Pontus (http://twitter.com/pontuslof) har skickat några frågor till Mattias Jansson, kommunchefen i Katrineholms kommun. Frågorna finns att inse här.

Det roliga är att Pontus, mig veterligen ”endast” en ”hobbyjournalist” (och bloggvalp) förmår att ställa frågorna på ett (i mitt tycke) långt mer nyanserat och icke-vinklat sätt än vad ”proffs-journalisterna” hos Katrineholms kuriren någonsin kunde drömma om: långt ifrån okritiska, men på inget sätt insinuerande.

Jag blev ombedd att besvara frågorna (i min roll som konsult) och lägger ut svaren även här för allmänt beskådande/sågande.

Jag vill påpeka att den här bloggen inte är en av Katrineholms kommuns officiella kanaler utan att det som skrivs under den här domänen för övrigt är mina privata åsikter. I och med att det just nu finns många som hittar den här sidan just på grund av ”incidenten” med Katrineholms kuriren samt i och med att många av frågorna har ett allmänt intresse, långt utanför Katrineholms gränser, skulle det emellanåt vara snudd på idiotiskt att inte förmedla hela bilden – inklusive svaren på Pontus frågor.

Den som undrar: det hela är avstämt med Pontus som har gett sitt godkännande. Pontus kommer säkerligen sammanfatta och analysera på sin egen webbplats. Hoppas på en trackback och/eller kommentar även här, så att diskussionen kan hållas levande, om så behövs.

Nuff’ said: här kommer svaren.

Hur jobbar Katrineholms kommun med sociala medier?

Det finns en förhoppningsvis ganska så uttömmande uppställning på http://katrineholm.se/Om-kommunen/Sociala-medier/ med en särskild undersida ”Frågor och svar” på http://katrineholm.se/Om-kommunen/Sociala-medier/Fragor-och-svar/

Hur kom det sig att Mattias Jansson började använda sociala medier i sitt jobb som kommunchef?

Det är viktigt att kommunicera med dem man är till för. Både för att ge, men också för att få intryck. Därför började Katrineholms kommun med att aktivt använda sociala medier under hösten 2009. Syftet av användningen var i grunden samma syfte som idag: att skapa kontaktytor med människor just på de platser, där människorna finns. Sociala medier har blivit en självklar del av vardagen för många människor och då måste vi finnas även där som kommun.

Vi ska vara tillgängliga där medborgarna, som vi är till för, finns. Sociala medier ersätter inte utan kompletterar kommunikation i andra kanaler. Samma fråga ställdes i webbens barndom – ”Varför ska kommunen finnas på webben?”. Idag är det en självklarhet att kommunen finns på webben och erbjuder information och e-tjänster.

På vilket sätt gör hans engagemang i sociala medier honom till en bättre kommunchef?

Dels underlättar ett aktivt deltagande i sociala medier kommunikationen mellan allmänheten (oavsett om det är kommunmedborgare eller ”externa” personer med intresse för Katrineholm) och förvaltningen. Att bryta ner traditionella barriärer mellan en myndighet och allmänheten underlättar just den kommunikationen. Det gör att det blir enklare att både ge och ta intryck av omvärlden.

Samtidigt finns det en enorm viktig aspekt av just ”tagandet”. Utbytet via sociala medier innebär en stor faktor i lärandeprocessen som aldrig får underskattas.

Vad vinner Katrineholms invånare på att han är aktiv i sociala medier?

Ungefär samma svar som ovan: det blir lättare att komma i kontakt utan behov av krångliga och byråkratiska vägar.

I E-delegationens riktlinjer för sociala medier står det att anställda inte bör uttala sig för myndighetens räkning via sina privata konton. Hur ser du på det? Finns det inte en risk att Mattias Janssons privata åsikter inte går att skilja från hans roll som kommunchef?

Jo, en sådan risk finns, samtidigt som det av flera skäl är av yttersta vikt att medborgare kan avgöra när en kommentar sker som ett led i tjänsteutövningen – och när det är ett privat ställningstagande. Det var något som vi diskuterade väldigt ingående, när Katrineholms kommun, oss veterligen som första offentliga organisation i Sverige, tog fram våra Riktlinjer för sociala medier.

Det är bl.a. därför som vi i Katrineholm har valt att tydliggöra vilka kanaler som s.a.s. per definition är officiella kanaler. En lista över dessa hittar du på http://katrineholm.se/Om-kommunen/Sociala-medier/Lista-over-sociala-medier/

Risken att karaktären av ett uttalande inte alltid entydigt går att hänföra till antingen ”officiellt” eller ”personligt” finns dock i all kommunikation som en företrädare för en myndighet gör, oavsett om det sker i sociala medier eller t.ex. på en pubbkväll. Sociala medier skiljer sig här egentligen inte avsevärt från alla andra kommunikationsformer.

Situationen är t.o.m. lite mer tillspetsad när det gäller just en kommunchef. En sådan är alltid kommunchef, dygnet runt, året om.

Jag vet att vissa medvetet kommer att misstolka det, men jämför med herrn Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte. När han uttalar sig, så gör han det alltid som Hans Majestät, Konungen av Sverige. – Med det på inget sätt sagt att jag vill upphöja kommunchefen till en kung – men principen att alltid vara ”på jobbet” är exakt densamma. (Dessutom får inga av bägge uttala sig politiskt, så det finns fler likheter).

— Väntar nu bara på någon tidnings löpsedel ”Mattias Jansson har kultstatus som kung bland sina anhängare”.

På Facebook har Mattias Jansson samma konto för jobbet som privat. Uttalar han sig som privatperson eller som kommunchef via sitt Facebook-konto?

Mattias Jansson har endast ett konto på Facebook. På det kontot uttalar han sig i sin roll som kommunchef. Det innebär dock även att det kan finnas personliga reflektioner (oftast med anknytning till just rollen som kommunchef). Däremot försöker vi undvika rent privata uttalanden.

På Facebook finns det möjlighet att tydligare skilja på privat och jobb genom att skapa en sida (förslagsvis Kommunchef), där Mattias skulle kunna uttalar sig för jobbets räkning. Genom att göra detta skulle han kunna skilja på sig som offentlig person och sig som privatperson. Varför har vlade ni att inte ha en sida utan använda hans personliga Facebook-konto även för det offentliga? Exempel på sida för offentlig person: http://www.facebook.com/pages/Alex-Bengtsson/82848281823

Dels vill jag nämna att kommunen har en officiell Facebook-sida på http://www.facebook.com/katrineholm.se

När det gäller Mattias Jansson, så finns det flera anledningar till att vi hittills inte valt att använda oss av en Facebook-sida.

Dels är det svårt att undvika en känsla av ”kult-status” kring fan-sidor. (Jämför själv: ”Jag är Facebook-kompis med Kommunchefen” och ”Jag är fan av Kommunchefen”)

Huvudskälet är dock att Facebook-sidor fram till förra veckan saknade flertalet kommunikativa funktioner som Facebook-konton har. En Facebook-sida kunde användas som mer eller mindre centralt verktyg för att sprida information – däremot endast ytterst begränsat för kommunikation utanför sidans egna ramar. En facebook-sida kunde t.ex. inte kommentera en händelse på en annan Facebook-profil eller -sida – kommunikativa aspekter som är ytterst viktiga, om man inte endast vill se sin informationsroll som megafon.

Dessa tekniska begränsningar har i viss mån ändrats i samband med förra veckans ändringar till Facebook-sidorna och vi utvärderar just nu om förändringarna är tillräckliga för att motivera ett byte till en Facebook-sida.

