Vi som jobbar med sociala medier i offentlig verksamhet kommer ofta i kontakt med frågan om den ”digitala klyftan”. Den digitala klyftan är ett begrepp som används för att beskriva den ojämna fördelning av tillgång på datorer, bredband och datatekniskt kunnande som gör att grupper av befolkningen delvis utestängs från samhället.

Självfallet är det viktigt för den offentliga verksamheten att vara tillgänglig för alla befolkningsgrupper — och därmed att försöka minska, och i idealfallet övervinna, denna digitala klyfta.

Låt oss titta på ett enkelt exempel: en kommun eller myndighet skapar ett verktyg för att vi medborgare ska kunna lämna synpunkter och förslag via nätet. Fine and dandy. Tyvärr kommer vi dock upptäcka att det finns en viss demografisk snedvridning i svaren: bryter vi ner statistiken, så blir det tydligt att det finns en övervikt av unga och välutbildade personer (i stora drag, jag älskar generaliseringar). Det innebär (återigen i stora drag) att äldre och personer med färre högskolepoäng ”utesluts”.

Typiskt obra.

Att den digitala klyftan diskuteras och lyfts upp till dagordningen är därför något som är av yttersta vikt för ett fungerande samhälle. Sättet som den aktualiseras på är dock i mina ögon alls inte lika självklart.

Galen som jag är, vill jag endast för övnings skull vända på begreppet och introducera den analoga klyftan.

När vi gör samma statistiskt-demografiska utvärderingar för traditionella sätt att delta i samhället och göra sin röst hörd, finns det nämligen också en snedvridning: personer som lämnar in skriftliga synpunkter och förbättringsförslag på analog väg (dvs. skrivelser i den där prehistoriska bemärkelsen), tenderar nämligen att vara äldre och likaledes välutbildade. — Vilket med samma logik innebär att yngre och personer med färre högskolepoäng ”utesluts” vid användning av traditionella vägar.

Typiskt obra, det också.

Intressant kanske: allteftersom det blir fler och fler personer som för en ”digital livsstil”, minskar den digitala klyftan, emedan den analoga klyftan faktiskt ökar. Också intressant: chansen att det huvudsakligen är män som använder sig av analoga vägar är långt större än vid digitala modeller, där en mycket större jämvikt råder mellan könen. Också intressant: ju mindre stegen blir för aktivt deltagande i samhället (oavsett om det sker på Facebook eller annorstädes), desto mindre blir skillnaderna mellan olika demografiska gruppernas deltagande.

Denna analoga klyftan är dock inget som diskuteras och det är få (om några) måldokument som ens problematiserar frågan.

Det jag vill ha sagt med inlägget? — Jag tror inte att det i alla lägen är meningsfullt att konstruera och problematisera skillnader mellan analoga och digitala världar.

Självfallet måste vi försöka att riva den digitala klyftan. Men inte för att den är just digital. Inte för att den på något sätt skiljer sig mellan andra faktorer som gör att olika grupper av människor är olika delaktiga i samhället.

— Utan helt enkelt för att den är en klyfta, för att den visar att olika grupper av olika människor av olika anledningar är olika delaktiga i samhället. Punkt, slut.

.

Foto: sloanpix

Ett av inläggen på den här bloggen som har fått en del uppmärksamhet handlade om policyfrågor kring sociala medier. I det inlägget delade jag (bland annat) med av ett flödesschema som jag framtagit för Katrineholms kommuns användning av sociala medier.

Efter några månader, några hundra nedladdningar samt nya riktlinjer, direktiv och rekommendationer från olika håll och myndigheter, har jag uppdaterat flödesschemat och ställer det till allmänhetens förfogande.

Syftet med schemat är att underlätta för alla som arbetar med sociala medier inom den offentliga sektorn, att på ett enkelt sätt kunna avgöra på vilket sätt inkommande meddelanden bör besvaras och/eller hanteras.

För oss som jobbar i den offentliga sektorn är dessvärre (?) vissa lagar och föreskrifter av yttersta betydelse. Vi kan (dessvärre (?!)) inte bara hålla på precis hur vi vill — utan måste hålla oss inom lagarnas ramar. Visserligen gäller en del av lagrummen även privatpersoner, företag eller andra juridiska personer, men just inom den offentliga sektorn är vikten av att allt går rätt till kanske tydligast.

För att inte behöva tvinga alla användare av sociala medier inom en offentlig verksamhet att ingående läsa juridik på högskolenivå är det dock oftast enklare med just schematiska sammanfattningar.^[1]

— Har du tankar / synpunkter kring flödesschemat, tveka inte att slänga iväg en kommentar här nedan.

Filen finns för nedladdning på nedladdningssidan (No Shit, Sherlock?)

Facebook behöver nog ingen förklaring. För alla som någonsin kommit i kontakt med mig (antingen privat eller genom yrket) behöver antagligen inte heller någon förklaring att jag är en stor fan av Facebook. Om ”Fan” nu är rätt ord: i samma utsträckning skulle jag snarast påstå att jag är en fan av kommunikation i stort, mobiltelefoner och mobil data i synnerhet och inte minst av luften jag andas. Facebook (och luften som jag andas) har kommit för att stanna, om än i en högst föränderlig form: det som är Facebook idag, en naturlig mötesplats för många människor, förändras kontinuerligt och det finns inga som helst garantier att Facebook alltid kommer ha den självklara platsen inom den digitala kommunikationen, som den har idag.

