliga föreningar och inte minst praktisk erfarenhet av vårt internationella nätverk Penseo. Det sagt: min ekonomisk kunskap är begränsad till de praktiska frågor som jag kommit i kontakt med.

Det är säkerligen just på grund av min begränsade kunskap som jag verkligen inte tycks förstå den nuvarande ekonomiska krisen i USA. Några funderingar:

• När vissa, mindre länder är i en liknande situation (t.ex. Grekland), så är ledande politiker, även i Sverige, väldigt snabba med att hävda hur misskött ekonomin är. Vissa pratar till och med om ”tvångsförvaltning”. Jag är inte tillräckligt insatt i förhållandena i Grekland för att uttala mig i saken, men jag tycker att det är intressant att samma krav inte framförs nu, fast riktad till USA?
• Den enskild störste långivaren till USA uppges vara Kina. Är det ingen annan som ser ironin i det? Världens största icke-marknadsekonomi ”äger” världens största marknadsekonomi, varvid ”marknadsekonomi” enligt allt vi får lära oss är jordens frälsning?
• För inte alls länge sedan räddade USA bankerna (med hjälp av skattepengar). Samma banker som nu ”ställer till det” för den amerikanska ekonomin. Logiskt??? Vem är det egentligen som sätter dagordningen?

Jag har inga som helst svar. Endast en mängd funderingar.

Foto: gruntzooki

I efterskalven av terrordåden i Norge förs många diskussioner — och samtalen börjar rikta sig in på mer grundläggande politiska och demokratiska frågor. Som jag diskuterade igår, finns det krafter som ser lösningen i att begränsa (den anonyma) yttrandefriheten. Några andra händelser belyser något som är närbesläktad men ändock väldigt olika. Något som jag anser vara ytterst viktigt, både ur ett politiskt och ett ”sociala media” perspektiv: Förhållandet mellan politiska åsikter och ”lämplighet” som anställd inom den offentliga sektorn.

Den ena händelsen, som mig veterligen mest belysts i Dalarna, är en kommunanställds uttalanden i samband med terrordåden, bland andra ”Jag fäller ingen tår över att röda människor har dött”.

En annan, mycket omdiskuterad händelse, är SD-politikern Erik Hellsborn, som beskyllde ”islamiseringen” och ”massinvandringen” för att ligga bakom terrorattackerna.

Jag är kluven som sällan. Inte för att jag tycker att någon av ovanstående har ens en tillstymmelse av rätt — utan ur en helt annan synvinkel.

Hur ska vi se på den traditionella uppdelningen mellan privat, personligt och professionellt, när det tillkommer en politiskt dimension — och när uttalanden dessutom fälls av personer som är förpliktade till politisk neutralitet (som den kommunanställde på grund av sin tjänst och SD-politikern eftersom han bl.a. är nämndeman i en migrationsdomstol).

När jag håller föreläsningar, brukar jag gärna påpeka, att distinktionen mellan våra olika roller uteslutande är ett samhälleligt och sociologiskt kunstrukt, betingat av den industriella revolutionens särdrag. Något enklare: innan industraliseringen fanns inte uppdelningen. Den tillkom när vi människor behövde ”gå till jobbet”, eftersom fabrikens maskiner inte lämpligen kunde ställas upp i varje arbetares vardagsrum. Ju mobilare våra liv nu blir, tack vare surfplattor, smartphones och bärbara datorer, desto mindre nödvändigt är det, att ur ett sociologiskt perspektiv hålla fast vid uppdelningen — och desto tydligare kan vi redan i dag se tecken på att distinktionen håller på att försvinna.

Utvecklingen innebär att fler och fler människor inte endast kan göra sin röst hörd — utan även gör det. En stor vinst för demokratin.

En annan viktig aspekt som jag brukar framhålla i mina seminarier, när frågor om privat vs professionellt inom sociala medier diskuteras, en annan viktig aspekt alltså är, att problemet med personer som framför ”olämpliga” åsikter inte är att någon ger uttryck för sina åsikter — utan att personen faktiskt hyser åsikterna. Den kommunala tjänstemannen i Borlänge hade förr i tiden hävt ur sig åsikterna bland vänner och familj, den sverigedemokratiska nämndemannen kanske på after-worken eller partimötet. Det enda som nätet har ändrat, det är att ”missförhållandena” blir synliga.