Många av dem som följer @kommunchef på Twitter bor inte i Katrineholm, utan följer honom av andra skäl (som hans intresse för sociala medier). Ser du något problem med att Mattias Jansson kanske inte pratar tillräckligt mycket med Katrineholmsbor i sociala medier?

Mycket av den direkta kommunikationen med kommunmedborgare sker i dagsläge inte på Twitter. Andelen Katrineholmare på t.ex. Facebook är långt högre. Jag tror att det är viktigt att förstå att inte alla sociala medier används med identiska syften och mot exakt samma målgrupp (på samma sätt som inte alla samtal i ”det verkliga livet” alltid har samma syfte och förs med samma människor, snarare tvärtom).

Jag skulle vilja dra en parallell till t.ex. regelbundna möten ”i verkliga livet” som hålls mellan kommunchefer i Sörmland. Bortsett från Katrineholms kommunchef, så är andelen Katrineholmare som deltar på dessa chefsrådslag (av naturliga skäl) förhållandevis liten. – Skulle någon se det som ett problem att Mattias Jansson under tiden som han sitter på dessa möten inte pratar tillräckligt med Katrineholmsbor? – Förhoppningsvis inte.

Det finns självfallet alltid utrymme till förbättring men vi kan tydligt se att vi redan idag har mycket kommunikation med de Katrineholmare som själva är aktiva inom sociala medier. När vi tittar på statistiken (t.ex. hänvisningar på bloggen m.fl. ser vi att en stor andel Katrineholmare (och inte minst anställda, som ju också är en del av kommunchefens ansvarsområde) besöker kommunens ”sociala medier”.)

Andra Katrineholmare, t.ex. de som inte använder sociala medier, kommunicerar vi med på andra sätt. Sociala medier är ju trots allt endast en av många kanaler som används i den totala kommunikationsmixen.

Sociala medier är ett bra verktyg för att bygga varumärken. Kan du förstå dem som tycker att Mattias Jansson utnyttjar din roll som kommunchef i sociala medier för att främja varumärket Mattias Jansson snarare än varumärket Katrineholm?

Sociala medier bygger i mångt och mycket på det direkt samtalet. Samtal kan (nästan per definition) inte föras mellan en privatperson och en myndighet – det krävs_ två personer._

Det är just med anledning av det som Mattias Jansson väljer att kommunicera personligt, men alltid i sin roll som kommunchef för Katrineholms kommun.

Jag tror inte att det finns många som har läst om @kommunchef och som inte är medvetna om att Mattias Jansson är kommunchef i just Katrineholms kommun. Varumärkesbygget sker därför i en väldigt stor utsträckning just för Katrineholms kommun – och gagnar även just Katrineholm.

Hur jobbar Katrineholms kommun med diarieföring av innehållet i Mattias Janssons konton i sociala medier?

Hantering och diarieföring av inkommande meddelanden regleras tämligen detaljerat i våra Riktlinjer för sociala medier. Dessa finns att tillgå för nedladdning på http://katrineholm.se/Om-kommunen/Sociala-medier/Riktlinjer-for-sociala-medier/

De senaste två dagarna har det hänt mycket, här i Katrineholm. Katrineholms kuriren håller på att skriva en artikelserie om Kommunchefens användning av sociala medier. Något som i grunden är ytterst viktigt. Makt korrumperar. Makt ska granskas.

Fredrik Wass skriver väldigt bra om det på Bisonblogg:

Satsningar på sociala medier finansierat med skattepengar måste motiveras, precis som alla andra satsningar. Politiker och tjänstemän ska granskas och ifrågasättas. Det är också viktigt att syna branschens konsulter i sömmarna.

Inget att tillägga – egentligen. När man bortser från allt som är viktigt.

Katrineholms kuriren mailade vinklade frågor som Kommunchefen återpublicerade med önskemål att få synpunkter. Det hela har medfört att tidningen gjorde sig till åtlöje för (nästan) hela Sveriges mediakår. Några axplock:

Jag inser att jag besitter specialkompetens här och att det därför kan vara både dumt och lite farligt att raljera över Katrineholmskurirens frågor. Men det ger också lite av en aha-upplevelse kring hur medier kan välja att tolka och fulvinkla goda, demokratiska insatser genom att använda och rida på befintliga fördomar om internet. Hur svårt det kan vara att se samband och sammanhang när man sitter på fel sida kunskapen. (Emanuel Karlsten, Expressen)

Jag anser att Kuriren inte skötte sitt jobb när de skickade ovanstående frågor. De kan, och borde ha gjort bättre. Det kan jag bedöma. Och någonstans längs vägen kände jag att det får räcka med den sortens misstag av den sk ”seriösa journalistiken”. (Morris Packer, tidigare TV4)

Dylika kommentarer räckte dock uppenbarligen inte. – Idag skrev en annan journalist på tidningen till kommunchefen, enligt ett mail som Mymlan och Jocke har begärt ut:

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?

Jag skulle egentligen vilja veta lite mer om hur författaren mår, långt inne, psykiskt, när han anser att det skulle vara ett försök att undgå eller föregripa kritisk granskning att öppet publicera just det materialet som ska granskas. — Jag låter bli. Jag nöjer mig med att skaka på huvudet. Jag försöker förklara det med att personen såg sig så trängt i ett hörn att han såg sig tvungen att tillgripa de härskartekniker som han anklagar kommunchefen för.

Men att jag nöjer mig med det, det är kanske just här som problemet börjar på allvar: återigen, i den statsbyggnaden som vi lever i finns det den tredje stadsmakten. Den har en ofantlig viktig uppgift. Den ska se till att makthavare granskas – och den behöver om möjligt ännu bättre verktyg till insyn för att fullgöra sitt uppdrag.

Det där extremtskitviktiga som den oberoende granskningen faktiskt är, det fungerar dessvärre endast, ifall det finns åtminstone en tillstymmelse av trovärdighet i granskningen.

Och den finns inte längre, när det gäller Katrineholms kuriren:

Om Katrineholms kuriren (mot förmodan) skulle komma fram till uppgifter som visar att allt inte har gått rätt till, så är artikeln, och med det uppgifterna, redan diskade. Den stora Sociala-medier-bubblan har redan (något blåögt, som Fredrik Wass påpekar) ställt sig helhjärtat bakom kommunchefen.

Kurren är diskvalificerad. De är pajaser. De vet inte hur man bedriver journalistik. ”Amatörer” och ”praktikanter” har de kallats. ”Låtsasjournalister”.

Morgonens artikel i Katrineholms kuriren är kanske det tydligaste exemplet på vad den där ”tidningen” står för. En helt ensidig vinklad artikel. Insinuerande, nedsättande. Inga av genmälen har ens tagits upp. Helt klart över gränsen av de pressetiska riktlinjerna.

Hela artikelserien finns att tillgå på http://blog.seligs.info/se/brottsdokumentation-over-katrineholms-kuriren/

I tidningen citeras bland annat Joha Frodelius med följande ord: ”Det här är urfräckt. Det här är på gränsen, så här får man bara inte göra. Jag kommer aldrig mer att våga skicka någonting till Mattias Jansson, säger oppositionspolitikern Joha Frondelius (KD).”

Nu vill jag inte raljiera över det uttalande: med tanke på vad som hittills redovisats på många ställen har jag inte svårt att tänka mig på vilket ledande sätt Kurrens ”reporter” ställde frågorna. Därför en ärlig chans och en uppriktig fråga till Joha:

– Anser du verkligen att offentlighetsprincipen inte ska gälla? Att det inte ska gälla åt bägge hållen?

Nåväl.

Litar du på ”avslöjanden” som en ”låtsasjournalist” eventuellt kommer fram till? Antagligen inte lika mycket som om dessa hade kommit från en ”riktig” journalist med pressetiken i behåll.

