Krister Wistbacka, chefredaktör på Katrineholms kuriren, sätter idag ett nytt och spännande lågvattenmärke som med mer än önskvärd tydlighet visar på både okunskap och rädslor inför nya medier – och särskilt det användargenererade innehållet.

Artikeln handlar om projektet Katrineholm 3.0 där vi vill skapa en plattform för allmänheten att beskriva sitt Katrineholm. Grundtanken är att 32.300 myror kommuninvånare är fler än 5 elefanter informatörer.

Idén att ge allmänheten makt är onekligen alldeles nyskapande. I grunden kallas den för ”δῆμος κράτος” eller ”demokrati”. Den föddes för ynka sisådär 2.500 år sedan, enligt Wikipedia. Tyvärr är dock Wikipedia just demokratisk, användargenererad och därmed både fel och farlig, och jag refererar därför istället till Riksdagen. Enligt denna, officiellt faktagranskade och godkända information föddes demokratin istället för sisådär 2.500 år sedan. Oops. Vilket faktafel…

Nej, jag ska inte vara dryg (”NOT?”) och istället försöka bemöta artikeln. Huvudargumenten som Krister Wistbacka framför är

1. Ett skapande av en webbplats med användargenererat innehåll ”krockar med gällande kommunala och en del andra regelverk”.
2. Kommunchefens initiativ ”ligger utanför de ramar inom vilka kommunchefen har att hålla sig”.
3. ”Ansvariga politker [får] se upp nu. Det vill säga, om de vill försäkra sig om att ha kvar någon sorts kommunalpolitisk makt.”

Ok, then. Let’s plocka isär argumenten.

Ett skapande av en webbplats med användargenererat innehåll ”krockar med gällande kommunala och en del andra regelverk”.

Jaaa. Trots att jag är jurist i botten vill jag inte påstå att jag faktiskt kan alla lagar utantill. Men med den begränsade juridiska kunskapen som jag ändock har (ynka 287 poäng enligt det gamla systemet) kan jag för allt i världen inte hitta någon bestämmelse som en webbplats med information om en viss geografisk plats skulle strida emot – oavsett om den skapas av professionella informatörer eller den obildade, dumma och korkade allmänheten.

Säkerligen måste Krister Wistbacka ha hittat dessa regelverk och jag skulle inte vilja annat än att han upplyste okunniga mig.

Kommunchefens initiativ ”ligger utanför de ramar inom vilka kommunchefen har att hålla sig”.

Återigen. Min kunskap kanske är begränsad. Men så här läser jag:

Formulerade uppdrag till Kommunledningsförvaltningen hittas i budgeten (i helt galen och demokratisk ordning klubbad):

Informationskontoret [som ligger under Kommunledningsförvaltningen och därmed Kommunchefen, red.anm.] ska verka som ett ledningsstöd så att kommunen ska nå sina mål och skapa förtroende för den kommunala verksamheten. Informationskontoret ska genom intern kommunikation och extern kommunikation-/samhällsinformation verka för att företag, kommunmedlemmar, media myndigheter, medarbetare, övriga intressenter får en god och riktig bild av kommunens verksamhet och politiska beslut. Informationskontoret ska också marknadsföra Katrineholm, i syfte att attrahera nya invånare och företag.

Utöver det hittar vi i dokumentet ”Riktlinjer för användning av sociala medier”, som i idiotisk-demokratisk ordning har antagits enhälligt av alla partier i Kommunstyrelsen, t.ex. följande:

Kommunledningsförvaltningen och informationskontot har ett samordnande ansvar för sociala medier.

Japp. Låååååångt utanför alla ramar. Verkligen. Fast inte utanför ramarna inom vilken en Kommunchef bör hålla sig då. Om det nu var det vi diskuterade.

”Ansvariga politker [får] se upp nu. Det vill säga, om de vill försäkra sig om att ha kvar någon sorts kommunalpolitisk makt.”