Snarare tvärtom: det är kommunikationen och samtalen som är här för att stanna — och beroende av hur bra Facebook (eller andra leverantörer) kan tillgodose våra behov ^[1], så kommer verktyget som vi använder för att interagera och föra samtalen förändras, förbättras eller bytas ut.

Flertalet webbplatser och -tjänster som vi idag använder för att mötas är till fullo medvetna om den föränderliga karaktären. De kan inte luta sig tillbaka och utgå ifrån att vi som användare alltid kommer vara lojala och använda just den tjänsten i all evinnerlighet.

Det är inte minst därför som dessa tjänster karakteriseras av en ständig anpassning och förändring: Nya funktioner skapas, anpassningar görs för att bättre matcha användarnas behov, önskemål och användningssätt.

För mig som bl.a. utvecklar Facebook-applikationer är dessa ändringar dock inte alltid smärtfria. De senaste dagarna har jag (och tusentals andra Facebook-utvecklare med mig) jobbat häcken av oss för att anpassa våra Facebook-applikationer till tämligen omfattande ändringar i Facebooks API:er. För den oinvigde: ”API” betyder ”Application Programming Interface” och är en uppsättning av regler och funktioner som används för att ett program (eller en webbplats) ska kunna prata med ett annat program (eller en webbplats).

Nåväl.

De senaste veckorna har Facebook gjort stora ändringar i hur applikationer kan prata med Facebook. Bland dessa märks:

• komplett ändring i hur grupper fungerar
• omfattande ändringar i integritetsinställningar för användare
• pågående flytt från en teknisk API-lösning (Rest API) till en helt ny sådan (Graph API)

Dessa ändringar är grundläggande för flertalet Facebook-applikationer och tyvärr införs ändringarna i en så snabb takt att Facebook själv inte ens hinner med att dokumentera ändringarna.

I praktiken innebär det för oss externa utvecklare att befintliga applikationer behöver anpassas mer eller mindre löpande utan att vi ens vet på vilket sätt de behöver göras om. Det enda vi märker är att något som fungerade utan problem för några dagar sedan kanske inte alls fungerar idag.

Att behöva sätta sig och ändra i färdiga program är något som inte alls är främmande eller konstigt. Men sättet som Facebook gör ändringarna på, ofta utan förvarning och nästan alltid helt utan dokumentation, är främmande. Konstigt. Jobbigt.

Det är just därför som jag gnäller: hos Penseo driver vi en egen applikationsserver som inte gör annat än att köra ett drygt hundratal olika Facebook-applikationer. Nästan alla dessa applikationer ligger där för olika kunders och samarbetspartners räkning. Facebooks omfattande förändringar bakom kulisserna har de senaste veckorna inneburit att ungefär en tredjedel av dessa applikationer antingen slutade att fungera (i delar eller helt) och/eller behövde skrivas om för att fortsätta kunna användas. Som grädde på moset: ingen vet exakt hur de ska skrivas om (i vart fall inte under de närmaste veckorna eller månaderna) i och med att ändringarna inte finns dokumenterade och vi är helt enkelt tvungna att gissa oss fram…

— Något som är svårt att förklara för uppdragsgivare som saknar teknisk kunskap om just API:er och ändringar i dessa. Om jag skulle vara en kund som köpte en produkt, tjänst eller Facebook-applikation, så skulle jag självfallet utgå ifrån att det jag köper även ska fungera.

För att ta till en liknelse: Min bil ska rulla. Om Vägverket får för sig att uppfinna helt nya typer av vägar, så utgår jag ifrån att min bil även fungerar på dessa. Med rätta.

Min uppgift som Facebook-utvecklare däremot är att klargöra för dig att din bil tyvärr alls inte går att använda längre, om vi inte bygger om den från att vara en bil till att vara ett flygplan. Eller kanske en ubåt. Eller en tvättmaskin. Tyvärr vet vi inte riktigt, vilketdera. Vi får helt enkelt testa.

Försök att förklara det, ni.

Del två av den eminenta (?) serien med applikations-rekommendationer för Android. Den här gången handlar allt om det där med sociala medier.

EboBirthday

EboBirthday är ett program som hjälper dig att hålla reda på dina kontakters födelsedager. Komplett med widget för startskärmen är programmet för min del helt oundbärlig, när det gäller att försöka at inte missa några viktiga bemärkelsedagar.

EboBirthday Contact Sync

EboBirthday Contact Sync arbetar ihop med ovan nämnd EboBirthday och synkronisererar födelsedagar från bland annat Facebook. I och med att jag totalt inte ha fler än två (!) personer i min bekantskapskrets som inte använder Facebook ett mycket effektivt sätt att hålla födelsedagar i synk mellan Facebook och Google Contacts.

eBuddy

eBuddy är ett IM-program, dvs ett chat-program med stöd för flertalet IM-tjänster, bl.a. MSN (eller Windows Live), Google Talk, ICQ etc. Det enda som egentligen fattas är en bra integration med Skype.