Tack som fan, Kurren, att ni så envist försöker sabba för vår demokrati. :-/

Hinner inte skriver så värst mycket just nu. Men i och med att lokaltidningen Katrineholms kuriren i klar strid mot de pressetiska riktlinjerna har publicerad en artikelserie där jag vid flera tillfällen omnämns, namnges och utpekas, utan att ha beretts tillfälle till genmäle eller ens ställningstagande, här en länk till hela relevanta artikelserien (som någon vänlig själ lagt upp) för dokumentation.

Ett ställningstagande finns här.

Katrineholms kuriren, den lokala tidningen, där journalistiska ambitioner dessvärre är ofta något svåra att hitta, ens i bästa välmenande, har skrivet ett mail till Mattias Jansson, kommunchefen i Katrineholm. I och med att både jag personligen och mitt företag penseo apostroferas, tänkte jag dels återge mailet här i dess helhet och även besvara (delar av) det efteråt.

Hej!

Vi ska i några artiklar belysa området sociala medier inom Katrineholms kommun. Jag mejlar därför ett antal frågor till dig och när jag har fått svaren ringer jag upp dig för följdfrågor. Jag önskar svaren torsdag em.

1. Hur och varför startade projektet sociala medier?

2. Hur togs kontakt med Thomas Selig och sedan när har han ett avtal med kommunen samt hur länge?

3. Vad är syftet med sociala medier i kommunen?

4. Hur gagnar sociala medier kommunmedborgarna?

5. Enligt fakturor har kommunen under 2010 betalat drygt 267 000 kronor till Seligs företag Penseo för att bygga upp en plattform för sociala medier. Vad är din kommentar till kostnaden och vad tror du skattebetalarna tycker?

6. Twitter och Facebook är ju ganska enkla verktyg som vem som helst kan lära sig att använda på egen hand, oavsett om du är barn eller vuxen. Är det ekonomiskt försvarbart att betala en konsult för att lära sig hur man skriver på Twitter?

7. Finns det kanske fler kostnader i samband med sociala medier? Exempelvis inköp av utrustning?

8. Än så länge är det ju mest du som nyttjat de sociala medierna. Du är bland annat en flitig twittrare har vi noterat. Hur mycket av din arbetstid går åt till twittrande och andra sociala medier?

9. Du reser också runt och föreläser om sociala medier tillsammans med Thomas Selig. Gör du det på arbetstid? Enligt en faktura vi tagit del av från annan ort har kommunen fått 6 000 kronor för en föreläsning. Ingår då resor och arbetstid? Vem betalar ev övernattning? Får Thomas Selig ersättning från dessa 6 000 kronor?

10. I februari 2010 avslog kommunfullmäktige en motion om att utarbeta en bloggpolicy för anställda i Katrineholms kommun. Samtidigt beslutade fm att kommunstyrelsen ska göra en översyn av kommunikationspolicyn och ta fram riktlinjer för hur sociala medier från användas under arbetstid. Vad har hänt?

11. Anser du att det ingår i din tjänst som kommunchef att twittra, blogga och facebooka på arbetstid om ibland ganska oväsentliga och banala saker som inte alls har med kommunal verksamhet att göra?

12. Vilken är din kommentar till de kommunmedborgare som tycker att din användning av sociala medier kan liknas vid en ”lekstuga”?

13. Hur lyder din arbetsbeskrivning som kommunchef?

Att själva frågorna inte är ställda av en journalist som vill belysa och granska – utan att syftet är att såga och vinkla – det framgår nog mer än tydligt. Oavsett vilket, några enkla svar:

1. Hur och varför startade projektet sociala medier?

Mig veterligen startade Katrineholms kommun med att använda sociala medier under hösten 2009. Syftet av användningen är troligen samma syfte som används idag: att skapa kontaktytor med människor just på de platser, där människorna finns. Sociala medier har blivit en självklar del av vardagen för stora befolkningsgrupper. Chansen att vi når dessa befolkningsgrupper just på de sociala medierna är ofantligt högre än att nå dem med hjälp av anslagstavlor i kommunhuset.

2. Hur togs kontakt med Thomas Selig och sedan när har han ett avtal med kommunen samt hur länge?

Jag (Thomas Selig) kontaktades av Kommunchefshandläggaren under hösten 2009 med en förfrågan om jag skulle kunna vara behjälplig med sociala medier. Efter det (och några telefonsamtal) hade vi en inledande lunch i Katrineholm (för övrigt första gången att jag vistades i Katrineholm, när vi bortser från några tillfällen där jag satt i stillastående tåg).

I anslutning till lunchmötet hade vi (efter vissa ”förhandlingar”) ett relativt löst avtal som sedan förlängdes och utökades. Troligen (förhoppningsvis?) för att uppdragsgivaren tyckte att vi gjorde ett bra jobb. Som att sätta Katrineholm på den sociala-media-kartan, till exempel.

I skrivande stund finns det ett avtal som löper till april 2011 samt ett annat avtal om live-sändning av kommunfullmäktige som löper året ut.

**3. Vad är syftet med sociala medier i kommunen? **samt 4. Hur gagnar sociala medier kommunmedborgarna?

Kommunen har både en ren praktisk och en demokratisk skyldighet att kommunicera med sina kommunmedborgare och omvärlden. Som redan beskrivit i svar till fråga 1, så är det kanske enklast att kommunicera med någon annan, när den personen också finns på plats. Det blir liksom inte mycket till kommunikation, när jag pratar med min underbara fru – men hon inte alls är där.

Och ”att vara där” är just en viktig aspekt av den kommunikationen, såsom den sker på sociala medier. Det handlar inte endast om att berätta sin bild av sin verklighet, det handlar lika mycket (om inte ännu mer) om att lyssna på andras berättelser om deras verkligheter.

Försvarsmakten har en ganska smarrig formulering i sina direktiv där man nämner ”det utbredda användandet av sociala medier, dess utmärkande egenskaper och det faktum att studier bekräftat att de är värdefulla informationskällor.”

Sen kanske en liten detalj som grädde på moset: kommunens förvaltning styrs av människor – emedan den traditionella kommunikationen från förvaltningars sida har varit från myndighetens sida. Signaturen Anarkaj har skrivit det väldigt vackert på kommunchefens blogg:

Mattias har genom kommunens satsning på sociala medier gjort något så revolutionerande som att visa att det finns människor bakom kommunhusets dörrar. Han har genom sin öppenhet om sig själv och sitt uppdrag visat alla oss som bor i Katrineholm (och även långt, långt utanför) att en öppen diskussionsmiljö inte bara är viktig, utan också en faktisk möjlighet.

5. Enligt fakturor har kommunen under 2010 betalat drygt 267 000 kronor till Seligs företag Penseo för att bygga upp en plattform för sociala medier. Vad är din kommentar till kostnaden och vad tror du skattebetalarna tycker?

Nja. Lite faktafel kanske. Kommunen har under 2010 visserligen betalat drygt 267.000 kronor till penseo, men långt ifrån ”endast” för att bygga upp en plattform för sociala medier. Dessutom finns det sådana här små uppdrag som att skapa helhetsstrategier, att utbilda, att skapa flöden mellan många olika tjänster. ”Den där Selig” har skrivit fram riktlinjerna för sociala medier (som för övrigt numera används som mall av otaliga andra kommuner och som har legat till grund för bl.a Datainspektionens och SKL:s arbeten). Ska vi slänga in bloggplattform, designarbeten, Facebook-applikationer och liknande också?