Det sista argumentet som tycks kvarstå: om vi ger våra jvla medborgare makt, så har dem där jvlarna makt. I Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, uttrycks det på ett särskilt roligt och hysteriskt cyniskt sätt:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Om vi tillåtar medborgare att vara mer än klassisk röstboskap, så kan vi inte styra dem. Vi kan inte bestämma över deras betesmarker, vi kan inte slakta dem – och värst av allt: vi kan inte styra vad de måste tycka.

Det är nog det som är den springande punkten och det hoppande kommat: Katrineholms kuriren har redan tidigare visat prov på god intressant smak när det gäller just nya medier och dialogen människor emellan.

Jag tror att det ligger till såhär: som ett gammalmodigt medium (Krister Wistbackas egna ord) förstår Katrineholms kuriren inte dessa helt nya fenomen som t.ex. sociala medier, användargenererat innehåll eller det där med ”δῆμος κράτος” (se ovan). Man/fru förlorar informationsmonopolet. Man/fru inser att man inte längre är de enda som förmedlar information. Man/fru inser att både politiker, förvaltningar, företag och till och med vi röstboskapsmedlemmarna kan få vår röst hörd utan att behöva betala annonspengar till tidningsutgivare.

Och det är förstås en storhlvetesjvla risk för samhället – men att en skribent för en liberal tidning motsätter sig denna helvetiska utveckling som vi andra kallar för demokrati blir i det närmaste ironiskt.

Och nu då?

Katrineholm 3.0 är inte avsedd att vara en politisk plattform utan uteslutande ett nav för vad som finns och vad som händer i Katrineholms kommun. Klassiskt informationsarbete, skulle vi kunna säga, fast ”crowdsourcad”, som vi kallar det för. Återigen: 32.300 myror kommuninvånare är fler än 5 elefanter informatörer. De vet mer. De kan lägga upp fler händelser av intresse. De kan hjälpas åt att hålla en rimlig nivå på innehållet. De kan avlasta den befintliga organisationen – istället för att kräva ytterligare resurser.

Jag som förespråkare för det där med ”δῆμος κράτος” (återigen: se ovan) tycker att det är underbart. Vi som kan bidra med något nytt, relevant och spännande får möjlighet att göra det. Vi kan vara med och skapa vårt samhälle gemensamt. Precis som Kommunchefen brukar påpeka: ordet ”kommun” betyder just ”gemensamt”.

— Egentligen är jag övertygad: som chefredaktör för en liberal tidning borde Krister Wistbacka i grunden vara mycket positiv inställt till den här utvecklingen. Om han verkligen hade identifierat problem med en webbplats med användargenererat innehåll som vi medborgare kan, får och ska vara med och utforma, då hade han utan tvekan haft den intellektuella förmågan att peka på dessa problem istället för att ägna sig åt ett diffust misstänkliggörande som idag snarast liknar en platt och illadold populism. Jag tycks inte ensam med den uppfattningen. Jocke Jardenberg, en av personerna som nog kan anses vara mest insatt i sociala medier i Sverige skriver såhär:

Det är en på många sätt relevant fråga som lyfts fram här – men det som stör mig något alldeles oerhört är att man pratar om ”riskerna” på ett så otroligt fluffigt sätt. Rent konkret skulle jag vilja veta vad det är som kan hända om Mattias Jansson får fortsätta köra på i 190.
I salute him!

I grunden handlar det om en enkel fråga: vill vi att våra medborgare ska vara med och bygga vårt samhälle – eller vill vi att den makten ska ligga hos en politisk elit med licensen att tycka och tänka (eller med licensen att inte publicera kommentarer till ledare som kritiserar chefredaktörens åsikter).

Jag vet vad helt klart vad jag skulle föredra.

Yapp. Idag. Geek Pride Day. Dagen där vi stolta nördar för en gångs skull kan få vara just stolta nördar. Kan inte manifesteras bättre än med hjälp av nördmanifestet. Och ja: upprepningen av ordet ”manifest” är nördig:

Rights:

1. The right to be even geekier.
2. The right to not leave your house.
3. The right to not like football or any other sport.
4. The right to associate with other nerds.
5. The right to have few friends (or none at all).
6. The right to have as many geeky friends as you want.
7. The right to be out of style.
8. The right to be overweight and short-sighted.
9. The right to show off your geekiness.
10. The right to take over the world.