Facebook

Facebook behöver man jo knappast förklara. Det som däremot kan vara värt att förklara är Facebook-appen för Android. Den fungerar hyggelig, men är i dagsläge låååångt ifrån perfekt. I praktiken använder jag oftast http://touch.facebook.com istället för appen.

Gowalla

Gowalla är en platsbaserad tjänst (eller lek). Du loggar in på olika platser och kan både få och byta mot olika virtuella ”hittegods”. Den största fördelen med dylika tjänster är att kunna hitta vänner och bekanta som råkar befinna sig i närheten. — Samtidigt har jag faktiskt lyckats hitta det ena eller andra smultronstället på grund av rekommendationer på just platsbaserade tjänster.

Foursquare

Foursquare är samma sak som Gowalla, men ändå inte. Även här handlar det om att logga in på fysiska platser och berätta var man är. Beroende på området där man befinner sig dominerar i dagsläge antingen Gowalla eller Foursquare. Obs: beroendeframkallande.

SyncMyPix

SyncMyPix gör samma sak med kontaktbilder som EboBirthday gör med födelsedagar: den synkroniserar kontaktbilder på telefonen (och därmed på Google Contacts) med personernas profilbilder på Facebook.

twicca

Twicca är DEN twitterklienten för Android. Så är det bara. Punkt slut.

Fullt stöd för listor, uppladdningar (t.ex. till FlickR med hjälp av plugin), kortlänkar, autokomplettering av användarnamn etc. Med mina 4.600+ följare på Twitter är twicca faktiskt den enda klienten som klarar av att ge mig den prestanda och de funktionerna som jag kräver. Ur den imponerande feature-listan:

• Notification
• Auto pager
• Search
• Post with photo/video upload
• Shorten URL
• Geo tagging
• Saved searches
• Recent hashtags
• Reply history
• Lists
• Retweet
• Color label
• Managing twitter profile
• Trending topics
• Local trends
• Extending function by plug-in
• Widget
• Uploading profile icon
• Report for spam
• Block user
• Image Preview
• Geotagging with map preview

Färsk från RSS-läsaren: ”Frankrike och andra länder måste omedelbart avbryta avvisningar av romer”.

Enligt Europaparlamentets officiella pressmeddelande:

Ledamöterna är djupt oroade över den ”hätska och öppet diskriminerande retorik som har präglat den politiska debatten i samband med återsändandet av romerna och som skapar grogrund för rasistiska uttalanden och handlingar från högerextremistiska grupper”. Parlamentet uppmanar därför beslutsfattarna att ”ta sitt ansvar och ta avstånd från alla uttalanden som kopplar samman minoriteter och invandrare med kriminalitet och frammanar diskriminerande stereotyper”.

Och vidare:

EU:s lagstiftning om fri rörlighet föreskriver att bristande ekonomiska resurser ”inte under några omständigheter berättigar automatisk utvisning av EU-medborgare”. Begränsningar av den fria rörligheten ”måste grunda sig på de berörda personernas eget beteende och inte på allmänna överväganden för förebyggande åtgärder eller på etniskt eller nationellt ursprung.” Dessutom, påminner parlamentet, måste beslut om utvisning bedömas och fattas från fall till fall, med beaktande av personliga omständigheter och rättssäkerhetsgarantier, och tillgång till domstolsprövning måste säkerställas.

Ibland (kanske mer sällan än vad jag skulle önska) kan man känna en stolthet över Europa. Kanske ännu mer när Cecilia Wikström (fp), europaparlamentariker tillika ansvarig i EU-kommissionen för asyl- och migrationsfrågor, enligt DN och SvD uttalar sig: ”Även Sverige har en del självrannsakan att göra”

_— _Ett tydligt budskap till Tobias (Endast-en-utvisad-tattare-är-en-bra-tattare) Billström och andra…

Jag bara kokar. Klippt ur Katrineholms kuriren.

Några romer från Frankrike [har] ställt upp sina husvagnar på en parkering i Katrineholm.

— Polisen ska avhysa dem från kommunen. Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm, de ska åka vidare.

Det säger Katrineholms kommunalråd Göran Dahlström

Nationalencyklopedin definierar: etnisk rensning, systematisk tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område.

Om bara hälften av det som står i artikeln är sant kan jag inte göra annat än att svara med ett citat, tillskriven Martin Niemöller:

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som kunde protestera.

Dags att göra något.

Hjälp mig.

Snabbt.

Agera.

Hur?

Uppdatering kl 14:30 – Jag var på väg att packa ihop min egen husvagn och ställa mig tillsammans med representanter för åtminstone två politiska organisationer på samma ställe. Tydligt budskap: ska ni slänga ut folk, så får ni väl slänga ut oss också. Tyvärr har den romerska gruppen nu redan lämnat området, enligt deras uppgifter efter tydliga hot och för att förhindra tjafs.

Katrineholms första etniska rensning är därmed fullbordad. Halleluja.

Uppdatering 2, kl: 17:30 – Katrineholms kuriren uppdaterar händelserna med upprörda kommentarer från andra lokalpolitiker (länk)

Den heeeelt fullsatta campingen i Katrineholm. Foto tagen vid ca 17:20.