Den som undrar: totalsumman är baserad på timmar – och timersättningen ligger på 300 kronor, innan skatt och avgifter. Den effektiva timlönen hamnar någonstans knappt under 100-kronor sträcket. Kostnaden för kommunen vid en anställning hade varit avsevärt högre.

Vilken slöseri med pengar

När det gäller frågan vad skattebetalarna tycker, så tror jag att de anser att pengarna är tämligen väl spenderade. – I vart fall när de får fakta på bordet.

När det däremot gäller frågan vad skattebetalarna tycker när de läser Kurrens felaktiga och vinklade skildring, så är det självklart en annan fråga.

6. Twitter och Facebook är ju ganska enkla verktyg som vem som helst kan lära sig att använda på egen hand, oavsett om du är barn eller vuxen. Är det ekonomiskt försvarbart att betala en konsult för att lära sig hur man skriver på Twitter?

Annika Lidne har skrivit ett närmast perfekt svar på den frågan, även det svaret på kommunchefens blogg:

Jag […] har fått ett antal förfrågningar från olika kommuner som precis vill att jag ska titta på de aspekter du har tagit tag i – att seriöst skapa en plattform och strategi för sociala medier. Att INTE göra det är ansvarslöst. Ja, det är enkelt att använda verktyg som Twitter, Facebook och bloggen, det är inte trivialt att i en myndighet att definiera var gränserna går kring vad som får publiceras, vad som bör publiceras och var som definitivt inte ska publiceras.

I en kommun, liksom i ett landsting, finns också ett förhållande som inte är lika tydligt hos andra myndigheter – var går gränsen mellan politiker och tjänstemän när man kommunicerar kring olika projekt? Du som tjänsteman får ju inte störa eller föregripa en politisk process, samtidigt som du självklart vill ha en tidig medborgardialog och -interaktion i olika frågor. Det är frågor som måste tydligt definieras innan man engagerar sig på sociala arenor.

7. Finns det kanske fler kostnader i samband med sociala medier? Exempelvis inköp av utrustning?

Det finns säkerligen fler kostnader i samband med sociala medier. Att man kanske väljer en något vassare telefon för kommunanställda som använder sociala medier än vad man skulle gjort i annat fall, kan vara en sådan. Utöver det finns det några hundralappar per år som till exempel går till kommunens pro-konto hos FlickR etc.

8. Än så länge är det ju mest du som nyttjat de sociala medierna. Du är bland annat en flitig twittrare har vi noterat. Hur mycket av din arbetstid går åt till twittrande och andra sociala medier?

Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Fast jag är ju säkerligen jävig i och med att jag några timmar i veckan sitter på informationskontoret och ser hur även andra nyttja de sociala medierna. Det är ju fusk.

När det gäller just frågan hur mycket av arbetstiden som går åt till twittrande och sociala medier, så kan Mattias säkerligen svara exakt. Det som dock säkerligen kan vara otänkbart för journalisten i fråga, är att tiden som används för sociala medier ofta är dödtiden. Även här ett vackert citat från ett svar på kommunchefens blogg, den här gången från eminente Morris Packer:

för att vara lite ekivok; förr gick jag på toaletten och gjorde ”ingenting” – nu hinner jag med ett par tweets [nota bene – denna passus kommer ofelbart skapa rubriker som ”Sociala medier – en skitsak för kommunen”]

9. Du reser också runt och föreläser om sociala medier tillsammans med Thomas Selig. Gör du det på arbetstid? Enligt en faktura vi tagit del av från annan ort har kommunen fått 6 000 kronor för en föreläsning. Ingår då resor och arbetstid? Vem betalar ev övernattning? Får Thomas Selig ersättning från dessa 6 000 kronor?

Exakt hur mycket kommunen debiterar för föreläsningar och hur resor etc. hanteras är jag inte insatt i. Däremot tycker jag att det är intressant att få veta att jag faktiskt reser runt tillsammans med Mattias och föreläser. Jag borde kanske oroa mig för schizofreni?

Om jag inte minns fel har vi hittills endast vid ett tillfälle varit på en gemensam tillställning, där Mattias höll en föreläsning och jag en eftermiddagsworkshop. Och nej, när jag håller ett workshop på uppdrag av en annan organisation, så är det nog inte särskilt sannolikt att Katrineholms kommun skulle vilja bekosta kalaset…

10. I februari 2010 avslog kommunfullmäktige en motion om att utarbeta en bloggpolicy för anställda i Katrineholms kommun. Samtidigt beslutade fm att kommunstyrelsen ska göra en översyn av kommunikationspolicyn och ta fram riktlinjer för hur sociala medier från användas under arbetstid. Vad har hänt?

Återigen ett citat från Morris i svaret på kommunchefens blog. Bättre än så kan jag inte skriva det:

Svar: Massor. Det är dock ett oerhört komplex arbete – vi inkorporerar alla kanaler i kommunikationspolicyn. Vilket är svårt – se själv vilka frågor du ställer. Vi måste t ex se över vilken relevans det har att annonsera i Kuriren, fler människor i kommunen använder Facebook än prenumerera på Kuriren. Ska vi gå till ”Kungs” och be att få slippa annonsera i tidningen i enlighet med kommunallagen? Och köpa direktreklam och Facebookannonser istället? Kanske sms:a ut till alla kommunmedborgare med kvittenser? Som sagt – i en föränderlig värld är en kommunikationspolicy något av det svåraste man kan ge sig på – och ett ständigt förändringsarbete. Tyvärr är inte Katrineholm en plats där tiden står stilla och alla läser Kuriren…

Ärligt talat: jag gillar hur Morris tänker. Är det verkligen ekonomiskt försvarbart att annonsera i Kuriren???

11. Anser du att det ingår i din tjänst som kommunchef att twittra, blogga och facebooka på arbetstid om ibland ganska oväsentliga och banala saker som inte alls har med kommunal verksamhet att göra?

”Människor bakom kommunhusets dörrar” skrev Anarkaj i citatet däruppe, människa!

12. Vilken är din kommentar till de kommunmedborgare som tycker att din användning av sociala medier kan liknas vid en ”lekstuga”?

Kommunikation förändras. I takt med att människor skiner igenom kommunhusets gråa väggar och blir synliga som just människor, i samma takt kommer personer som är vana och uppväxta med att en myndighet endast använder traditionella kommunikationsformer och -sätt uppfattar det som annorlunda, som nytt, som ovant – eller varför inte som ”lekstuga”.

Tyvärr är det nog något som följer med alla förändringar i samhället. Kyrkan opponerade sig mot tryckpressen som bara den, när det väl begav sig. Man ansåg t.ex. att den skulle fördumma människor (”lekstuga”, någon?) i och med att kyrkan inte längre kunde förmedla och välja den ”rätta och enda sanna” informationen. Förändringarna som den digitala revolutionen och de förändringar som kommunikationen medför är inga undantag. Av vissa uppfattas de som oseriösa. Vissa ser dem som onödiga. Vissa som lekstuga. – Men om det krävs att man går till lekstugan för att uppnå alla fördelar, om det krävs att vara bland de 4,5 miljoner Svenskar som trängs i lekstugan för att just kunna vara bland dessa 4,5 miljoner – tja, var är problemet?

13. Hur lyder din arbetsbeskrivning som kommunchef?

Jag antar att Mattias inom kort kommer lägga upp sin arbetsbeskrivning på bloggen. – Men tills dess: uppenbarligen ingår det i arbetsbeskrivningen att besvara oinsatta och vinklande journalisters lika oinsatta och vinklade frågor.

