Return on Investment (”ROI”, ”Avkastning på Investering” eller ”Avkastningsgrad”) för sociala medier är ett återkommande ämne som vi som jobbar med Internet och sociala medier möter regelbundet. Samtidigt är det dessvärre ett ämne som kan diskuteras i timmar – och inte sällan är det just timmar som behövs för att förklara komplexiteten bakom konceptet, i vart fall när man försöker att överföra ROI till sociala medier.

För att komma till rätta med förklaringsbehoven och kunna gå lite mer i detalj tänkte jag sätta mig och skriva en inläggsserie om de ekonomiska aspekterna av sociala medier – och i förlängningen ROI för sociala medier.

ROI från början

Låt oss börja från början. ROI (eller avkastningsgraden) är ett mått som används för att se om en viss investering var lönsam, och exakt hur lönsam den var. Grundformeln för beräkning av ROI är följande:

Vi har med andra ord två viktiga värden som vi måste veta i förväg: resultatet och kostnaden.

För att fylla den formeln med ett litet räkneexempel, direkt hämtad ur företagsekonomiböckerna: ett företag köper en ny maskin för en miljon kronor (kostnad). Inköpet medför en ökad vinst (dvs resultat) på fem miljoner kronor. Vi fyller i formeln:

Inget större problem för dig som läst lite matematik, hoppas jag.

När det gäller sociala medier (och även all form av traditionell marknadsföring, för den delen), blir formler för beräkning av ROI genast mycket mer komplexa. Anledningen för det är att såväl nyckeltalen som behövs för beräkningen av avkastningsgraden och det ekonomiska värdet av dessa är långt svårare att bestämma.

– Något som vi kommer att titta närmare på i kommande inlägg i serien. Nästa kommer imorgon. Sådetså

SvD uppmärksammar hur rasistpartiets webbplats har nedgraderats på Google på grund av egen klantighet.

Det hela tar ju Google’s egna slogan till helt nya höjder: ”Don’t be evil” på riktigt. Nu är det ju tyvärr inte så att Google faktiskt petat ner rasisterna från söklistningarna – utan att det hela beror på ett domänbyte och en mer en lovlig dos dumhet och klantighet hos de ansvariga inom Sverigedemokraterna.

Den som önskar få information om Sverigedemokraterna kan hitta den istället här, trots att den inte är faktagranskad av Sverigedemokraternas Führer. Det återstår att se hur snabbt Sverigedemokratiska Internettroll får upp den officiella vi-hatar-alla-som-är-annorlunda-för-att-vi-är-för-korkade-för-att-fatta-bättre-sidan i söklistningarna.

Och förresten: alla eventuella rasistiska, nazistiska och andra sverigedemokratiska kommentarer kommer att raderas. Jag är en stark förespråkare för yttrandefriheten, men ni som är lagda åt det hållet bör hålla er till era egna nazistgömmor om ni vill yttra er. Tack för visad hänsyn.

Idag är det dags för SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) att presentera sina riktlinjer om användning av sociala medier i offentlig verksamhet. DN har en kort blänkare om det.

Jag sitter och tittar på livesändningen på bambuser och går igenom den lilla informationen som än så länge har släppts. Det roliga är att SKL verkar komma fram till ungefär samma slutsatser som även vi kommit fram till i Katrineholm (en preview av den policyn hittar du här).

Det som SKL framhäver är:

• Alla ska kunna få reda på vilka sociala medier som kommunen är aktiv på (finns med i vår policy)
• Det är viktigt att skilja mellan privat och professionell användning (finns med i vår policy)
• Informationen utgör (delvis) offentliga handlingar (finns också med i vår policy).

Efter att ha fått tillgång till riktlinjerna i skriftform kommer jag säkerligen återkomma och diskutera eventuella skillnader mellan SKL:s riktlinjer och Katrineholms kommuns policy som jag inte var helt odelaktig i att ta fram.

Riktlinjerna innehåller bland annat ett omtalat flödesschema om hantering av inkommande svar som redovisas nedan. En större variant finns för nedladdning som pdf:

[download id=”3″]

På Kommunikatören 2010 presenterade vi ett bildspel som fick en del uppmärksamhet och som jag ombads att göra tillgänglig till allmänheten. Bildspelet har satts ihop av mig i min roll som konsult för Katrineholms kommun genom företaget Penseo.