Samtidigt ”försvarar” kommunstyrelsens ordförande uttalandena med att det inte fanns plats på campingplatsen (bildbevis på den ack-så-fullbelagda campingplatsen här invid) samt att ”Ingen får stå mer än 24 timmar på parkeringsplatserna i Katrineholm.”

Det sistnämnda har han ju onekligen rätt i. Men hur mycket jag än letar, så hittar jag inget stöd för något i stil med ”Polisen ska avhysa dem från kommunen. Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm, de ska åka vidare.”_ – Naiv som jag är trodde jag att det fanns p-böter för felparkering?_

”Förklaringen” gör saken egentligen bara ännu värre. Som jag ser det finns det bara två alternativ:

_Antingen är anledningen för ”avvisningen” en helt annan än den som är känd för allmänheten, eller så handlar det om ren och skär… ja… ni vet… det som mörkerkrafterna håller på med…

_

Vad gör man/fru inte när man/fru har för mycket fritid? — Jo, man tar sin dyra leksakskamera med sin dyra objektiv och ett dyrt panoramahuvudet och går ner till stranden. Sedan tar man/fru en herrans/kvinnans massa kvällsbilder i exakt följd och vinkling och efter någon timme går man/fru hem igen med ett minneskort fullproppat med 600 stycken 18-megapixelbilder: 10 rader med 60 bilder var.

Sedan inbillar man/fru sig att den här datorn är ju en värsting och borde klara av att sammanfoga bilderna till ett panorma. Att förutsättningarna för panoramaprogrammen inte är de bästa för att automatiskt hitta kontrollpunkter för stitchningen när man/fru ger programmen just kvällsbilder med låga kontraster och viss flimmer på grund av långtidsexponeringen, tja, det ignorerar man/fru.

Det roligaste: man/fru har faktiskt rätt i sin inbillning, även om sammanfogningen inte är den snabbaste. Efter tre timmars räkentid presenteras man/fru med ett panorama på hela 10485 (!) megapixlar och en filstorlek på 62,9 GB (ja: GigaByte; tiff-format).

Om man/fru nu hade en 1000000-tums-TV eller -dataskärm för att visa panoramabilden i all dess prakt, då hade övningen haft någon praktisk betydelse.

Galet? — Såklart. Men man/fru måste ju tänja gränserna

Skämt åsido: det finns faktiskt en (1) praktisk betydelse: jag vet numera att det faktiskt går att göra så. I vanliga fall är mitt upplägg för 360-graders panorama att antingen använda en spegeloptik eller sammanfoga fyra foton, tagna med en 8mm-fullframe-fisheye-lens. — Ärligt talat, hade jag inte räknat med att varken OpenSource-projektet Panotools eller absolut-inte-OpenSource-projektet Photoshop skulle klara filer i den storleken. But alas, they did.

Dessutom kan jag nu använda råfilen för att leka fram en optimal balans mellan storlek och kvalité för användning på ett antal olika projektsajter.

Slutligen: Utan den här övningen hade jag aldrig haft tillfälle att skriva ”man/fru” så ofta i en och samma text. Bara en sån sak.

En myyyycket förminskad version av panoramabilden hittar du här nedan (sorry, endast flash).

Sociala medier i den offentliga sektorn

”Sociala medier” är kanske 2010-talets mest uttjatade buzz-ord. Vart man än går hör man ”sociala medier”, ”Facebook” och ”Twitter” — och äntligen även i den offentliga sektorn: fler och fler myndigheter, landsting och kommuner upptäcker värdet med direkt kommunikation och ger sig in i leken. Inte sällan dock utan att veta vad de ger sig in på — eller varför.

Jag jobbar dagligen med olika offentliga organisationer och möter många av informatörena, kommunikatörerna, informationscheferna och vilka andra yrkesbeteckningar som råkar finnas. Genomgående finns det en önskan att vara med på tåget, men lika genomgående finns det oklarheter och frågetecken. Nästan lika ofta går jag från möten, sammanträden och seminarier med nya frågetecken i bakhuvudet själv.

Målet med sociala medier

När jag kommer i kontakt med offentliga organisationerna är frågan som står på dagordningen oftast ”Hur gör vi för att komma ut på Facebook/Twitter etc.?” Jag brukar roa mig att studera ansiktsuttrycken hos mina samtalspartners när jag ställer den enklaste motfrågan av alla: ”Varför vill ni det?”

Av någon svårförklarlig anledning är detta en fråga som provocerar, en fråga som inte reflekterats över. Motivet eller eller målet/målen med Facebook eller andra sociala medier är i bästa fallet diffust.

Flertalet myndigheter och andra offentliga organisationer som jag träffat är fast beslutna att finnas med på den sociala webben. ”Vi måste ju finnas där”. Problemet är bara att den önskan utgör både utgångspunkt, analys och slutsats. Det mest (!) genomtänkta svaret jag hittills stött på är att man ville skapa en egen kanal för att minska beroendet av traditionell media, ett önskemål som berättar mycket om en inte helt ovanlig men mycket begränsande syn på sociala medier som ännu en kanal för traditionella avsändare-mottagare-meddelanden.