Jag har tidigare beskrivit hur jag använder Evernote för att skapa ett samlat arkiv över i princip all information som jag får till mig, oavsett om det är räkningar som jag behöver betala, viktiga e-post-meddelanden eller telefonsamtal. Trots att den där ena, samlade inkorgen för all information har hjälpt mig kraftigt att övervinna problemen som diagnosen ADHD medför, så är det dock inte allt: att ha ett bra system med all tänkbar information räcker inte för att få saker och ting gjorda. Det som krävs är någon form av att-göra-lista för att hålla koll på vad som bör göras.

Det finns oräkneliga varianter av att-göra-listor och system kring dessa, från enkla krysslistor över t.ex. Getting Things Done-metoden (GTD) till invecklade program och manicker som är tänkta att hjälpa till att hålla koll på alla olika uppgifter som vi människor kan tänkas ha.

Ur mitt ADHD-perspektiv har dessa olika system dock ett flertal brister:

För det första så är det svårt att hitta ett system som är ”lagom”. De flesta systemen som jag har testat är antingen för enkla för mina behov – eller så är systemen så komplicerade och omfattande att jag förvisso rent teoretiskt bara älskar dem – men inte följer dem särskilt länge, helt enkelt för att det inte är enkelt nog att snabbt lägga till något.

Dessutom är flertalet system inte gjorda för både väldigt stora uppgifter och väldigt små sådana. För många av oss som lever med ADHD är definitionen av ”en jäkla stor uppgift” inte densamma som för ”er andra”. Jag har berört det lite kort i inlägget ”ADHD. En liten handbok” men tänkte utveckla det lite mer:

[pullquote]Något så banalt som att skicka iväg ett brev är inte alls lika ”banalt” för mig i alla lägen.[/pullquote]– Något så banalt som att skicka iväg ett brev är inte alls lika ”banalt” för mig i alla lägen. Stegen kan bli helt överväldigande, när man tänker på att jag kanske behöver koppla in skrivaren, skriva ut, hitta kuvert, hitta det utskrivna brevet igen, stoppa in kuveret, hitta rätt adress som det ska skickas till, attans hitta en penna för att kunna skriva adressen, hitta frimärken, inse att jag inte har något frimärke, lägga brevet i bilen för att kunna åka och köpa frimärket, komma ihåg att verkligen köpa frimärket och slutligen lägga brevet på posten. Många olika delmoment och i varenda ett av dessa (och troligen fler) finns det en risk för distraktion och därmed för att det påbörjade projektet ”skicka brevet” blir avbrutet. (Det finns en anledning för att ADHD är ett funktionshinder och verkligen kan vara ett hinder).

Den kanske uppenbara lösningen att helt enkelt bryta ner varenda uppgift till alla dess tänkbara delmoment är tyvärr inte heller en lösning. När ett så enkelt projekt som att posta ett brev kan bestå av så många moment, hur många delar skulle inte t.ex. uppgiften ”förbered en föreläsning” bestå av? Hur många tusen poster skulle en sådan att-göra-lista behöver bestå av, hur mycket tid skulle det ta att lägga till en enkel uppgift (som t.ex. tiotalet uppgifter för att skicka ett brev) – och hur (o)överskådlig skulle den bli?

Efter många år (!) av testande med en mängd olika system och verktyg har jag kommit fram till ett upplägg som troligen fortfarande inte är perfekt men som är tillräckligt bra för att jag ska få de viktiga bitarna lösta.

Rent tekniskt är mitt system helt data- och telefonbaserat – och det av en enkel anledning: jag vet inte hur många anteckningsböcker jag har slarvat bort eller hur ofta jag inte kunde skriva upp något viktigt i blocket för att jag inte råkade hitta någon f*rbaskad penna. – Min mobiltelefon däremot, den följer med mig, vart jag än går.

Som huvudverktyg för hantering av mina att-göra-listor använder jag online-tjänsten Remember The Milk (RTM) som finns både i gratis- och betalversion. För att både kunna läsa, hantera och inte minst bocka av uppgifter använder jag dessutom på mobilen programmet Astrid som synkroniserar direkt med Remember The Milk (programmet har jag kort beskrivit i inlägget Android applikationer – Kontor & dokument.) Du som inte använder en Android-telefon kan säkerligen hitta liknande applikationer för att-göra-listor för andra telefonplattformer. Om du är väldigt sugen kan du förstås skriva din rekommendation i kommentarsfältet nedan

Och nu: det praktiska

[pullquote]

Grundregel 1: Alla uppgifter ska in i att-göra-listan.

[/pullquote]

Grundregel nummer ett: Varje gång jag kommer i närheten av något som jag behöver göra, så åker det in i Remember The Milk. Antingen direkt på datorn eller oftast genom att jag lägger till det i att-göra-programmet på mobilen. Det fina med Remember The Milk är att du även kan använda många andra verktyg för att lägga till en att-göra-uppgift: du kan skicka den via MSN, som direktmeddelande på Twitter – eller t.ex. maila in den. Sättet som jag skapar uppgiften på spelar ingen roll, det enda som är viktigt är att varenda sak jag behöver göra måste åka in i systemet, varje gång. — Och med ”varje gång” menar jag verkligen ”varje” gång, med det enda undantaget för småuppgifter som jag kan (och bör!) lösa direkt på plats. Dessa småuppgifter måste vara begränsade till endast någon minut (t.ex. att snabbt besvara ett e-post-meddelande med en eller två rader), annars åker även dessa in på att-göra-listan.

[pullquote]

Grundregel 2: Alla uppgifter behöver ett bäst-före-datum.

[/pullquote]

Grundregel nummer två: Samtidigt som själva uppgiften sparas, lägger jag till ett datum när uppgiften ska eller behöver vara utförd. Just att sätta ett senast-datum för varenda uppgift har varit en extrem viktig del i upplägget. Datumet som jag anger när jag skapar uppgiften behöver inte nödvändigtvis vara datumet där jag verkligen vill slutföra uppgiften, det går att flytta datumen fram och tillbaka, men något datum ska det alltid vara. Alltid.

Beroende på uppgiften kan datumet antingen vara ett måldatum eller ett absolut datum.

Med ”absoluta datum” menar jag därvid deadlines, som jag måste följa. Det kan vara fråga om vissa uppdrag, om att gratulera på födelsedagen (vilket lämpligen görs just den dagen) eller skolexemplet med den där förskräckliga skattedeklarationen som helt enkelt måste lämnas in senast den där förskräckliga dagen.

Måldatum däremot är lite flexiblare: det är helt enkelt datum där jag helst skulle vilja att en uppgift är avklarad. Många (men långt ifrån alla) program för hantering av att-göra-listor låter dig ställa in antingen en absolut deadline eller ett relativt måldatum (eller både och).

För att säkerställa att jag inte glömmer att lägga till ett bäst-före-datum är grundinställningen i både Remember The Milk på webben och Astrid på mobilen att förfallodagen är nästföljande dag.

[pullquote]

Grundregel 3: Alla uppgifter behöver ett sammanhang.

[/pullquote]

Grundregel nummer tre: Varje uppgift ska ha minst en kontext, dvs ett sammanhang som uppgiften ska utföras i. Det sammanhanget kan vara ”Framför datorn”, ”På kontoret”, ”Med Kalle”, ”Hemma” eller t.ex. ”Inköp”. Anledningen till att jag alltid anger minst ett sammanhang är att i princip alla uppgifter bara går att utföra i ett (eller flera) av dessa sammanhangen. Om jag t.ex. behöver köpa glödlampor, så behöver jag egentligen inte komma ihåg det, när jag sitter på kontoret. – Chansen att jag hittar någon glödlampsaffär i en skrivbordslåda är inte den största. (Däremot är det viktigt att jag även på kontoret kan få in den snabba tanken på att jag behöver köpa glödlampor i min att-göra-lista – det är det vackra med upplägget mobil + webbsajt).