Bildspelet / filmen hittar du nedan. Vänligen respektera licensen och/eller klicka på licens-länken för att lära dig mer om hur Creative Commons fungerar…

Detta verk av Thomas Selig, Penseo är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige-licens.

[flv:http://www.selig.se/wp-content/uploads/2010/04/katrineholm-mov.flv 468 358]

Idag har vi haft intressant möte mellan Katrineholms kommun och Datainspektionen som handlade om personuppgifter på sociala medier – ett område som i dagsläge är föga genomarbetat ur ett juridiskt perspektiv. Datainspektionen skriver själva:

Datainspektionen har inte tagit ställning till vilka bestämmelser i personuppgiftslagen som gäller för personuppgifter som kommuniceras via sociala medier. Därför drar myndigheten nu igång ett projekt för att klargöra ansvarsfrågorna.

Som avdankad jurist och genom vårt företag / nätverk Penseo som arbetar med just sociala medier har jag i många sammanhang kommit i kontakt med just de juridiska aspekterna kring användningen av sociala medier. Det som huvudsakligen diskuterades på dagens möte var

• vem är det som är personuppgiftsansvarig för personuppgifter som dyker upp på t.ex. en Facebook-sida? – Är det Facebook eller den organisationen/personen som underhåller Facebook-sidan (eller är det bägge två)?
• vilka regler är det som bör äga tillämpning? – Är informationen på sociala media att anse som ostrukturerad, så är det den s.k. missbruksmodellen som tillämpas, vilket i stora drag innebär att hanteringen är helt ok så länge den inte missbrukas och blir kränkande) – eller är datan strukturerad, i vilket fall man bör använda den s.k. hanteringsmodellen med mycket hårdare regler?

Dessa frågor är av avgörande betydelse för hur myndigheter, företag men även privatpersoner lagligen kan använda sociala medier. Så här illa är det nämligen: på min Facebook-profil visas bl.a. alla personer som har valt att vara ”Facebook-vänner”. Redan den visningen är en hantering av personuppgifter i personuppgiftslagens mening (foto och namn). Om datainspektionen kommer fram till att det är jag som ”driver” min egen Facebook-profil anses vara personuppgiftsansvarig för den informationen (första frågan), så är det rent juridiskt sett även jag som blir ansvarig för att PUL följs.

Om man sedan i den andra frågan kommer fram till att det är den s.k. hanteringsmodellen som bör tillämpas på sociala medier, så måste jag bl.a. vidta lämpliga säkerhetsåtgärder till skydd för de personuppgifter som behandlas (31 § personuppgiftslagen). Om jag avser att låta någon annan behandla personuppgifter för min räkning (vilket jag gör, iom att det i praktiken är Facebook som hanterar datan), så behöver även 30 § personuppgiftslagen beaktas, vilket bland annat innebär att det krävs ett avtal mellan mig och den som hanterar personuppgifterna (Facebook) och som tvingar Facebook att följa PUL. Något som Facebook inte lär vilja göra. Vidare bör jag som personuppgiftsansvarig, i fall som avser behandling över öppna nätverk som Internet, överväga om behandlingen kan innebära en överföring av personuppgifter till tredje land. En sådan överföring är endast tillåten under vissa, snäva förutsättningar (33-34 §§ personuppgiftslagen).

Kort sagt: om Datainspektionen skulle komma fram till att det är jag som är personuppgiftsansvarig för de personuppgifter som visas på min Facebook-profil samt att det är hanteringsregeln som bör gälla — tja, då blir det direkt olagligt för mig att använda Facebook.

Och det oavsett om jag är en kommun eller ett företag – eller kanske t.o.m. en privatperson. ^[1]

.

Mattias Jansson, Kommunchef i Katrineholms kommun, som också närvarade på mötet har funderingar i liknande banor.

Igår kom diagnosen: ADHD, störningar i autismspektrat och recidiverande depression. — ADHD som kärna.

Jag kommer säkerligen återkomma till den där diagnosen många, många gånger, men en god vän bad mig att redan nu ge lite anvisningar. Här är de:

10 saker du behöver veta om ADHD

Jag glömmer saker, även viktiga saker. Det finns en myt som säger ”Om det är bara tillräckligt viktigt, så kommer du ihåg det”. I min värld av ADHD är det inget annat än just en myt. Mitt arbetsminne fungerar inte på samma sätt som ditt. Att jag glömmer saker betyder inte att jag inte bryr mig. Eller att det inte är viktigt för mig. Det bara försvinner. Puff, väck.