Jag själv uttrycker starka politiska åsikter (något som jag f.ö. både gör här på bloggen och annorstädes, ”köttvärlden” inkluderat). När man tittar på mitt språkbruk och tonen som jag ofta väljer, är det knappast förvånansvärt att vissa människor som inte delar mina politiska värderingar kan ta illa upp. — Och även jag har, i likhet med den kommunanställda i Borlänge, utsatts för påtryckningar av arbetsgivare/chefer i stil med ”om du inte kniper käft, så…”

Där har vi ett dilemma:

Å ena sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en ”okränkbar” rätt till vår åsikt.

Å andra sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en grundlagsskyddad rätt att yttra dessa åsikter.

Å tredje sidan har särskilt vi som arbetar inom den offentliga sektorn en skyldighet att behandla alla människor lika.

Om våra åsikter skulle strida mot vår skyldighet att behandla alla lika, så har vi ett problem — och, återigen, problemet innebär inte att vi framför åsikterna — utan att vi har dem. Risken för att åsikterna påverkar vårt faktiska agerande (och dess följder för medborgarna) är beroende av många faktorer, t.ex. om vi arbetar mot/med den gruppen som vi hyser negativa känslor för och vilken form av arbete vi utför. Risken är troligen större för en rasist som är nämndeman i en migrationsdomstol att fatta ”politiskt motiverade” beslut än för en person vars uppgift är att t.ex. planera byggprojekt eller att ”maskinellt” registrera inkommande ärenden. Redan förhållandet att många politiskt styrda förvaltningsorganisationer är snabbare på att handlägga den politiska majoritetens ärenden än oppositionens ditton, är enligt mitt tycke dock ett tydligt tecken på att risken är strukturell och finns ”på alla nivåer”.

— Men helt oavsett om politiska åsikter de facto påverkar utgången av vårt arbete, och oaktat om vi personligen har blivit utsatta för påtryckningar, så ser jag en risk att rädslan att säga ”fel” saker i praktiken undergräver vår åsikts- och yttrandefrihet. Att vi väljer att inte säger det vi tänker — inte för att vi verkligen väljer att inte säga det — utan för att vi behöver vara rädda.

Något tillspetsat: på 2010-talet behövs det inte längre någon IB för att få reda på vad flertalet människor tycker och tänker. Det kan vi enkelt googla eller facebooka fram istället.

Om vi vill vara ännu mer dystopiska: viss forskning stöder tesen att en del aspekter av den sociala webben faktiskt påverkar vårt agerande. Önskan att bryta igenom bruset medför att vi vill kunna publicera ”vassare” statusuppdateringar, incheckningar eller mobilbilder. För att kunna göra det, krävs det att vi gör ”häftigare” saker. Ett annat exempel är särskilda träningsapplikationer som finns för flertalet smartphones. De håller inte endast koll på dina egna träningsvanor — utan du tävlar t.ex. med dina Facebook-vänner om vem som sprungit mest. Flera undersökningar har visat att personer som använder dylika träningsappar på sin mobiltelefon tränar mer än vad de skulle gjort om de inte använt appen. Tecken finns att alkoholkonsumptionen har sänkts inom vissa avgränsade ungdomspopulationer, där det är vanligt att kompisarna tar kort med mobilen och lägger upp dem på Facebook.

Externa motivationer — eller ”grupptrycket, när det är lite bättre”.

Det är dock inte helt omöjligt att även den motsatta effekten skulle kunna slå in. Om jag ständigt behöver vara rädd för att mina (i vissas ögon kanske obekväma) politiska åsikter spelas in, antecknas, läggs ut på Facebook, då kanske jag slutar att framföra dessa åsikter. Eller om jag deltar i ett politiskt möte och en av mötesdeltagarna taggar mig som deltagare (kanske utan min vetskap) och jag dagen efter får samtalet från personalkontoret för att jag uppenbarligen har politiska åsikter som står i strid med den-och-den policyn… — Om så är fallet, skulle inte det leda till en allvarlig banalisering av politiken och demokratin?

Jag vet inte. Och återigen: jag är kluven som sällan.

Nej, jag tycker inte att rasister ska sitta som nämndeman i en migrationsdomstol.

Men inte heller tycker jag att vi med rätta kan kalla oss för ett demokratiskt samhälle när vi (direkt eller indirekt) begränsar människors rätt att framföra sina åsikter. Till och med när de är rasister.

Ett dilemma.

Eller är det? Vad tycker du?

Efter några dagar av sorg och diskussion kring terrorattackerna i Norge har diskussionen börjat föras kring de mer grundläggande problemen som kan haft inverkan på attackerna. Alla som inte råkar vara tokstollerasister inser sambanden med den högerpopulistiska, radikal antimuslimska ideologiska stämningen som främst eldas på av partier som Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna.