I några fall har man anlitat s.k. ”experter” för att för tiotusentals kronor skapa en Facebook-sida eller -grupp där organisationens rss-flöden automatiskt publiceras. En timlön på tiotusentals kronor skulle visserligen inte sitta helt fel, men är bortslösade pengar när man endast får en produkt som rent allmänt är gratis och som i synnerhet inte ens fungerar: Ofta blir slutresultatet att stormen av fans och gruppmedlemmar uteblir.

Det som antagligen är en självklarhet för läsarna av den här texten, att sociala medier handlar om kommunikation och konversation, kommer fortfarande ofta som en överraskning i den offentliga sektorn. Tanken att medborgare faktiskt ska kunna pratas med istället för till verkar nästan vara revolutionär. Att dessutom medborgare kanske till och med ska ha möjlighet att själv bidra med innehåll och tycka till om det samma är mer än radikala tankar.

All makt utgår från folket

Den där ultraradikala boken som i folkmun kallas för ”Regeringsformen” stipulerar den ytterst radikala tanken att all makt skall utgå från folket. Självfallet dock inte den makten som vi inom informatörs- eller kommunikationsyrket förfogar över. Den äger vi. Ni ska vara tacksamma läsare som håller käft.

När vi lanserade projektidén Katrineholm 3.0, ett portal med användar- (eller i det här fallet: medborgar-) -genererat innehåll, blev reaktionerna som förväntad: de som var mycket aktiva deltagare av den sociala webben prisade idén, medan mer traditionella tänkare (däribland lokaltidningen) totalsågade den. Sättet att skapa, granska, dela med sig av och förmedla information förändras i kunskapssamhället, men långt ifrån alla är mogna för tankarna — en intressant aspekt av den digitala klyftan som säkerligen kommer hålla sociologer sysselsatta under några års tid.

Sakta Snabbt men säkert

Vi som jobbar inom den offentliga sektorn har även en del aspekter att ta hänsyn till som endast delvis berör kommersiella och privata aktörer. Offentlighetsprincipen ställer stora krav på vår verksamhet, skyldigheten att arkivera inkomna handlingar berörs av vår närvaro på sociala medier; serviceskyldigheten, sekretess, skillnad mellan privat och yrkesutövning, tillgänglighet. Alla dessa frågor (och många därtill) är skapta för att säkerställa en väl fungerande förvaltning av våra demokratiska angelägenheter. Samtidigt som deras efterföljande är ytterst viktigt ur ett demokratiskt och juridiskt perspektiv, kan vi inte annat än att konstatera att regleringarna har skrivits i en tid där möjligheterna med sociala medier inte ens fanns i lagstiftarens vildaste fantasier. Reglerna är svårtolkade inom vårt område, det saknas i princip prejudikat för alla juridiskt tveksamma frågor, riktlinjer finns endast på mer eller mindre rudimentär nivå och till och med den juridiska forskningen har inte kommit särskilt långt inom området.

Jag vill inte låta som den tråkiga juristen jag är, och jag har till och med kallats för ”bromskloss”, trots att Katrineholms kommun, den organisationen som jag för tillfälle arbetar mest med, av flera tunga och oberoende instanser kallats för ledande och föregångare inom sociala medier. Det sagt, så är det viktigt att se och till fullo utnyttja potentialen av sociala medier. Men det är också viktigt att kunna vara säker på att det man engagerar sig i faktiskt håller sig inom lagens ramar.

Som en del av mitt uppdrag i Katrineholms kommun har jag därför varit med och utformat oss veterligen det första policydokumentet inom hela riket, när det gäller just användningen av sociala medier inom den offentliga förvaltningen. Efter vårt initiativ har SKL släppt egna riktlinjer som förutom i vissa detaljer stämmer överens med Katrineholms slutsatser — och även Datainspektionen har kommit med uttalanden efter att specifikt studerat hur Katrineholm som föregångare gör. Jag nöjer mig därför att här hänvisa den intresserade till riktlinjerna som finns för nedladdning på Katrineholms kommuns webbplats. En uppdaterad lista med resurser och policydokument från olika aktörer finns även att tillgå på http://penseo.se/juridik

Med andra ord, när det gäller sociala medier och offentlig verksamhet: kör hårt men håll ett minimum av juridiska krav.

Framtiden av sociala medier i den offentliga sektorn

Idag ser vi endast de första försiktiga försöken av den offentliga sektorn att närma sig sociala medier. För oss som både har ett politiskt intresse och en gedigen förankring i konversationsmedia är frågan självfallet intressant; hur kommer kombinationen att se ut I framtiden? Några punkter.