Om du ringer mig och vi kommer överens om att jag ska ringa tillbaka, så finns det en viss chans att jag verkligen ringer tillbaka. – Så länge det inte händer något annat längs vägen. Om min hjärna blir upptagen med en annan fråga (gärna en komplicerad sådan som jag kan försjunka i), så är det kört. Att ringa tillbaks till dig försvinner ur skallen min. Nuet ersätts med ett nytt nu som ersätts med ett nytt nu som ersätts med ett nytt nu. Det är därför jag har så många oavslutade projekt. – Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att det är så det funkar, i min värld av ADHD.

Det finns såklart en enkel lösning: jag skriver lappar och listor som är tänkta att påminna mig om det jag behöver göra. När det gäller mitt jobb, så fungerar det alldeles utmärkt med dessa listor (tror jag, i alla fall?), när det däremot gäller privata frågor, så försvinner orken. — Tyvärr finns det än så länge inga lappar som påminner mig om att titta på de lappar som ska påminna mig om att titta på lapparna som ska påminna mig om det jag borde göra just nu.

Jag är inte korkad. Kanske raka motsatsen. Under en neuropsykiatrisk utredning görs otaliga tester, däribland intelligenstester för att se om det helt enkelt finns patologiska problem med hjärnan. Eller klassiska intelligensproblem. Låt mig berätta en hemlighet: det finns inga sådana.

”Riktiga” IQ-tester (dvs den typen som inte finns på Aftonbladet), delas upp i fyra olika områden: bild, ord, snabbhet och arbetsminne. Utan att vilja skryta: när det gäller de första tre ligger jag på den nivån som i vart fall min shrink kallar för ”geni”. När det gäller arbetsminnet ligger jag däremot ”endast” knappt över genomsnittet.

Det är den stora skillnaden mellan dessa olika områden (182 när det gäller bild/fantasi, 178 när det gäller ord/logik – men ”endast” 102 när det gäller arbetsminne) gör att det finns problem. Om man normaliserar min intellekt till genomsnittsnivå hade jag haft 100 vad gäller bild (det är 100 som är genomsnittet, per definition). Det hade inneburit att IQ-värdet för arbetsminnet hade legat på ynka 20. En nivå som ligger någonstans mellan potatis och varmkorv. Då hade jag haft rejäla problem.

Ha tålamod när jag ställer frågor. När jag ställer många frågor. Och när jag ställer frågor som du tycker är konstiga. Jag är varken korkad eller arrogant, jag försöker förstå. Förstå på riktigt. Mitt perspektiv är inte nödvändigtvis samma perspektiv som ditt. Min kreativitet och sättet som min hjärna funkar på, gör att jag ser andra kopplingar än de du ser, vilket gör att det kan uppstå en hel del missförstånd. Men å andra sidan medför det också att vi kan komma till helt nya och intressanta slutsatser.

Det kanske inte är så konstigt att sådana här helt okända personer som Abraham Lincoln, John F Kennedy, Galileo, Pablo Picasso, Vincent Van Gogh, Walt Disney, Leonardo Da Vinci, Albert Einstein, Thomas Edison, Steven Spielberg och även Cher och Whoopi Goldberg antas ha haft ADHD. De har kunnat se mönster och kopplingar som var osynliga för andra. Och alla har varit så där mer än lagom ”udda”.

Jag vill göra rätt för mig. Jag vill göra det på ett bra sätt. Det bästa sättet, till och med. Under åratal har jag haft svårt med helt vanliga sysslor. Det spelar ingen roll om det gällde arbete i skolan, hemmet eller på jobbet. Jag vill göra mitt bästa. Ibland, så blir det inte så. Men jag försöker. Och att det ibland inte klaffar är frustrerande. Extremt frustrerande.