Hatet som sprids av Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och andra (den som någonsin har haft det tvivelsamma nöjet att skumma igenom kommentarerna på den av Sverigedemokraterna finansierade sidan Politiskt Inkorrekt förstår vad jag menar), det hatet är inte bra. Tvärrtom. Det uttalade hatet och de övertydliga kopplingarna till Sverigedemokraterna gör det visserligen lätt för varenda läskunnig och tänkande människor att inse, vad Sverigedemokraterna egentligen går för — men det är en liten tröst, när det är lika lätt att, som många ^[1] har beskrivit, se hur det hatet och den idévärlden utgjorde grogrunden för terrorattackerna.

Det är kanske inte ologiskt att somliga därför har börjat kräva att begränsa möjligheten för hatkommentatorer att skriva sina kommentarer, för hatbloggare att synas, för rasister att framföra sina perversa budskap. Jag förstår meningen. Jag delar den i så måtto, att jag helst också skulle vilja slippa behöva se dessa rasistiska inlägg.

För Katrineholms kuriren är i dagens ledarartikel lösningen att strypa anonymiteten på nätet (i ett resonemang där man dessvärre blandar vilt mellan yttrandefrihet enligt Regeringsformen, tryckfrihet och yttrandefrihet enligt YGL).

Sökmotorsjätten Google vill istället, om jag har förstått resonemanget rätt, ändra i sökalgoritmerna, så att ”de trovärdiga rösterna som finns på internet, de som hoppat av, de som drabbats och de som arbetar mot extremism ska vara dominerande”.

En del tidningar har slutat att tillåta öppna kommentarer, har börjat förhandsmoderar eller helt plockat bort kommentarsfunktioner. Jag förstår dem. Det är inte lätt att ”hålla rent” när de Sverigedemokratiska trollen börjar få fotfäste i kommentarstråden.

Men bara för att det är förståeligt — och säkerligen sker med de bästa av avsikterna — så känns det inte helt rätt.

Ett mindre öppet samhälle, mer övervakning, mer kontroll, mer filtrering — eller en manuell kontroll av vad som en mänsklig moderator anser vara en ”godkänd åsikt”.

Någonstans vrider det sig i magen.

— Nej, jag vill inte läsa rasistdravel. Nej, jag vill inte bidra till ett hat och en idévärld där terrorister skolas.

— Men inte heller vill jag ge efter för deras krav på ett mer stängt samhälle.

Om någon skulle sätta ner sig i någon sekund och fundera, så skulle svaret kanske inte vara så svårt: vi har en tämligen välformulerad lagstiftning mot hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga hot etc. Vackra inlägg som t.ex.

”Om inte vi som privatpersoner kommer igång med trakasserier mot muslimer över hela Sverige, och på alla håll i landet, så hinner landsförrädarna […] att formera sig till en mycket obehaglig fascistisk kamp mot folket.” ^[2]

…ja, dylika inlägg skulle utan tvekan kunna lagföras med hjälp av nuvarande lagstiftning.

— Att så inte sker förvånar mig.

Men vad vet jag? Polisen och åklagarväsendet är kanske fullt upptagna med att inte jaga en hel ungdomsgeneration?

.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

Många, många har skrivit om Sverigedemokraterna och terroristdåden. Även jag, såklart. Det här inlägget blir kanske något mindre genomtänkt. Dessutom nästan uteslutande beståendes av citat från rasister. Men det får väl gå an, den här gången, särskild med tanke på att jag själv numera köper Sverigedemokraternas argumentation.

Man kan inte skylla enskilda människors handlingar på samhällsstrukturer så här. Sen tycker jag inte att man ska göra politik av det här, oavsett om man är sverigedemokrat, socialdemokrat eller moderat eller vem det nu är som gör det så tycker jag att det är lika fel. — Jimmy Åkesson, rasistledare, om de högerextremistiska/fremskrittspartistiska/sverigedemokratiska terrordåden i Norge

Och så jämför vi med…

Att en muslim ändå väljer att attackera Sverige är dock knappast förvånande […rasistdravel…]

I vanlig ordning kommer Dilsa Demirbag Sten och babblar om att ”vi ska inte skuldbelägga en hel grupp” bla bla bla. Varför inte? Islam som ideologi ger upphov till denna sorts beteende och dessa åsikter är utspridda i den muslimska världen […]_ — Kent Ekeroth, überrasist, om självmordsbombaren i Stockholm_

Ni är inte endast rasister. Ni är även förbaskade lögnare.

Och förresten:

Ni är en skam för Sverige!

— Inte de som har missnöjesröstat på er, utan NI.

Ni är en skymf mot demokratin!

— Inte de som har missnöjesröstat på er, utan NI.

.