• Mobila enheter.
• Geo-tjänster, fototjänster, augmented reality.
• OpenID, OAuth, BankID, e-legitimation.
• Mer användargenererat innehåll.
• Otydlig skiljelinje mellan politik, förvaltning och geografisk plats eller tema.
• Nydefinition av medborgarinflytande

Mobila enheter

De senaste årens utveckling för mobila enheter har varit fenomenal. Jag minns tiden i mitten på nittiotalet när jag höll på med programmering på Palm OS och EPOC, det senare föregångaren till dagens moderna Symbian-smartphones — eller början på 2000-talet när jag var med och skrev delar av koden för iSync, det då banbrytande programmet för att synkronisera mobiltelefoner med Apples sprillansnya n*x-baserade OS X. En av de roliga aspekterna med uppdragen var att jag fick leka med det senaste inom handdatorer och mobiltelefoner. Egentligen är det förvånande att dagens modernaste telefoner inte kan göra så värst mycket mer än dåtidens handdatorer. Den stora skillnaden är dock att dagens smartphones inte längre är förbehållna några få nördar utan har nått den breda massan. Från iPhones över Android-lurar till de senaste Symbian^3-enheterna, idag bär vi mer kraftfulla telefoner med oss än vad vi hade stationära datorer stående på våra kontor för bara fem år sen.

Utvecklingen fortsätter att drivas framåt, inte minst på grund av den ganska nyligen uppblommade differensen mellan Apple (med fokus på mobil konsumtion av innehåll) och Google (med fokus på mobil innehållsproduktion). Den utvecklingen kommer vi säkerligen se mer av under de närmaste åren, och alltfler bedömare utgår ifrån att den traditionella stationära datorns dagar börjar bli räknade.

Den ökande användningen av mobila enheter kan vi idag tydligt se i besöksstatistiken över våra webbplatser. I takt med att nya plattformer, tjänster och mashups dyker upp, kan vi dock räkna med att helt nya former av ”sociala medier” uppstår, som skiljer sig från sättet vi kommunicerar på, när vi använder traditionella datorer med tangentbord.

OpenID, OAuth, BankID, e-legitimation

Sättet hur olika tjänster hanterar inloggning och identifiering, både på den sociala webben och på det offentligas traditionella webbplatser, skiljer sig massivt. I Sverige har man, som säkerligen bekant, enats om att använda BankID/e-legitimation för flertalet inloggningar till offentliga tjänster. Även om den förhållandevis höga säkerheten av t.ex. e-legitimationen självfallet i grunden är positiv, så är tekniken inte allmän tillgänglig. För mindre än två år sedan krävdes det kvalificerade nördkunskaper för en användare av Linux-system för att ens göra de enklaste myndighetsärendena online – inte för att Linux skulle vara underlägsen, utan för att man helt enkelt inte ansåg det vara lönsamt att skapa den behövliga mjukvaran på andra system än de absolut mest använda.

För att inte ens tala om mobiltelefoner: mig veterligen finns det inte ett enda mobilt operativsystem som kan användas tillsammans med e-legitimation. När man tänker på den ökande användningen av just mobilt webbläsande och på att vissa kommuner kräver inloggning med BankID/e-legitimation t.o.m. för så basala ärenden som att lämna synpunkter på kommunens verksamhet, så lär det inte dröja länge tills medborgarna blir tillräckligt trötta på hanteringen och kräver en ändring. OpenID och OAuth fungerar alldeles galant på mobila enheter – och det gör även många andra länders varianter av elektroniska legitimationer och signaturer.

Geo-tjänster, fototjänster, augmented reality

En tredje större förändring som jag tror att vi kommer se inom sociala medier och som kommer vara av betydelse åtminstone för kommunerna och vissa myndigheter är framväxten av geo-tjänster och augmented reality på våra mobiler. Dessa, kopplade till bilddelningssajter ger användarna ett nytt lager av information just där de befinner sig. Riksantikvarieämbetets nya Android-applikation ”Kringla” är ett exempel på hur myndigheter kan använda geografisk information för att ge den intresserade tillgång till information som denna kanske annars aldrig hade upptäckt.

Användbarheten för turistnäringen är nog svår att ifrågasätta, men verktygen kan användas i många fler sammanhang. Endast fantasin sätter gränserna.

Mer användargenererat innehåll

Ytterligare en utveckling som vi kan se, även i relation till den offentliga sfären, är ökningen av det användargenererade innehållet. ”Fem myror är fler än fyra elefanter – och x tusen kommuninvånare är fler än fyra-fem informatörer” brukar jag skämta när jag pratar om projektet Katrineholm 3.0, som just bygger på användargenererat innehåll.

Fördelen med användargenererat innehåll blir dock inte endast uppenbar när det gäller att skapa en stor och intressant informationsmängd. Flertalet studier, både internationellt och i Sverige, har visat att ett aktivt deltagande på olika nischnätverk underlättar för många personer med kroniska sjukdomar och funktionshinder. Även om behållningen skiftar mellan olika former av sjukdom och funktionshinder, så har det genomgående påvisats vissa vinster. Visserligen är dessa nätverk, idag oftast byggda på klassiska forumsystem, ning- eller liknande nätverk, inte alltid oproblematiska, t.ex. i och med att personliga tyckanden och professionella utlåtanden inte alltid går att skilja emellan. När man hittar lösningar på detta problem (och några andra) samt integrerar nätverken i de sociala medier som berörda personer använder till vardags (om något år säkerligen dessutom huvudsakligen på mobiltelefonerna), bör den redan idag uppmätta nyttan för berörda kunna mångdubblas.

I denna och många andra situationer bedömer jag att det offentliga alltmer kommer (behöva?) ägna sig åt att skapa fungerande infrastrukturer för kommunikationen, människor emellan, istället för att själv vara en primär innehållsproducent.