ADHD är ingen ursäkt. Jag borde inte använda det som en ursäkt – och det borde inte du heller. ADHD är ett verkligt funktionshinder. Jag glömmer saker, är impulsiv, agerar utan att tänka, tappar bort saker, är ouppmärksam och bearbetar ibland (nåväl, ganska så ofta) information på ett lite (?) ”udda” sätt. Jag har inte valt att fungera på det här viset och ibland skulle jag inte vilja vara annat än ”normal”. Det som diagnosen medför är inte att jag kan luta mig tillbaka, bete mig hur som helst och sedan vifta med den vita ADHD-flaggan. Det som diagnosen medför är istället att jag kan enklare adressera och förändra problemen som jag har, med eller utan diagnos.

Jag behöver hjälp för att lyckas, något som ibland är väldigt svårt för mig att acceptera. Jag vill inte behöva be om hjälp. Ibland känner jag mig korkad när jag inte klarar ens enkla sysslor utan extern hjälp som tvingar mig att hålla fast vid uppgiften. Förstå gärna det och ha tålamod. Än bättre: erbjud gärna hjälp så att jag inte behöver fråga hela tiden. Där blir det hela dock perverst: att behöva hjälp får mig att känna mig otillräcklig. Därför händer det mer än sällan att jag tackar nej till hjälp. Vilket inte innebär att jag inte skulle behöva hjälp ändå. Låter konstigt? – Försök att förstå hur det känns, då…

Om jag beter mig konstigt, berätta det gärna. För MIG. Vi som har ADHD är inte som alla andra barn. Vi tänker annorlunda, vi glömmer, vi agerar annorlunda. Det innebär många nackdelar, men även en sjuhelvetes många fördelar. Faktum kvarstår: annorlunda är det. Skämta helst inte med andra om det om jag beter mig på ett konstigt sätt – utan berätta det för mig. Privat. Öga till öga.

Förklara exakt vad du förväntar dig av mig. Om du ger mig ett uppdrag, så har det inga gränser. I min vackra värld av ADHD betyder orden ”kan du diska” inte samma sak som för dig. Att diska är en intressant och komplex handling som kan utföras på många nya kreativa sätt. Nya diskningsmetoder kan uppfinnas och mänsklighetens alla diskningsproblem kan lösas. Resultatet blir att den smutsiga disken står kvar. – Det är nog inte riktigt det du menade när du bad mig om att diska. Men det kan mycket väl vara det jag hörde, när du sa det…

Att lära dig om ADHD kan vara det bästa sättet att hjälpa mig. Läs på om ADHD. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som är lika verkligt som ett rent fysiskt funktionshinder. En person med diabetes behöver sin behandling. Jag behöver min. Svårare än så skulle det egentligen inte behöva vara.

Jag har förstått att det inte alltid är enkelt att förstå just psykologiska och psykiatriska problem och utmaningar. Hjälpmedelsinstitutet har tagit fram vad de kallar för ”Kognitionssimulatorn”. De skriver själva:

Välkommen att testa vad ett kognitivt funktionshinder kan innebära!

I Kognitionssimulatorn kan du påverka upplevelsen av det som händer i ett klassrum på ett sätt som liknar upplevelsen för personer med ADHD, aspergers syndrom eller dyslexi.

Kognitionssimulatorn visar en simulering av ett klassrum där en högstadieklass genomför en lektion i svenska. Lektionen innehåller en diktamen och en övning i läsförståelse.

Obligatoriskt för mina nära och kära, även om det tar en halvtimme och även om simulatorn endast omfattar en viss del av hela problembilden. Testa hur jag har det. Här.

Trots att jag har ADHD, så är jag inte ADHD. Jag är en mänsklig varelse. Jag har drömmar, förhoppningar och förväntningar. Behov. Jag vill vara omtyckt och accepterad. Jag vill känna mig nöjd med mig själv. Allt det där är lika viktigt för mig som för någon annan. – Det kanske är till och med viktigare för mig än för många andra: Självförbråelser över bortglömda saker, tankar och idéer är bara förnamnet. Sådana som jag är experter på att klanka ner på oss själva. Om inte självbilden ska behöva stanna på minusnivån behöver vi andra som säger att vi duger ändå.

Trots att det händer mer än sällan att jag glömmer bort att ringa tillbaka.

Trots att det händer mer än sällan att mitt liv är mer kaos än ordning.

Trots att det händer att jag agerar rentav idiotiskt för att gömma mitt dåliga samvete.

Men det är ett liv.

Mitt liv.