Media i fotnoten ^[1]

Jag är inte som alla andra barn. Både min politiska ideologi och allmänna demokratiförståelse har präglats extremt mycket av min personliga historia som hade sin början utanför Sveriges Rikes gränser. En del av vad som är självklart för vissa är alls inte lika självklart för mig. Tydligast blir det kanske, när det gäller synen på demokratin. Erfarenheten av många olika länders samhälleliga, demokratiska och juridiska system (och inte minst juridikstudier i fyra olika länder) har gett mig ytterst spännande inblick och möjligheter att kunna jämföra. Att kunna titta på hur olika länders jurisdisktioner och samhällsbyggen har utformats på olika sätt — och kanske mest intressant: varför.

Det som möjligen förundrar mig mest med det svenska politiska systemet är själva synen på demokratin. En passiv syn. En självklarhet som tillmäts det demokratiska statsskicket som sådant. Dess tillkomst, dess varande, dess bestånd och dess framtid är vackra, fina, exemplariska — men ack så självklara.

När jag var liten, såg ”min värld” annorlunda ut. Där nere, i barndomsbyn vid foten av de bayerska alperna, var historien av diktaturen och nazistriket allt annat än en fjärran historia. Den skuggan fanns överallt: i minnesmärken och museer, i massgravar, på kyrkogårdarna, i människors ögon. I historieundervisningen, hela vägen från sjätte till trettonde klassen. I befolkningsstatistiken, både den officiella och den man såg på gatorna. Främst kanske i den hårda statistiken som man inte såg: Farbröderna, de gamla männen.

I min gymnasieklass fanns det endast en elev som hade en morfar eller farfar i livet. En av 27.

Istället för att kunna leka med våra bortgångna manliga förfäder kunde vi roa oss med att lyssna eller titta på nyheter. Nästan dagligen pratades det om kalla kriget, om den där järnridån med dödsremsor och elstängsel, endast ett fåtal mil hemifrån. Inte sällan åkte vi dit. Klättrade på ett utsiktstorn och tittade. Skakade på huvudet. Förstod inte riktigt. En del av min fars familj fortfarande på andra sidan av den där remsan som delade landskapet. Som var gränsen av den ändock mer eller mindre demokratiska västvärlden. Som berövade de som bodde på andra sidan och som vi ibland kunde se med hjälp av betalkikarna på utsiktstornet. Som berövade dem av den där självklara demokratin. Hindrade dem från att resa. Hindrade dem från att tänka annorlunda.

Hindrade från det där självklara.

Tysklands historia har medfört en syn på demokratin som är något bräckligare och mer delikat än den synen som vi har i Sverige. Tanken återfinns på många olika håll, tydligast kanske i grundlagens artikel 20 st 4, fritt översatt:

Gentemot var och en som söker avskaffa denna ordning [dvs Grundlagen och de grundläggande rättigheterna] har alla medborgare rätt till motstånd, när annan avhjälp inte är möjlig. ^[1]

Att demokratin inte var en självklarhet, det behövde ingen förklara för oss barn. Varken i skolan eller när jag själv började engagera mig politiskt i tonåren. Det var så uppenbart som det kunde bli. Demokrati, frihet, mänskliga rättigheter — alla dessa självklara epitet behövde oss, behövde mig, för att kunna bli självklara. En demokrati som vi inte hela tiden kämpar för, kommer att gå under. Det kommer alltid finnas krafter som vill öka sin egen makt och position — och det kan ofta endast ske på bekostnad av andras makt och position. Därför måste vi stå upp, för den där demokratin, måste vara kritiska mot överheten, måste kämpa för alla människors lika värde och frihet.Heinz Galinski, ordförande av Judiska centralkommittén i Tyskland sa:
”Demokratin är […] inte någon present som man får, en gång för alla. Den måste vi dagligen kämpa för och försvara.” ^[2]

Att demokratin inte är en självklarhet, just det var en självklarhet.

Det är inte minst därför som jag ser vikten i att stå upp för vår demokrati och ett samhälle som erkänner alla människors lika värde. Särskilt när en terrorist med tankegods som delas av Sverigedemokraterna försöker sätta skräck i människor. Som många andra har skrivit: vi kan (och bör) inte hålla Sverigedemokraterna ansvariga för det som hände i Oslo och Utøya. — Men vi får definitivt inte heller blunda för att det är just den ideologin, det hatet som hyses mot människor som är annorlunda, som möjliggjorde att det slog slint hos galningen. Och den ideologin är inte en ensam galnings ideologi. Det är Fremskrittspartiets, Sverigedemokraternas och många andra smygrasisters ideologi.