Otydlig skiljelinje mellan privat, politik, förvaltning och geografisk plats eller tema

En förändrad realitet som vi, som arbetar med kommunikations inom den offentliga sektorn, kommer se alltmer av, är uppluckringen av tidigare (åtminstone för oss ”insatta”) självklara skiljelinjer. När t.ex. en kommunchef tidigare uttalade sig i skrift, så var det antingen i officiella skrivelser eller möjligen i debattartiklar. En sak var dock säker: om det var kommunchefen, som uttalade sig, så var det just kommunchefen. Dessutom var det just ett uttalande, i den där formellt-juridiska bemärkelsen. Kungen har talat.

Så behöver det inte längre vara. Kommunchefen börjar för första gången i demokratins historia (nästan) tillerkännas (nästan) mänskliga kvalitéer, med rätten att tycka, känna och ha privata åsikter (nåväl. Nästan.) Självfallet är den förändringen dock en utmaning för vårt demokratiska system: jag som medborgare måste kunna veta vad som är ”sagt” och vad som är ”tyckt”.

Otydligheten möts av ännu en otydlighet, den här gången från medborgarnas håll: för oss som dagligen arbetar med det offentliga är det inget märkvärdigt att det finns tydliga distinktioner mellan politik och förvaltning. Den skillnaden tycks dock pratas förhållandevis litet om i våra skolor. På Facebook-sidor, tillhörande en kommun (dvs förvaltningen), kommer man utan större ansträngning kunna hitta frågor som rör allt mellan himmel och jord som medborgare på något sätt förknippar med en kommun: från politiska diskussioner över frågor om arbetslivet, till klassiska förvaltningsfrågor tillbaka till evenemangstips och synpunkter på stormarknadens öppettider.

Det är tydligt att medborgare ser en kommun som ett slags informationsnav inom ett geografiskt område.

Frågan är, om även kommunerna ser sig själva i den rollen — eller med hänsyn till serviceskyldigheten kanske till och med måste ta den rollen?

Nydefinition av medborgarinflytande

Den sista aspekten som jag tänkte beröra i den här artikeln är de demokratiska aspekterna av ett ökat medborgarinflytande som vi kan se genom en allt växande användning av sociala medier.

Aspekter som en ökad transparens (om än endast en partiell sådan) har berörts av många och även möjligheten att ”tycka till”. Alla kommuner och myndigheter som jag jobbat med har kunnat konstatera en massiv ökning av antalet relevanta synpunkter som inkom, så snart man etablerade sig på olika sociala medier, jämfört med tidigare möjligheter att komma i kontakt med organisationen, den ”traditionella” webbplatsen inräknad.

Jag utgår ifrån att man inom kort kommer börja använda denna ökade interaktion i projekt som liknar medborgarpaneler – men på den sociala webben och därigenom med en mycket större genomslagskraft och en större demografisk spridning – låt vara att man troligen kommer behöva hitta modeller för att kompensera för teknografiska snedfördelningar, dvs för nya aspekter av den gamla goda digitala klyftan.

Den digitala sociala revolutionen har börjat…

Vi lever i en tid där en enskild bloggare kan ha större inflytande än en ledarskribent, där lilla jag på Twitter i det närmaste respektlöst kan slänga käft med en riksdagspolitiker för att hon där har precis lika mycket auktoritet som jag har och där webbsändningar från kommunfullmäktige har långt fler besökare än ”the real thing”.

I en tid där var och en kan ges rejäla möjligheter att vara med, tycka till, påverka och skapa.

I en tid, där all makt verkligen skulle kunna utgå från folket.

Är vi redo att kavla upp ärmarna och sätta igång?

.

Artikeln är publicerad i SSWC-boken 2010. Boken kan beställas för 144 kronor inklusive frakt på http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?id=388187

Jag får många besökare (och även många mail) av personer som är på jakt efter information om ADHD. Väldigt ofta är det frågor som rör hur man gör för att få igång en neuropsykiatrisk utredning.

Bortsett från att du kan vända dig till en privat klinik (med allt vad det innebär, rent ekonomiskt) är standardvägen att gå via den psykiatriska mottagningen i den kommunen du bor i. Tyvärr är neuropsykiatriska utredningar väldigt tidsintensiva, och jag (med många andra, uppenbarligen), har erfarit att det kan vara av fördel att själv vara förberedd i ett tidigt stadium. Något som inte är svårt för oss som verkligen har ADHD. – Vi vill ju veta. Nu, nu, nu och helst igår.