Responsibilities:

1. Be a geek, no matter what.
2. Try to be nerdier than anyone else.
3. If there is a discussion about something geeky, you must give your opinion.
4. To save and protect all geeky material.
5. Do everything you can to show off geeky stuff as a ”museum of geekiness.”
6. Don’t be a generalized geek. You must specialize in something.
7. Attend every nerdy movie on opening night and buy every geeky book before anyone else.
8. Wait in line on every opening night. If you can go in costume or at least with a related T-shirt, all the better.
9. Never throw away anything related to geekdom.
10. Try to take over the world!

That’s it.

.

Foto: Francis Starr

Jan Björklund, majoren i sitt nuvarande reservjobb som skolminister, förfarar sig idag på DN debatt över elevers möjlighet att utvärdera sina lärare. Grundtanken med utvärderingen är att de ska vara en vägledning för både lärare och rektorer att förbättra lärandemiljön – en intressant tanke.

I inte helt ovanlig ordning späcker Björklund artikeln med en hel del faktafal, medvetet eller av ren okunskap.

Redan rubriken ”Elever ska inte vara med och bestämma lärarens lön” pekar vart artikeln är på väg, trots att lite googlande med all önskvärd tydlighet visar att ”[e]levernas utvärderingar ska inte vara avgörande för en lärares löneutveckling. Men tillsammans med andra faktorer, utvecklingssamtal med mera, ska de ingå i rektorns sammantagna bedömning när den individuella lönen sätts”, som Björklunds allianskompis, barn- och ungdomsnämndens ordförande Maria Stockhaus (m) skriver på Sollentuna kommuns hemsida.

Björklund kläcker ur sig andra – minst sagt ”intressanta” – ställningstagen, som t.ex. ”Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön.” — Jag förstår ju att Björklund & Co inte har någon kontakt med den verkligheten som vi människor lever i, här på planeten Jord, men på de flesta arbetsplatserna i just kunskapssektorn är det precis arbetsplatsutvärderingar som görs och där utvärderingar av de närmaste cheferna är en självklar beståndsdel. Menmen, bara för att det är så det fungerar så här på jorden, betyder det ju inte att det ryktet redan spridit sig till planeten Björklund.

Nåväl. Slut med dissningen. Låt oss diskutera sakfrågan istället. Mattias har skrivit mycket bra om sin syn på saken främst ur ett ledarskapsperspektiv, och i och med att han är kommunchef tror jag att jag inte skulle bidra med mycket ur ett ledarskapsperspektiv. Inte heller är jag någon pedagog. Visserligen har jag varit ”lärare” i en del studiecirklar och hållit en mängd föreläsningar, men det gör mig knappast till en fullfjädrad pedagog med den mångåriga akademiska utbildningen – och inte minst den erfarenheten – som krävs för det jobbet. Mina funderingar är därför just funderingar. Tankar av en skolbarnsförälder.

Jag har en sån där ytterst flummig inställning att det som Björklund kallar för ”maktbalansen mellan lärare och elev i klassrummet” är något som kanske inte bör bygga på makt. Lite maktteori:

Makt uppstår i relation mellan två människor (eller grupper av människor) och brukar rent teoretiskt delas upp i några olika alternativ:

• Betvingande makt – En form av makt som bygger på våld (coercive power), vilket förutsätter att B känner sig rädd och förväntar sig negativa konsekvenser om inte A:s makt iakttas. Ett sådant förhållande kan uppkomma genom att A är fysiskt stark, har starka band med ett stödjande kollektiv, är verbalt slagfärdig, kan utesluta B från en önskad position, med mera. Motsatsen till detta slags makt är belöningsmakt (reward power) där A kan ge B förmåner, en position, pengar eller annat erforderligt.
• Formell makt – I formella sammanhang är legitimitetsmakt (legitimate power) den gängse, vilket innebär att A har en strukturell position som medger möjlighet att kräva av B att iakttaga makten. Positionen kan vara en chefsbefattning, och andra auktoritetsroller.