Om vi vill leva i ett öppet samhälle, där vi tillmäter olika människor samma värde (både på pappret och i praktiken), då har vi en skyldighet att agera. Det räcker inte med kärlek. Det räcker definitivt inte att låta bli att diskutera motiven.

Det enda som räcker är att aktivt visa, om och om igen, att vi inte accepterar en världsbild, där vissa grupper utmålas som svarta får, som mindre värda, som generellt brottsliga, som ”parasiter”.

Eller som filosofen Karl R Popper sa:

I toleransens namn måste vi alltid göra anspråk på att inte tolerera intoleransen.

Eller för att — om möjligt — vara ännu tydligare:

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Martin Luther King

Jag tror att det är dags för oss att bryta den tystnaden. Att på allvar fundera över hur j*kla viktig vår demokrati faktiskt är. Och att visa att vi är beredda att försvara den.

Det är inte Sverigedemokrater och terrorister som har förmåga att förstöra vår demokrati och vårt samhälle. Det är VI, om vi genom vår passivitet tillåter dem att göra det.

Mycket har det redan sagts och mycket kommer behöva sägas efter de fremskrittspartistiska (dvs ungefär ”sverigedemokratiska”) terrordåden i Norge.

Lyckligtvis behöver allt inte sägas samtidigt — och lyckligtvis har vissa redan sagt sitt för väldigt länge sedan. Den troligen bästa analysen av händelserna i Oslo skrevs 1936. Självklart av en antifascist och vänstervriden idiot.

Bättre än så här blir det inte, en dag som denna.

Til Ungdommen

Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender, gå inn i din tid! Under en blodig storm – vi deg til strid!	Omgiven av fiender, gå in i din tid! Under en blodig storm – vig dig till strid!
Kanskje du spør i angst, udekket, åpen: hva skal jeg kjempe med hva er mitt våpen?	Kanske så frågar du med rädsla, oskyddad, öppen: vad ska jag kämpa med vad är mitt vapen?
Her er ditt vern mot vold, her er ditt sverd: troen på livet vårt, menneskets verd.	Här är ditt värn mot våld, här är ditt svärd: tron på vårt liv, människans värde.
For all vår fremtids skyld, søk det og dyrk det, dø om du må – men:øk det og styrk det!	För all vår framtids skull, sök det och odla det, dö, om du måste – men: öka det och stärk det!
Stilt går granatenes glidende bånd Stans deres drift mot død stans dem med ånd!	Stilla går granatens glidande band Stoppa deras drift mot död Stoppa dem med anden
Krig er forakt for liv. Fred er å skape. Kast dine krefter inn: døden skal tape!	Krig är förakt för livet. Fred är att skapa. Kasta dina krafter in: döden ska förlora!
Elsk og berik med drøm alt stort som var! Gå mot det ukjente fravrist det svar.	Älska och berika med drömmar allt som var stort! Gå mot det okända, vrid svaren ur det.
Ubygde kraftverker, ukjente stjerner. Skap dem, med skånet livs dristige hjerner!	Obyggda kraftverk, okända stjärnor. Skapa dem, med de skånades livs driftiga hjärnor!
Edelt er mennesket, jorden er rik! Finnes her nød og sult skyldes det svik.	Ädel är människan, jorden är rik! Om det finns nöd och svält, så beror det på svek.
Knus det! I livets navn skal urett falle. Solskinn og brød og ånd eies av alle.	Krossa det! I livets namn ska orättvisan falla. Solsken och bröd och anden ägs av alla.
Da synker våpnene maktesløs ned! Skaper vi menneskeverd skaper vi fred.	Då sjunka vapnen maktlös ner! Skapar vi människovärde skapar vi fred.
Den som med høyre arm bærer en byrde, dyr og umistelig, kan ikke myrde.	Den som med högerarm bär på en last, dyr och omistlig, kan inte mörda.
Dette er løftet vårt fra bror til bror: vi vil bli gode mot menskenes jord.	Det är vårt löfte, från bror till bror: vi vill vara goda mot mänsklighetens jord.
Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen som om vi bar et barn varsomt på armen!	Vi vill ta vara på skönheten, värmen som om vi bar ett barn, varsamt på armen!

Källa och info: [http://en.m.wikipedia.org/wiki/Til_Ungdommen](http://en.m.wikipedia.org/wiki/Til_Ungdommen)

Det förefaller uppenbart att gärningsmannen i Norge inte är någon radikal-högerextremist – utan en helt ”vanlig” ”islamkritisk” motståndare till det ”multikulturella samhället” och ”massinvandringen”. Enligt norska vg och nrk saknar han kopplingar till mer ”radikala” rörelser inom extremhögern. Han uppges dessutom ha varit medlem i FpU, Norges motsvarighet till Sverigedemokratisk ungdom.