Omvänt är den mycket genialiska idén för ett pågående arbetsprojekt tämligen ”värdelös”, när jag just står i kön hos Konsum, däremot skulle den tre dagar gamla tanken att köpa glödlampor vara väldigt välkommen i just det sammanhanget. (Återigen: även här är det viktigt att jag kan plita ner den genialiska idén, just där, i kassakön, istället för att glömma bort den. Återigen det vackra med upplägget mobil + webbsajt).

Vissa uppgifter kräver fler än ett sammanhang, som t.ex. ”lämna tillbaka boken till Kalle”. Den uppgiften kräver dels att jag plockar upp boken (kontext: ”Hemma”) och lägger den i min väska – och dels att jag faktiskt kommer ihåg att lämna över boken som jag nu har i min väska, när jag väl träffar Kalle (kontext: ”Med Kalle”).

[pullquote]

Grundregel 4: Daglig genomgång av informationssamlingen.[/pullquote]

Grundregel nummer fyra: Varje dag går jag igenom mina nya poster i min informationssamling i Evernote (se föregående inlägg). Varenda en. Om posten inte kräver några åtgärder från min sida (det kanske är ett dokument eller ett garantibevis), så lägger jag till etiketten ”IÅ”, vilket i mitt konstiga språk betyder ”ingen åtgärd”.

Om posten däremot innebär att jag behöver göra något, så skapar jag uppgiften/uppgifterna i Remember The Milk enligt ovan och lägger därefter till etiketten ”RTM” (för Remember The Milk).

I bägge fallen kan jag senare enkelt se att jag redan har gått igenom informationen och lagt till eventuella uppgifter i att-göra-listan. För att verkligen vara på den säkra sidan att jag inte har glömt något dokument avslutar jag sittningen med att leta efter alla poster som varken har taggats med ”IÅ” eller ”RTM”, går igenom dessa, lägger till eventuella uppgifter och sätter sedan passande kategori på posterna.

Förresten: självfallet är den här dagliga genomgången en automatiskt återkommande daglig uppgift i min att-göra-lista.

Och nu?

[pullquote]

Grundregel 1: Alla uppgifter ska in i att-göra-listan.

Grundregel 2: Alla uppgifter behöver ett bäst-före-datum.

Grundregel 3: Alla uppgifter behöver ett sammanhang.

Grundregel 4: Daglig genomgång av informationssamlingen.[/pullquote]Efter dessa steg (och grundregler) vet jag att jag har en välfylld att-göra-lista som både innehåller saker som jag behöver göra, information om när jag måste, bör eller vill göra dem – och även i vilka sammanhang. En lista, med allt jag behöver göra.

Dessutom vet jag (efter föregående inlägg) att jag även har en välfylld informations- och dokumentsamling med allt jag behöver veta.

Nästa steg (i nästa inlägg) blir att bli påmint om uppgifterna och därigenom verkligen få saker och ting gjorda.

.

Rubrikfoto: koalazymonkey

You are reading Mitt ADHD-system Read more from this series of articles.

• Ett icke-neurotypiskt inlägg
• Tips från ADHD-aren, Del 1: Samla ihop all information, tekniska förutsättningar
• Tips från ADHD-aren: Samla ihop alla dokument
• ADHD-tips: skapa en über-att-göra-lista

I förra inlägget av artikelserien har jag beskrivit den tekniska utrustningen som jag använder för mitt ”ADHD-system” med syfte att minska friktionerna som diagnosen ADHD innebär för min omgivning: en mobiltelefon, en dator och en LiveScribe-penna.

Det här inlägget är tänkt att utgöra början till den mer handfasta beskrivningen: så här gör jag rent praktiskt för att få all information in i samma låda – för att därigenom minimera risken att något faller bort.

Ett av naven i mitt system är programmet Evernote. Med hjälp av Evernote kan du enkelt samla information (och/eller dokument) på digitalt sätt, kategorisera den informationen och på så sätt även enkelt hitta den vid ett senare tillfälle. Det som gör Evernote i mina ögon väldigt användbart är framförallt:

• det finns programvara för både Mac och PC (på Linux kan det användas utan problem med t.ex. Wine).
• det finns mobil programvara för bl.a. Android, Symbian och iPhone.
• allt är tillgängligt på alla kopplade datorer och telefoner – och även via valfri webbläsare, tack vare en utomordentlig genomarbetat webbplats.
• dokument som laddas upp (oavsett om det är wordfiler, PDF-er eller inskannade/fotade dokument) blir genomsökbara tack vare en välfungerande OCR-mekanism.

Evernote finns både i en gratis version och en betalvariant. På grund av mitt extremt flitiga användande av verktyget pungar jag gladeligen ut de fyra dollar som premiumversionen kostar per månad.

Nog om verktyget. Rent praktiskt använder jag det på följande sätt:

Pappersdokument

Närhelst jag får ett pappersdokument (det kan vara en räkning, ett brev en handling på jobbet etc), så använder jag kameran i min mobiltelefon för att ta kort på dokumentet. Efter att jag snabbt klipper bort kanterna etc direkt på telefonen laddar jag sedan upp dokumentet direkt till Evernote. I samband med uppladdningen anger jag även vissa kategorier, som t.ex.** avtal** för juridiska dokument som jag behöver spara eller garanti för kvitton och andra garantibevis. Räkningar som jag behöver betala taggas med en kategori i formatet faktura_månad, dvs t.ex. faktura_12 för en faktura som ska betalas under december. (Hur jag sedan följer upp och försöka se till att verkligen betala blir föremål för ett annat inlägg i serien).

När den ”primitiva” inskanningen med hjälp av ett enkelt foto från mobilen är gjort, är det direkt dags att arkivera lappen i papperskorgen. Jag behöver inte längre leta efter högen med fakturor för just den månaden, jag behöver inte vara rädd att jag lägger den på fel ställe.

Jag vet att den nu finns i ett säkert system – och behöver inte längre bekymra mig över pappershögarna.

E-post

När det gäller e-post förfar jag på ett liknande sätt: är det ett e-post-meddelande som behöver sparas, så vidarebefordrar jag det antingen direkt till Evernote (med hjälp av en särskild e-post-adress som du kan skicka till när du registrerar ett Evernote-konto).

Utskrift som PDF direkt till Evernote på Mac

Som ett bekvämt alternativ använder jag funktionen på Mac eller Linux att direkt skriva ut mailet till en PDF-fil och skicka till Evernote.

På samma sätt som ovan använder jag taggar för att få en viss ordning i alla uppladdade dokument. Exemplet med räkningar igen: jag får ett antal räkningar via e-post och dessa förses med taggen faktura_månad på samma sätt som pappersfakturor.

På de sättet slås de ihop till en samlad fakturamapp – och jag kan vara trygg och säker om att alla fakturor för den aktuella månaden kommer vara enkla att hitta under den relevanta kategorin.

Inget diffust letande i en mängd olika pappershögar längre.

Intressanta webbplatser och blogginlägg

Ett liknande tillvägagångssätt använder jag, när jag hittar ett intressant blogginlägg, artikel i en onlinetidning eller webbplats: jag använder ett enkelt bokmärke i mina webbläsare för att skicka länken och innehållet av webbsidan till (den kostnadsfria) tjänsten Instapaper och därifrån vidare till Evernote. Grundtanken med Instapaper är egentligen att spara länkar som du tycker verkar vara intressanta men som du inte har tid/möjlighet att läsa just nu. Har du lagt upp ett antal sådana intressanta länkar kan du senare hitta dem igen och plöja igenom dem i lugn och ro.