Dessa två maktkategorier är de former som är ”klassiska” maktroller i över-/underordningsförhållandet – och det är dessa förhållanden som ofta ligger till grund för t.ex. lärares ”makt” i klassrummet. Det finns ock även två andra maktformer som inte bygger på tvång utan på att personen B, som makten utövas emot, väljer att ”underkasta” sig. Dessa tu är

• Expertmakt – (expert power) innebär att A har en expertis eller förmåga som B finner erforderlig. Denna makt har till exempel läkare som ger råd till patienter, eller ekonomer i företag.
• Referentiell makt – (referent power), eller karismatisk makt, innebär att A har vissa personliga egenskaper som B beundrar och vill identifiera sig med.

Återigen, jag är ingen pedagog, men jag skulle tro att ett lärandeklimat som inte bygger på den betvingande eller formella makten – utan istället på elevens insikt att läraren dels är en bra lärare och dels förfogar över kunskap som eleven vill ha (eller behöver) borde vara den pedagogiska miljön som är mest fördelaktig för att faktiskt lära sig något, åtminstone i teorin. Ett enkelt exempel: en viktig del av mitt jobb innebär att jag konstant behöver läsa in mig på nya sociologiska och psykologiska teorier om människors kommunikation. I de situationer där jag själv tycker att det är stimulerande och utmanande har jag mycket enklare att ta till mig av artiklar och teorier än i de (få) lägen där jag inte känner annat än att ”fan, jag måste ta mig igenom det här nu”.

Det som kanske kan anföras som motargument är att skolelever, och där främst de yngsta, inte är tillräckligt mogna att inse sina egna behov att lära sig och därför i viss mån behöver tvingas till sitt eget bästa – ett argument som säkerligen har viss giltighet, och ett argument som rättfärdigar ett visst mått av både betvingande och formell makt. Ett enkelt exempel: skitungen min gillar inte matte. För att få honom att göra sina matteläxor behöver jag både låsa in honom i ett mörkt rum och slå honom hårt på fingrarna med ett basebollträd. Inget konstigt med det, annars lär han sig aldrig.

— Men bara för att det i vissa lägen finns behov att tvinga elever att göra obekväma läxor innebär inte att det i sig är bra. Knappast någon skulle väl på allvar vilja hävda att det inte vore bättre ifall eleverna själva visste att de behöver lära sig (eller bete sig som människor i klassrummet, för den delen). Knappast någon skulle väl på allvar hävda att den bästa lösningen på t.ex. mobbningsproblematiken inte vore ifall mobbarna själva skulle inse vad de håller på med, vad deras beteende medför för mobbningsoffren, få dåligt samvete, be hela världen om ursäkt, sluta upp med sina dumheter och istället bli stabila små människor utan ett behov att sätta sig över andra.

Med andra ord: där tvång (och därmed betvingande eller formell makt) behövs, där behövs det. Men bättre vore det om det inte skulle behövas.

Det är ur det perspektivet som jag ser det positiva med att elever kan sätta betyg på sina lärare. Dessa betyg kan ge möjlighet att förbättra relationen mellan lärare och elever och transformerar det från en maktbaserad relation till en relation och ett lärandeklimat som bygger på ömsesidig respekt.

– En respekt som f.ö. Björklund inte tycks ha för varken lärare och rektorer när han i sin artikel insinuerar att elevernas betyg på lärarna skulle vara absoluta sanningar, i stil med ”du fick 137,2 poäng i utvärderingen och därför ligger din timlön på 137,2 kronor”.

Faktorer som t.ex. lärare som skulle kunna ”köpa sig bra betyg” genom att dra roliga skämt eller vara kravlösa eller lärare som tyvärr fick dra nitlotten att undervisa i matte (som inte tycks vara särskilt omtyckt av många elever), ja, självfallet kommer dylika faktorer spela in när elever får sätta betyg på lärare.