Söker man på Sverigedemokraternas (och då menar jag de svenska Sverigedemokraternas) olika hjärntvättsforum, så hittar man inlägg som mer än väl stämmer överens med åsikterna som framförs av andra helt vanliga nassar.

En helt vanlig vardagsrasist och Sverigedemokrat, med andra ord.

Jag inser att jag hela tiden har haft fel. Den sverigedemokratiska tankegången är kanske inte så fundamentalt bristfällig trots allt:

Jag vill ju inte dra alla norrmän och Sverigedemokrater över en kam, det finns kanske några enstaka som är bra människor, men de har ju uppenbarligen en våldsbejakande kultur och ideologi. Det räcker med att läsa Gamla Testamentet för att inse vad deras religion egentligen handlar om. Om de vill leva i vårt samhälle, så får de fanimig anpassa sig till våra värderingar.

Ett multikulturellt samhälle, där vi vanliga människor förväntas leva sida vid sida med Norrmän och sånt Sverigedemokratiskt drägg som mördar våra barn på ungdomsläger – ett sånt samhälle kan inte fungera. Regeringen har verkligen misslyckats med att integrera dem.

— Det är för jävligt att man inte kan säga såna här saker utan att kallas för rasist. Som tur är finns det några modiga som våga säga det som alla andra tänker och stå upp för sanningen.

Vad händer härnäst?

–

Massor artiklar i ämnet: DN, 1, 2, 3, 4, SvD, 1, 2, 3, 4, AB, 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 1, 2, SVT, 1, 2

Det finns ännu inte mycket material som på ett verkligen vetenskapligt sätt belyser de förändringar som sociala media innebär för oss människor på ett psykologiskt och/eller neurologiskt plan. Men att vi påverkas av ett aktivt deltagande i sociala medier verkar i princip alla forskare vara överens om. Föga förvånande egentligen: vi och våra hjärnor påverkas av mycket mer (eller mindre) än så. Hos personer som aktivt lär sig huvudräkning visar magnetröntgen tydliga förändringar i vilka områden av hjärnan som är aktiva respektive passiva, redan efter endast en veckas räkneträning.

Jag känner att frågan ovan (och kanske en gedigen länksamling) i ämnet borde föranleda ett eget inlägg. Det är nämligen inte alls de mer djuparegående ”intellektuella” effekterna som jag ville belysa i det här inlägget — utan mer jordnära effekter.

Anledningen för inlägget är en fråga som jag fick av en deltagare efter ett av mina seminarier:

Tycker du att en organisation ska besvara Facebookkommentarer även utanför ordinarie arbetstider?

Svaret är väldigt, väldigt enkelt: jag vet inte.

Personligen administrerar jag ett större antal Facebook-sidor, både yrkesmässigt och rent ideellt. För mig personligen har det i det närmaste varit en självklarthet att besvara eventuella frågor eller kommentarer på Facebook (eller Twitter eller bloggar eller…) oavsett tiden på dygnet. Av en enkel anledning: när jag upptäckte att det fanns något nytt att besvara, då befann jag mig ju ändå i det mediet (t.ex. Facebook) och det absolut smidigaste, mest effektiva, mest tidssparande och även mest ”kundvänliga” var att besvara kommentaren där och då — istället för att vänta till kontorstid (som bonus med risk att glömma det helt och hållet).

Det finns dock fler än ett problem med den approachen:

Dels ”lever jag” på de sociala medierna. Att telefonen plingar för jämnan när ännu en person skickar ett meddelande på Facebook, Twitter, Jaiku eller Google+ är inget konstigt för mig. Till och med min omgivning börjar vänja sig. Det innebär dock på inget sätt att det är ett ”smart” sätt att bygga upp sitt liv kring fågelkvitter som ringsignal för nya tweets. Det definitivt är inte ett sätt som alla människor skulle uppskatta.

Dels sätter mitt agerande agendan och skapar förväntningar hos målgruppen (dvs personerna som jag, i dessa situationer som företrädare för en organisation, kommunicerar med). Det kanske inte är rimligt att förvänta sig ett snabbt svar på en fråga som ställs till t.ex. till Katrineholms kommun sent en lördag kväll? — Ingen skulle ens komma på tanken att få ett svar när man vid samma tidpunkt ringer till kommunväxeln. ^[1]

Men hur blir det, när jag inte finns tillgänglig? Personer som tidigare fått svar inom någon timme, även vid udda tider, hur skulle de uppfatta att inte få svar den här gången?