Ett av verktygen som ofta används för att avgöra om det överhuvudtaget kan vara aktuellt med en utredning är självskattningstester (screening-tester), där du som berörd besvarar ett antal frågor. Det mest vedertagna är härvid Vuxen-ADHD Självrapportskalan (ASRS-v1.1), som består av följande frågor:

1. Hur ofta har du svårigheter med att avsluta de sista detaljerna i en uppgift/ett projekt när de mer krävande momenten har avklarats?
2. Hur ofta har du svårigheter med att få ordning på saker och ting när du ska utföra en uppgift som kräver organisation?
3. Hur ofta har du problem att komma ihåg avtalade möten, t ex läkarbesök, eller åtaganden?
4. Hur ofta händer det att du undviker eller skjuter på att sätta igång med en uppgift som kräver mycket tankemöda?
5. Hur ofta händer det att du sitter och plockar med något, eller skruvar på dig och rör händer eller fötter när du är tvungen att sitta en längre stund?
6. Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på högvarv?
7. Hur ofta händer det att du gör slarvfel när du arbetar med en tråkig eller svår uppgift?
8. Hur ofta händer det att du har svårt att hålla kvar uppmärksamheten när du utför tråkigt eller monotont arbete?
9. Hur ofta händer det att du har svårt att koncentrera dig på vad folk säger, även när de pratar direkt till dig?
10. Hur ofta händer det att du förlägger eller har svårt att hitta saker hemma eller på arbetet?
11. Hur ofta händer det att du distraheras av händelser eller ljud i din omgivning?
12. Hur ofta händer det att du lämnar din plats under möten eller i andra situationer där du förväntas sitta kvar?
13. Hur ofta händer det att du känner dig rastlös eller har svårt att vara stilla?
14. Hur ofta händer det att du har svårt att gå ner i varv och koppla av när du har en stund över?
15. Hur ofta händer det att du kommer på dig med att prata för mycket i sociala sammanhang?
16. Hur ofta händer det att du avslutar meningar åt dem du talar med, innan de själva hinner avsluta dem?
17. Hur ofta händer det att du har svårt att vänta på din tur i situationer då det krävs?
18. Hur ofta händer det att du avbryter/stör andra när de är upptagna

Några korta, men viktiga anmärkningar:

Många neurotypiska personer (dvs ”normala” personer, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder) kommer kunna svara ”Jorå” på många av ovanstående frågor. Om du rankar högt i det här testet, innebär det inte per automatik att du har ADHD. — Det enda som dylika självskattningstester visar, är just hur du upplever din situation. Huruvida din upplevelse sedan stämmer överens med den verkligheten som ”de där andra” lever i, är en aspekt av utredningen.

Mitt tips: när du redan har kontakt med psyket och diskuterar en utredning, kan det vara av fördel att skriva ut formuläret, fylla i och ta med till nästa sittning.

Ifall du funderar över att kontakta psyket likaså: fyll i testet och ifall du rankar anmärkningsvärt högt samt faktiskt tror att du kan vara en av oss, så har du några argument som du kan lägga fram vid första kontakten.

Men återigen, och det är viktigt: att du eventuellt rankar högt i det här testet innebär inte att du faktiskt har ADHD. — Varken självdiagnoser eller ”Haha, jag fick alla rätt, så sluta fåna er som har ADHD” är hjälpsamma.

Inte för någon.

18 frågors ADHD TEST FÖR VUXNA

Jag sitter mellan sessionerna på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinges skärgård. Social Sweden Web Camp är (för de ”oinvigda”) en av Sveriges mest anmärkningsvärda träffar för personer som är verksamma på den sociala webben. De flesta som är kända inom området (samt några mindre kända hemliga tips) samlas under en helg för att i ett stort antal öppna sessions diskutera ett brett spektrum av frågor kring den sociala webben, för att umgås, för att ha kul. ”Sveriges internetelit” skriver Sydsvenskan, personligen skulle jag snarare kalla det för en salig och intressant blandning av tunga profiler, internetmiljonärer, venture-kapitalister, forskare, bloggare och entusiaster.

Det är roligt att få ett ansikte på många som man tidigare diskuterat via Twitter, Facebook, Ning, LinkedIn, Jaiku, bloggar och andra digitala mötesplatser och frågan aktualiseras återigen, hur väl man egentligen känner personer som man följt och diskuterat med men aldrig tidigare mött i köttvärlden. Binero, som i frack serverar kaffe på tältängen när man vaknar får stå som symptomatiskt för den här helgen: hightech meets nature på ett ibland smilretande sätt.

Den för den sociala webben så viktiga kombinationen och samspelet mellan sjärvförverkligandebehov och ömsesidigt beroende gör campen till något väldigt spännande. Det finns få ställen utanför den här sfären där man utan vidare kan gå fram till en helt främmande person och säga ”Hej, jag är @selig. Vem är du?” — Individerna som finns här (och jag skulle nog vilja påstå var och en av oss) har något att erbjuda. Men det kommer inte till uttryck förrän det finns en interaktion med de andra individerna. Jag kanske har något att erbjuda, men det kan jag inte framföra utan mina 4.500+ followers på Twitter. Interdependence eller kollektiv individualism, om man så vill.

— Själv kommer jag bland annat tillsammans med Anders Sporring prata om Social Media Club i Sverige, ett projekt som vi beräknar kunna lyfta riktigt ordentligt under hösten efter en del inledande arbete och många kontakter med Chris Heuer och Kristie Wells.

Jag hoppas att jag kommer ha tid att i detalj skriva om erfarenheterna om Sweden Social Web Camp, när helgen väl är över. Under tiden kommer jag (med reservation för det riktigt dåliga nätverket här) mest försöks slänga upp foton på FlickR.

Men nu ska jag ta och socialisera. Det sägs att sånt är viktigt för såna där ”vanliga” människor