Men till skillnad från Björklund tror jag att rektorer borde kunna vara tillräckligt smarta att se just dessa faktorer och väga in dessa i en helhetsbedömning.

Respekt var det. Den där konstiga grejen som jag tydligen har tappat helt för Major Björklund.

Snälla hjälp mig. En text till ett nytt projekt behöver tas fram. Granskningen bör (i samma anda som själva projektet) crowdsourcas. Tanken är att även icke-nördar ska kunna förstå vad det hela handlar om. Tyck till, pleeeease!!!

Nu bygger vi Katrineholm. Gemensamt.

Katrineholms kommun har under de senaste månaderna aktivt satsat på nya medier för att öka dialogen både mellan kommun och medborgare – och även medborgare emellan. På vår Facebook-sida, våra bloggar, på Twitter och genom många andra kanaler på den sociala webben har vi fått mycket feedback och många fantastiskt bra idéer.

Under sommaren och hösten kommer vi därför ta det hela ännu ett steg längre genom att skapa en portal om Katrineholm med användargenererat innehåll. – ”Användar-vadå???” – Låt mig förklara:

Vi tror att ingen har mer kunskap om Katrineholms kommun än alla vi som bor här tillsammans. Visserligen, vi informatörer kan skriva om vattentornet. Vi vet hur man inhämtar information, skriver lättförståelig text (det vill säga text som inte innehåller ordet ”lättförståeligt”), hur man faktagranskar och ger en officiell godkänd och kvalitetsstämplad bild. Vi kan det där med att skriva om vattentornet och kommer även fortsätta med det på kommunens officiella webbplats.

– Men de som vet mest om vattentornet är troligen medlemmarna i Föreningen Gamla Vattentornets Vänner. — Eller ta lokstallarna: det är inget större problem att ta kort och skriva ihop en beskrivande text för att lägga ut den på kommunens webbplats (både kort och text finns för övrigt där). De som kan berätta mest om lokstallarna är dock antagligen personerna med ett genuint intresse av järnvägshistorien och ungdomarna som är involverade i projektet för den nya ungdomsverksamheten.

Med all den kunskapen, alla dessa intressen och all begeistring som finns i vår kommun vill vi skapa en webbplats som inte bara ger en officiell bild – utan istället alla vårs gemensamma bild av den kommunen vi lever, bor och verkar i. Den webbplatsen kommer kunna innehålla allt från stadsrundvandringar som besökaren själv kan skapa eller anpassa efter egna intressen, över evenemangsinformation från vårt rika föreningsliv till tips om riktiga smultronställen som många av oss kanske inte ens hört talas om.

Under sommaren kommer tolv ungdomar lägga grunden för innehållet, åka runt i hela kommunen, fotografera, hitta spännande historier – och ge sin bild av sitt Katrineholm. Därefter är det dags för alla oss andra.

Det nytänkande med projektet är att vi inte bestämmer en ”officiell bild” – utan att makten över innehållet ligger hos just dig, din granne, din mormor eller din svärdotter.

• Saknas det en plats eller kanske en förening? – Lägg till den.
• Kan du berätta mer om backsippor och spåtistlar på Himlingeåsen – Upplys oss.
• Har du egna kort som visar Katrineholm från sin bästa sida? – Ladda upp dem.
• Är du jätteintresserad av stuprör? – Skapa en egen stuprörsrundvandring med fokus på 1970-talets andra hälft som du kan dela med dina stuprörsvänner i hela världen.

Ordet ”kommun” kommer från latinets ”communis” och betyder ”gemensamt”.

Ungefär som i meningen ”Gemensamt kommer vi att skapa en bild av vår kommun på nätet: Katrineholm 3.0.”

Utifall jag glömde säga att jag skulle behöva dina synpunkter på ovanstående text, så upprepar jag det jag skrev i inledningen till det här inlägget: Tyck till, pleeeease!!!