Dels skulle mitt agerande kunna skapa en intern stress för medarbetare. Förväntningarna gentemot (med-) arbetstagarna kanske skruvas upp i så måtto att det inom en snar framtid mer eller mindre förväntas att alla ska agera på det snabba viset — självfallet utan ”jourtillägg” — och självfallet utan att dessa kollegor nödvändigtvis delar samma digitala livsstil och ”ändå hänger på Fejjan”. Om det skulle vara på det viset, så skulle ju den psykosociala arbetsmiljön påverkas väldigt kraftigt — och stressnivån ökas.

När man tänker efter, så tror jag att frågan hänger väldigt mycket ihop med den digitala klyftan samt distinktionen mellan privat och professionellt. För mig som ändå ”hänger på webben” och dessutom inte drar en skarp skiljelinje (om någon alls) mellan ”Thomas på jobbet”, ”Thomas på fritiden”, ”Thomas i köttvärlden (aka ”verkliga livet”) och ”Thomas på nätet” är frågan egentligen en icke-fråga.

Problemet uppstår när frågan inte endast påverkar mig själv och mitt sätt att utforma mitt liv — utan även organisationens målgrupp och dessutom (åtminstone potentiellt) mina kollegor. Att tvinga dessa att omfamna mitt sätt att planera och gestalta livet är lika fel som att tvinga mig att assimilera mig till deras.

Fördelarna med en snabb och direkt kommunikation nämligen, fördelen med att en medborgare får ett snabbt svar på en (för henne troligen angelägen) fråga, fördelen med att människor kan börja att kommunicera med våra byråkratiska organisationer på ett mer otvunget sätt och framförallt på deras villkor, tja dessa fördelar tror jag inte behöver belysas.

Som sagt: mitt svar är enkelt: jag vet inte.

Vad är ditt svar?

Att ständigt vara på topp. Att ständigt hänga med. Att ständigt vara den glade, den drivande, den rolige. Att hela tiden heljhärtat fokusera på jobbet. Att samtidigt helhjärtat fokusera på familjen. Att helhjärtat fokusera på sig själv och den egna utvecklingen.

Att inte bli distraherad. Att kunna hålla fokus. Att sova regelbundet. Att vara den gode samariten, i alla lägen. Att ställa upp. Att vara där, när andra behöver dig. Att vara dig själv och samtidigt den som andra vill att du ska vara.

Att svälja smärta och sorg, att gå vidare med livet, att inte låta sig själv dras ner. Att ändra det som ändras kan och inse vad som inte går att ändra. Att vara en bra lagspelare i en individualistisk värld. Att bo i en skokartong i den oändliga skokartongshyllan av den mänskliga genpoolens verktygslåda. Att gå upp på morgonen, att göra sina plikter, att fullfölja sina skyldigheter, att bocka av att-göra-listan som andra har satt, pådrivna av ännu andra som är satta att smeka ännu andra medhårs. Att vara så där lagom störd av saker omkring oss. Jo mindre existentiella, desto mer störda får vi vara.

Att gnälla utan att gnälla. Att säga det man inte tänker och att inte säga det man tänker.

Jag tar mina piller och fortsätter.

Kurt Tucholsky ger den kanske mest passande beskrivningen:

Det här tror jag vara den mest fundamentala regeln av allt varande: Livet är inte såhär, det är helt annorlunda! ^[1]

Kurt Tucholsky

Frågor på det?

Foto: h.koppdelaney

Livet. Det där konstiga som händer medan man är helt uppslukat av att andas. Det som smärtar. Det som glädjer. Det som tömmer, det som fyller på.

Kanske borde jag låta bli att lyssna på musik. Låta bli att omfamnas av budskapen i melodier och texter. Definitivt låta bli att samtidigt titta på musikvideon. Låta bli att definiera mig själv utifrån den definitionen som jag tror jag låtit mig själv definiera. Sluta leta eller börja gräva. Inifrån och ut och utifrån och in.

14:e juli. En bemärkelsedag värd att bemärkas i min personliga historia. 32 år skulle hon har blivit idag, om jag räknar rätt. Och om hon hade räknat rätt, där, på berget. Men den förmågan avtar. Att räkna. Att tänka klart. Att minnas. Tiden läker sår, i alla fall vissa. Men den ställer frågor. Nya frågor med exakt samma innebörd, om och om igen. Envisas att efterforska definitionen. Definitionen som jag tror jag låtit mig själv definiera.

Slutna cirklar med öppna ändor.

Få låter träffar bättre än Herbert Grönemeyers ”Demo (Letzter Tag)”. Sista dagen.

Vet man, hur ofta ett hjärta kan brista?