Det som gör Instapaper så användbart för just mina behov är att även kommentarer som jag skriver om andra webbplatser (på t.ex. Twitter, Facebook eller Google Reader) kan bli synkroniserade och automagiskt överförda till Evernote.

Telefonsamtal och personliga möten

Telefonsamtal är troligen min ”svagaste” sida. Jag ogillar av någon anledning att prata i telefon – vilket antagligen även påverkar ”kvalitén” av samtalen jag för. Det hela har dock blivit åtminstone hundra gånger bättre med hjälp av följande ”enkel” vana: så snart det är fråga om ett telefonsamtal där viktiga frågor berörs, ”outar” jag mig för samtalspartnern att jag har ADHD och därför gärna skulle vilja spela in samtalet för att inte glömma bort något som kanske är viktigt. Hittills har inte en enda person nekat mig det önskemålet.

Efter godkännande slår jag sedan på högtalartelefonen och plockar fram min LiveScribe penna (mer om den i ett tidigare inlägg). Sedan är det bara att börja skriva ner minnesanteckningar i blocket och samtidigt automatiskt spela in allt vi säger.

När samtalet är slut och vid nästa tillfälle som jag kopplar pennan till datorn synkas både anteckningarna och ljudinspelningen automatiskt och skickas till…. du gissade rätt: Evernote.

På samma sätt hanterar jag möten ”i det verkliga livet”: så långt det bara går gör jag anteckningar med LiveScribe-pennan och informationen synkas direkt till Evernote.

Resultatet?

Det upplägget medför att i princip alla olika typer av information som jag får till mig och som (kan) vara av värde i framtiden hamnar i ett och samma system (Evernote).

Risken att jag tappar bort något i det här första steget, insamlingen av information och/eller dokument, har minimerats radikalt.

Hur de efterföljande stegen ser ut, hur informationen vidarehanteras och vilka verktyg jag använder för att försöka hålla kvar uppmärksamheten, det blir teman för framtida inlägg i serien.

.

Rubrikfoto: kotofoto

You are reading Mitt ADHD-system Read more from this series of articles.

• Ett icke-neurotypiskt inlägg
• Tips från ADHD-aren, Del 1: Samla ihop all information, tekniska förutsättningar
• Tips från ADHD-aren: Samla ihop alla dokument
• ADHD-tips: skapa en über-att-göra-lista

Vi som lever med ADD, ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder kan ofta beskrivas som något (?) kaotiska av vår ”friska” omvärld.

När det gäller att hantera den mängd av information och papper som vi får till oss och som vi behöver att hantera på det ena eller andra sättet, blir kaoset troligen mest synligt även för oss själva.

Pappershöger till höger och vänster, räkningar, fakturor, minnesanteckningar, att-göra-listor, kvitton, garantibevis, skattedeklarationen, tidningar, tidskrifter, kataloger, viktiga papper, oviktiga papper, handlingar, dokument, intyg, utskrifter, brev, allt samlas och läggs på hög. — Inte utan ambitionen att beta av högen och inte heller utan ett übersmart system heller, åtminstone till en början.

Problemet uppstår inte förrän det där übersmarta systemet förändras av oss själva (vi är mästare på att se brister i även übersmarta system och vill få dem att bli hyperübersmarta istället) eller av praktiska omständigheter (jag behöver faktiskt någonstans att sitta, dude). – Resultatet blir detsamma: systemet kollapsar och de vackert organiserade högarna förblir varken vackra eller nämnvärt organiserade.

Ett stort jävla papperskaos helt enkelt.

Jag har testat otaliga system för att få ordning på högarna, från enkla anteckningar över avancerade mappstrukturer till Inkorg-systemen som brukar rekommenderas av anhängare till tidshanteringssystemen. Ambitionerna har alltid varit väldigt höga och resultaten mycket positiva — fram tills något litet kom som gjorde systemen inte helt optimala längre och därför ledde till att jag övergav systemet helt och hållet, istället för att acceptera att det funkar utmärkt i 99,99 procent av fallen.

– Knäppt? Welcome to my world.

Personligen har jag haft bäst erfarenhet med att skapa ett eget system som till stor del bygger på tekniska hjälpmedel. Jag tänkte först gå igenom upplägget för att senare förklara anledningarna…

1. En smart mobil (smartphone)

För mig har mobilen blivit en absolut ovärderlig del av livet. Den används inte endast för att hålla kontakt utan även som insamlingsverktyg för allehanda information, uppgifter etc.

Personligen använder jag för tillfälle telefoner med systemet Android (fler av mina android-inlägg). Dessa har inte endast enastående prestanda (jämfört med allt annat som finns på marknaden) utan de är även så flexibla att de i princip kan användas till allt som du annars skulle behöva en ”riktig” dator för. Den största fördelen dock: integrationen med s.k. ”molntjänster” är inte från denna värld. Med ”molntjänster” avser vi inom IT-världen sådana tjänster där data och informationen lagras på servrar ute i den vida webben. Det finns mängder med tekniska och ekonomiska aspekter som talar för användning av dylika molntjänster, men den praktiska fördelen för MIG är att jag kommer åt min information var jag än befinner mig och från vilken dator (eller telefon) jag än använder.

2. En dator (eller flera (eller många), för att vara helt ärlig)

I och med att jag arbetar med digitala medier är datorer för mig en absolut nödvändighet som arbetsredskap. Datorer har dock blivit en större del i mitt (och många andras) liv än så. Jag tittar på film och TV via datorn, läser tidningar och böcker på den, kommunicerar via den, tja, det mesta jag gör sker med hjälp av datorn, kanske med undantag för att koka kaffe och duscha.

Valet av dator är inte av avgörande betydelse, trots att jag själv uteslutande använder Mac och Linux (där jobbet inte kräver annat skräp). Det valet är förvisso välgrundat men anledningen har mer med praktiska och tekniska preferenser att göra än med mitt ADHD. Inget att skriva om här, med andra ord.

3. En LiveScribe-digitalpenna

Mitt senaste tekniska tillskott. LiveScribe-pennan är en kulspetspenna med det lilla stora extra: förutom att du kan skriva anteckningar och rita flöden och tankekartor med den, sparar den information om exakt när och i vilken följd du skrev/ritade. Det banbrytande dock: den spelar även in ljud under tiden du använder den.

När du har gjort anteckningar under ett möte, en föreläsning eller en presentation har du sedan möjlighet att spela upp exakt vad som sades exakt när du skrev den där punkten i anteckningarna (eller ritade den där streckgubben medan tankarna skenade iväg). För mig som både regelbundet deltar i möten men vars tankar kan skena iväg och håller föreläsningar där interaktionen med deltagarna blir viktigare än att komma ihåg exakt vad man så, tja, för mig har möjligheten med pennan redan efter endast någon månads användande blivit omöjligt att tänka bort.

Nog för idag dock. I nästa del av artikelserien kommer jag presentera mitt praktiska upplägg för att knyta ihop de här presenterade systemen till en enda informationshanteringsenhet.

.

Foto: Meddy Garnet

You are reading Mitt ADHD-system Read more from this series of articles.

• Ett icke-neurotypiskt inlägg
• Tips från ADHD-aren, Del 1: Samla ihop all information, tekniska förutsättningar
• Tips från ADHD-aren: Samla ihop alla dokument
• ADHD-tips: skapa en über-att-göra-lista

Det här blir ett av dessa inlägg som krävde sin tid innan det var dags att klicka på den där elakt blinkande ”publicera”-knappen. Ett av inläggen som berättar en del av det privata (och inte bara det personliga). Ett inlägg som demonstrerar svaghet. Men samtidigt ett inlägg som jag vet kan ge styrka åt andra som befinner sig i en liknande situation.