…eller inte. Dosen Concerta med anledning av ADHD-diagnosen är inte direkt i samma liga som hos sedvanliga (mis)brukare, men att ha ett ”Intyg för medförande av narkotikaklassat läkemedel” är lite halvroligt.

…eller inte det heller. Men vad gör man inte för att försöka framstå som ”normal”.

…eller inte ens det. Ordet ”normal” kan – i rätt (?) bemärkelse – snarast vara något negativt, i vart fall när man försöker att fokusera på det positiva med att vara annorlunda – eller med det ”neuropsykiatriska funktionshindret”. En nyfokusering som de senaste rönen kanske kan bidra till. (Expressen, Aftonbladet, DN, och SvD). Jag omformulerar: vad gör man inte för att få ordning på problemen som man trots alla fördelar har.

Exakt vad den nya medicineringen kommer innebära vet jag inte. Det enda jag hittills kan konstatera är, att chanserna till en tidig nattsömn ikväll lär vara radikalt minskade: Så här pigg kan jag inte minnas att ha varit på många, många år…

Foto: Hernan Piñera

Ett av mina riktigt korta inlägg. Fick en länk av en god vän och kan inte låta bli att köra låten på repeat. Tysklands bidrag till Eurovision Song Contest (dvs melodifestivalen) 2010. Germany 12 points. Allemagne 12 point.

Styrkor hos Lena Meyer-Landrut:

1. kan inte dansa;
2. är smått (?) galen;
3. har en härlig röst;
4. verkar ha en helt underbar inställning till livet. Hänger antagligen ihop med punkt 2;
5. Taizé-korset/-duvan väcker starka minnen.

Nuff’ said.

Du som har följt min tidigare privata blogg vet, att jag inte håller mig till ett enda ämne (i vart fall på just privata bloggar). Även den här bloggen har en stor tematisk spännvid, allt från jobbrelaterade frågor (främst i kategorin ”Webb + IT”) över politiska inlägg till helt privata och personliga funderingar.

Det här inlägget hör just till den sistnämnda kategorin. Den privata. Den utan någon större världsomvälvande mening: några ord och framförallt bilder från en fin söndagsutflykt.

Allting började med en liten promenad längs sjön Öljaren vid Julita Gård i Katrineholms kommun (bilderna ovan från promenaden, bilderna nedan från Julita Gård). Munken på bilden ovan är en referens till att stigen bär namnet Munkleden. Mer invecklad än så behöver det inte vara

När jag ändå var ute, passade jag på att Geocacha lite. Om du inte vet vad Geocaching är, har du säkerligen något gemensamt med fåren på bilden nedan. Helt orädda kom de fram när jag gjorde ”mitt”. Nyfikna. ”Vaffö gör han på detta viset?” – Turligt nog är det enkelt att länka till en beskrivning av geocaching i den här världen – Att jag skulle ha lyckats förklara geocaching för fåren i det ”verkliga livet” tror jag kan vara något mer tveksamt…

Sista anhalten på söndagsutflykten: Viksberget, på väg tillbaka till Katrineholm. En underbar utsikt från denna fornborg från stenåldern/bronsåldern, som mobilkameran nog inte riktigt gör rättvisa. – Även i närheten av den här platsen fanns en gömd geocache, och utan information om den i min GPS (eller snarare applikationen i min mobil) hade jag nog aldrig upptäckt den här platsen. Där har vi beviset: det är bra att vara nörd

Rasistpartiet Sverigedemokraterna brukar gärna sätta sig själv i en martyrroll och hävda att de inte får komma till tals. Senaste utspel är en kommentar till Jocke Jardenbergs annonsregler där Jocke (med rätta) uteslutar att rasisterna får annonsera hos honom.

Nu är det ju välkänt att SD:s gnäll om att deras främlingsfientlighet inte får synas i media är tämligen ogrundad: Enligt senaste Sifo-mätning ligger rasisterna under riksdagsspärren (DN, SvD) men idioterna får mer uppmärksamhet och artiklar än vad de egentligen har gjort sig förtjänta av.