Hur många sinnen har vansinnet?

Är känslorna värda det?

Lever vi en gång till?

Varför vaknar man?

Vad läker tiden?

Jag är

Ditt sjunde sinne,

Ditt dubbla golv,

Ditt andra ansikte.

Du är

En klok prognos,

Förhoppningsprincipen,

En ljusglimt i natten.

Någon gång hittar och älskar jag dig.

Jag är en av dina färger

Du kan välja mig

Du kan bära mig

Du kan bleka mig.

Berättar alla pin-koder

Färglägger alla dina vassaste drömmar

Förklarar för dig, det jag inte förstår.

Jag är

Ditt sjunde sinne,

Ditt dubbla golv,

Ditt andra ansikte.

Du är

En klok prognos,

Förhoppningsprincipen,

En ljusglimt i natten.

Någon gång hittar och älskar jag dig.

Livet flöder rött genom våra vener

Jag serverar det åt dig på ett gyllene fat

Du hämtar mig ur tårarnas mörka dal

Får alla underverk att hända på en och samma gång

Tills jag varken vet in eller ut.

Jag är

Ditt sjunde sinne,

Ditt dubbla golv,

Ditt andra ansikte,

Din favoritfärg

Din sportligaste bil

Din djupaste dykning

Ditt segelflyg

Du är

En klok prognos,

Förhoppningsprincipen,

En ljusglimt i natten.

Någon gång hittar och älskar jag dig.

Jag hittar dig och älskar dig mer än mig själv

Jag älskar dig mer än mig själv

Någon gång hittar jag dig

Jag hittar dig eller inte

Jag älskar dig mer än mig själv

Och jag hittar

Jag hittar dig eller inte.

Originaltext i fotnoten. ^[

Weiß man, wie oft ein Herz brechen kann?

Wieviele Sinne hat der Wahn?

Lohnen sich Gefühle?

Wieviele Tränen passen in einen Kanal?

Leben wir noch mal?

Warum wacht man auf?

Was heilt die Zeit?

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Du bist

Eine kluge Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Irgendwann find und lieb ich dich

Ich bin eine deiner Farben

Kannst mich wählen

Kannst sie tragen

Kannst sie bleichen

Verrat dir alle Geheimzahlen

Werd dir die kühnsten Träume ausmalen

Werd dir erklären, wovon ich nichts versteh

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Du bist

Eine sichre Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Irgendwann find und lieb ich dich

Das Leben fließt rot in unseren Venen

Ich servier dir es auf einem goldnen Tablett

Du holst mich aus dem grauen Tal der Tränen

Läßt alle Wunder auf einmal geschehn,

Dass mir hören und sehen vergeht

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Deine Lieblingsfarbe

Dein sportlichster Wagen

Dein tiefster Tauchgang

Dein Segelflug

Du bist

Eine gute Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Ich find dich und lieb dich mehr als mich

Ich lieb dich mehr als mich

Irgendwann finde ich dich

Ich finde dich oder nicht

Ich lieb dich mehr als mich

Und ich finde dich

Ich find dich oder nicht.

]

Foto: h.koppdelaney

Weiß man, wie oft ein Herz brechen kann?

Wieviele Sinne hat der Wahn?

Lohnen sich Gefühle?

Wieviele Tränen passen in einen Kanal?

Leben wir noch mal?

Warum wacht man auf?

Was heilt die Zeit?

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Du bist

Eine kluge Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Irgendwann find und lieb ich dich

Ich bin eine deiner Farben

Kannst mich wählen

Kannst sie tragen

Kannst sie bleichen

Verrat dir alle Geheimzahlen

Werd dir die kühnsten Träume ausmalen

Werd dir erklären, wovon ich nichts versteh

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Du bist

Eine sichre Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Irgendwann find und lieb ich dich

Das Leben fließt rot in unseren Venen

Ich servier dir es auf einem goldnen Tablett

Du holst mich aus dem grauen Tal der Tränen

Läßt alle Wunder auf einmal geschehn,

Dass mir hören und sehen vergeht

Ich bin

Dein 7. Sinn

Dein doppelter Boden

Dein zweites Gesicht

Deine Lieblingsfarbe

Dein sportlichster Wagen

Dein tiefster Tauchgang

Dein Segelflug

Du bist

Eine gute Prognose

Das Prinzip Hoffnung

Ein Leuchtstreifen aus der Nacht

Ich find dich und lieb dich mehr als mich

Ich lieb dich mehr als mich

Irgendwann finde ich dich

Ich finde dich oder nicht

Ich lieb dich mehr als mich

Und ich finde dich

Ich find dich oder nicht.