Det där med ADHD har jag inte direkt försökt att hålla hemligt, snarare tvärtom. I samtal med människor får jag inte sällan överraskade miner, när jag berättar — när jag överhuvudtaget berättar att jag har ADHD — och ännu mer, när jag utvecklar, hur positivt jag uppfattade att till slut, efter många, många års av självförbråelser, ha fått något att ta på. Något som kunde förklara. Något som kunde utgöra startpunkten för förändringsarbete.

”Nyhetens behag” har gått över och realiteten behöver hanteras. Hur mycket jag än försöker framhäva de positiva aspekterna av ADHD, så går det inte att bortse från utmaningarna som diagnosen faktiskt innebär. Utmaningar som gör livet bland ”friska” människor inte helt friktionsfritt.

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit effekterna som jag lever med och vad de kan innebära för min omgivning.

Det här inlägget är istället tänkt att utgöra en startpunkt för en artikelserie om verktyg och strategier som jag själv använder för att för min egen del komma till rätta med personlighetsdragen som har sin ursprung i den där ADHD-lådan. I (inte helt o-ADHD-ig anda) har jag försökt att skriva ett enda långt inlägg som var tänkt att innehålla allt det där (mer eller mindre) smarta jag ville få sagt. ^[1]

Därför: en artikelserie med början idag.

1. Att glömma saker…

Jag har ibland extrema svårigheter att komma ihåg saker och ting som jag egentligen verkligen borde komma ihåg. Om jag ska/bör/måste göra något, så försöker jag, så gott jag bara kan. Tyvärr innebär dock det där ”så gott jag bara kan” en brasklapp av aldrig tidigare skådad storlek:

Om jag sätter igång med uppgiften och det inte kommer något i vägen, så slutför jag uppgiften. I den värld jag lever i, kommer det dock nästan alltid något i vägen: ett telefonsamtal, en granne, ett mail. Eller en tanke på något helt annat. Denna ”störning”, oavsett om den kommer utifrån eller inifrån, är sedan föremål för min nya, odelade uppmärksamhet. Det jag tänkte på innan avbrottet är helt borta — och om jag inte har det fortfarande precis framför näsan, när det som störde mig är avklarat, tja, då är det väck. Den roliga leken fortsätter vi sedan var femte minut (eller sekund) i all oändlighet…

För att minimera dessa risker är det för mig dels viktigt att ha ett fungerande system för att samla in alla uppgifter och informationsbitar som jag kommer att behöva, dels att minimera störningar och slutligen dels ett ha ett system för att i slutändan hålla koll och påminna mig om uppgifterna, just i de ögonblicken när det behövs.

Vilka hjälpmedel som jag använder för att just skapa fungerande system, tänkte jag återkomma i nästa blogginlägg i artikelserien, dels med tanke på andra som är i samma sits, men dels även för att jag är övertygad om att även ”fullt friska” människor kan ha behållning av det ena eller andra verktyget.

2. Att kommunicera…

…kommer snart…

3. Att stänga av…

…kommer snart…

4. Att växa…

…kommer snart…

.

You are reading Mitt ADHD-system Read more from this series of articles.

• Ett icke-neurotypiskt inlägg
• Tips från ADHD-aren, Del 1: Samla ihop all information, tekniska förutsättningar
• Tips från ADHD-aren: Samla ihop alla dokument
• ADHD-tips: skapa en über-att-göra-lista

foto: Mark Sebastian

Jag har glädjen att här återpublicera ett officiellt (?) pressmeddelande (?) från SJ, SkitJärnväg AB med anledning av snökaoset som väntas.

SJ välförberedd inför vintern

SJ, SkitJärnväg AB, är väl förberedd inför snökaoset. Vi har under hela året aktivt arbetat med vår nya strategi ”Tåg i kaos”.

Genom aktiva insatser har vi skapat Europas troligen sämsta tågsystem med flest inställda avgångar och störst antal förseningar.

— Vinterns eventuella störningar kommer under inga omständigheter kunna vara värre än de problem som vi har förorsakat för tågresenärer under hela året – det är rent objektivt helt omöjligt, säger en nöjd Ollon Kukhuve, kundotjänstansvarig hos SJ, SkitJärnväg AB.

— Våra idioter till kunder kommer därför inte behöva bli negativt överraskade, när vi nu i vanlig ordning ställer in massor med tåg på grund av väderleken. Det enda negativa är kanske att vi inte längre får ljuga om att vi inte skulle vara skyldiga att ersätta tågresenärer, när vi inte levererar tjänster som de betalt för.

— Bara för att det är lögn, ska vi dock självfallet inte låta bli att hävda det i alla fall, avslutar Ollon Kukhuve.

Vad härligt med lite autentiska pressmeddelanden. Och nej, jag är inte alls bitter.

Inte alls.

I gårdagens inlägg med titeln ”Den analoga klyftan” funderade jag lite grann kring hur meningsfullt det är att diskutera frågor kring den digitala klyftan — utan att samtidigt även problematisera motsatsen. Inlägget har gett upphov till en del diskussion, både på Twitter, Facebook och även här på bloggen. Jag tänkte därför spä på, gjuta olja på vågorna, adda fuel to the fire —** **och helt sonika lansera tanken att den digitala klyftan faktiskt är bra.

Låt oss titta på ett enkelt grafiskt exempel ur den offentliga sektorn (i anknytning till gårdagens resonemang).

Jag presenterar lite åldersstatistik.

1. Den analoga klyftan

Ungefär så här ser det ut när vi specar upp vilka åldersgrupper som använder sig av traditionella sätt att förmedla synpunkter till en offentlig organisation, dvs som skriver formella brev. X-axeln anger åldersgrupp, Y-axeln procentuellt deltagande.

Det finns en klar och tydlig överrepresenation av äldre människor — på grund av olika faktorer.

2. Den digitala klyftan

Tittar vi på digitala kommunikationsvägar, så kan en motsvarande grafik se ut på ungefär det här sättet:

En tydlig överrepresentation av yngre människor — återigen på grund av olika faktorer.

3. Den digitalanaloga bron över klyftan

Nu tar jag mig fräckheten att lägga bägge staplar ovanpå varandra för att få en sammanlagd bild:

— En sammanvägd överrepresentation av — just det: INGEN.

Om vi däremot skulle ha fått till en komplett utjämning av den digitala klyftan (dvs ett precis lika stort deltagande av alla åldersgrupper), så hade den sista grafen istället sett ut så här:

Precis samma demografiska snedvridning som under Rubrik 1.

Slutsatsen?

Uppenbarligen är den tredje grafen i det här tankeexperimentet (dvs totalt sett lika stort deltagande över alla demografiska grupper) just det resultatet som vi i ett fungerande demokratiskt samhälle helst av allt skulle vilja se. Inom tankeexperimentets begränsade referensramarna är därför den digitala klyftan något som är bra, emedan ett övervinnande av den digitala klyftan i slutändan skulle vara negativt.

Det är dock självfallet inte någon slutsats. Inte någon valid slutsats i vart fall.

Det råder ingen tvekan om att övningen ovan inte är annat än ett tankeexperiment: Den är extremt förenklande. Den tar uteslutande sikte på en faktor (ålder). Den bygger inte ens på statistiskt säkerställda värden.

Men, och det är jag tämligen övertygad om, tankeexperimentet kanske visar att ett blint fasthållande vid problematiseringen av en specifik faktor inte nödvändigtvis är meningsfullt ifall vi vill hitta lösningar på mer grundläggande problem.

Dessutom visar experimentet kanske, men bara kanske, att problemet i dagsläge är tämligen felformulerat.

Eller?