— Men låt oss för teorins skull anta att så inte skulle vara fallet.

— Låt oss för en gångs skull även anta att rasisterna faktiskt är goda demokrater och värnar om yttrandefrihet (och då inte den låtsas-yttrandefriheten som Nikke har skrivit om). Jag vet att det bär emot, men låt oss anta det. Rent hypotetiskt. –** När SD själva hävder att de borde ha en demokratisk rättighet att annonsera på valfri sida och sprida sitt hatbudskap var de än önskar, så borde de, som goda demokrater, onekligen tillåta samma sak även på deras egna webbplats.**

Jag kräver därför att Sverigedemokraterna publicerar följande annonstext på sin officiella webbplats:

Sverigedemokraterna, ett parti med historiska rötter

Sverigedemokraterna har starka historiska rötter. SD har växt fram ur fascistorganisationer som Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige Svenskt, BSS och andra nynazistiska rörelser. Den enda stora retoriska skillnaden mot Nationalsocialisterna i Nazi-Tyskland, är att SD inte skyller allt på judar – utan istället på muslimer.

Sverigedemokrater älskar att sjunga nazistiska sånger och på SD:s forum och bloggar kallar SD-anhängare människor med invandrarbakgrund för blattar, negrer, ”lägre stående” och primitiva.

Mer faktabaserad information om Sverigedemokraterna hittar du på www.sverigedemokraterna.de

Jag är fullt beredd att betala marknadsmässiga priser för ovanstående annons. I och med att Sverigedemokraternas webbplats för tillfället i princip inte får några sökträffar alls, borde ett marknadsmässigt pris ligga på omkring tre kronor om dagen.

Vänligen publicera ovanstående annons omedelbart, annars får nog alla rätten att använda SD:s retorik och därför kalla Sverigedemokraterna för odemokratiska lögnare och motståndare till yttrandefriheten, rakt av.

Upp till bevis!

Foto: historic.brussels

Ett sånt där inlägg som skrivs när ilskan fortfarande sitter kvar. Den där braiga ilskan. Den som gör att man tycker att den bästa lösningen vore att officiellt uppmana att spränga varenda tomt tåg som man ser. Inskriven i grundlagarna, som en medborgerlig skyldighet.

Trots SJ:s falska redovisning om att 90% av tågen kommer eller avgår i tid kan nog alla som någonsin kommit i närheten av en tågbiljett förtälja en helt annan historia. Personligen åkte jag under en period i snitt sex gånger i månaden mellan Linköping och Stockholm och det hörde till de absoluta undantagen att dessa tåg höll sig till tidstabellen.

Vinterns tågkaos har nog ingen undgått, och trevligt nog (?) fortsätter idiotin även nu, när vårvärmen har kommit. Spenderade dryga två timmar på perrongen i dag i väntan på ett – vilken överraskning – försenat tåg. Två timmar som jag egentligen hade behövt lägga på annat. Två timmar som jag enligt SJ AB:s allmänna villkor aldrig kommer kunna få någon ersättning för.

Att problemen tillåts fortgå i all oändlighet beror just på de allmänna villkoren och den ersättningsnivån som SJ har satt. Man hänvisar till ”en anpassning efter direktiv från EU och EG-förordning 1371/2007” och insinuerar att det regelverket innebär att en ersättning av högst 50% av biljettpriset är skälig.

Något som är struntprat – precis som de förvanskade siffrorna om tågens punktlighet. I likhet med flertalet EU-direktiv handlar även ”Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer” rent allmänt om en miniminivå. Rent konkret: för att förstärka rättigheterna till skyddet av resenärer. Återigen: miniminivå. Och återigen: förstärka skyddet av rättigheterna – inte försvaga.

Ur ett affärsmässigt perspektiv är det såklart lönsamt att ha kvar problemen: Varför sätta in ersättningsbussar för tåg som är två timmar försenade, när det enda vi (SJ AB) riskerar är, att vi på sin höjd tvingas betala tillbaka hälften av biljettpriset. När vi räknar in att säkerligen inte mer än hälften av alla försenade resenärer gör sig besväret att kräva ersättning, så kan vår vinst stå kvar på vackra 198 miljoner. – Om vi istället skulle sätta resenärers behov först, då skulle vi ju faktiskt behöver stå ansvariga för problemen som vi är för inkompetenta för att lösa.

Det finns inte många företag som tillåts resonera på det viset: om jag som företagare inte leverera en tjänst, så får jag inte pröjs för det. Om tjänsten eller varan som jag levererar är dålig/behäftad med fel och därmed inte lever upp till vad jag lovat, då får jag betala mellanskillnaden. Om jag därigenom förorsakar en skada, tja, då blir jag skyldig att ersätta den. Common sense, pretty much.

Om jag inte heter SJ, vill säga.

Jag tror att det finns en enda utväg: om vi resenärer som i vanlig ordning väntar på försenade tåg skulle göra vår röst hörd och kräva full ersättning för allt som förseningen innebär – om vi skulle föra en grupptalan där vi utöver de femtio procenten som SJ är villig att betala även kräva ett s.k. utomobligatoriskt skadestånd som omfattar alla kostnader som vi har på grund av SJ:s oförmåga att bedriva tågtrafik…

Ja, tanken är frestande.

Låt oss, i vanlig ordning, gå hem nu, muttra över det i vanlig ordning försenade tåget och i vanlig ordning inte göra något. I vanlig ordning.

Sedan den tidiga tonåren har jag alltid varit väldigt föreningsaktiv – grundtanken har varit att om jag vill se en bättre (eller åtminstone annorlunda) värld, så får jag fan-i-mig se till att vara med och skapa den. Föreningsaktiviteten har tagit sig uttryck i många olika uppdrag, från ”enkel” medlem till kampanjansvarig, ordförandeposter, kassör och en del olika revisorsuppdrag (mest för att ingen annan ville ställa upp på just grotta-dig-ner-i-protokollen-och-försök-hitta-problem-uppdragen).

Är man jurist i botten så är man, och med ett omfattande föreningsengagemang i bagaget blir man lätt till formailtetsnörden som (till skillnad från vettiga människor) tycker att det till och med kan vara roligt att gräva sig ner i styrelseprotokoll, rita upp tidslinjer över i vilken ordning som beslut fattades och vad som egentligen hände när och var.

Vanligtvis.

Den som hörde riktigt obscena svordomar över hela Östergötland och Sörmland kan sluta undra: jag erkänner: det var jag, sittandes med ännu en sakrevision.

Trots åtminstone ett dussintals tidigare sakrevisioner, den första där jag inte bara rekommendera att rikta direkta anmärkningar mot styrelsens (och i det konkreta fallet: presidiets) arbetssätt utan snarast rekommenderar att inte bevilja ansvarsfrihet. Första gången att jag i mina funderingar på allvar övervägde att rekommendera polisanmälan på grund av trolöshet mot huvudman.

Och första gången jag inte visste vad jag i slutändan skulle rekommendera.

Det har definitivt förekommit mörkläggning av vissa händelser och viss verksamhet. Det fanns definitivt ett antal medvetna brott mot föreningens stadgar. Det fanns definitiva jävsituationer som medförde att personer som satt i beslutande position gynnades av besluten. Det förelåg definitivt allvarliga formella brister. – Det som var det svåra var att avgöra om dessa brister berodde på ren smidighet eller om det fanns något mer allvarligt att dölja.

Problemet är, när formella föreskrifter kommer i vägen för det ”vanliga livet”. Många föreningsaktiva är nog medvetna om att beslut förbereds, diskuteras (och ibland även beslutas om) i informella samtal, långt innan de formaliseras i officiella beslut. Men när det inte finns någon som helst dokumentation är det ju svårt att rekonstruera.

Slutsatsen: det går inte alltid att komma till en slutsats.

Bummer.