Några timmar kvar, tills resultatet av den neuropsykiatriska utredningen presenteras. Väntan har varit lång och tålamodet tär på nerverna. Vad skulle passa bättre än att klistra in lite poesi som författades av en av mina icke-politiska favoritpoeter, tysk-schweizaren Rainer Maria Rilke.

Förutom ”objektdikter”, med vilka han försökte att med yttersta tydlighet och precision beskriva olika tings ”koncentrerade realitetens tystnad”, hade Rilke en enorm förmåga att gestalta den moderna människans strävan att nå fram till sig själv, men också att nå utanför sig själv:

Ich möchte dich inständig bitten

So sehr ich kann

All dem gegenüber,

was in deinem Herzen ungelöst ist,

geduldig zu sein und zu versuchen

die Fragen an sich zu lieben,

wie verschlossene Räume,

wie Bücher, die in einer sehr

fremden Sprache geschrieben sind.

Suche jetzt nicht nach den Antworten,

Die dir jetzt nicht gegeben werden können,

weil du noch nicht fähig wärst

sie zu leben.

Und es geht darum alles zu leben

Jetzt lebe die Fragen!

Vielleicht wirst du allmählich,

ohne es zu bemerken

eines fernen Tages

in die Antwort hineinwachsen

_Rainer Maria Rilke _

Och ett försök till översättning:

Jag vill be dig från mitt innersta,

med allt jag kan,

att gentemot allt,

som är olöst i ditt hjärta,

ha tålamod. Och försök

att älska själva frågorna,

såsom stängda rum,

såsom böcker, som skrivits

på främmande språk.

Sök inte efter svaren

som inte kan ges dig nu.

Du skulle aldrig kunna

leva dem.

Meningen är att leva allt som du är.

Lev frågorna nu!

Kanske kommer du steg för steg,

utan att du märker det,

en avlägsen dag,

ha färdats in i svaren.

Min neuropsykiatriska utredning närmar sig slutet och resan har varit intressant och förvånande, minst sagt. Efter många timmar av samtal, tester, självskattningar, intervjuer och korrespondens med närstående och anhöriga har man kommit fram till en diagnos. The jury has reached a verdict.

Det enda jag hittills fått veta är att jag kommer att diagnostiseras med ett neuropsykiatriskt funktionshinder, däremot har jag än så länge inte fått ta del av den exakta diagnosen. Den meddelas vid en officiell återkoppling om cirka en vecka. Spännande och frustrerande på samma gång, trots att viss förhandsinfo gör det enklare att gissa sig fram till diagnosen.

Oavsett vad den officiella ”stämpeln” kommer att förkunna, så har resan hittills varit intressant. Många saker föll på plats, mina personliga styrkor (men även svagheter) utkristalliserade sig väldigt tydligt och det officiella intyget över min IQ är inte heller att förakta. När jag är färdig med duellen mot herr Jante (bokad tid på en öde äng, en dimmig morgon inte alltför långt efter återkopplingen), så kommer jag kanske skryta om den. Fram tills det får en av psykologernas omskrivning ”kreativt-kaotiskt geni” duga.

Oavsett vilket, här några minnesanteckningar som annars skulle riskera att försvinna i min hjärnas oregerliga skrymslen. Bevarade för att kanske ge lite stöd åt andra som går igenom samma procedur:

1. NP-utredningen har varit intensiv, långt intensivare än vad jag hade utgått ifrån, både tidsmässigt och vad gäller den mentala energin den krävde. En viktig beståndsdel av en neuropsykiatrisk utredning är att utesluta andra faktorer och för att kunna göra det krävs det en massa tester – men inte minst även att rota ordentligt i det förflutna. Besvärande händelser som man försökt lägga locket på grävs upp och tas till ytan. Känslor återskapas. Smärta upplevs.
2. Omgivningen reagerar på ett hmmm intressant sätt. När jag valde att inte tiga om utredningen (bland annat genom mitt tidigare blogginlägg) fick jag många reaktioner, både här, på Facebook, via Twitter, i SMS och telefonsamtal men även direkt i mötet med människor. Personer som jag inte hade räknat med ställde upp och erbjöd olika former av stöd. Andra visade sig inte alls finnas där, trots att jag egentligen hade förväntat mig det. Ytterligare några distanserade sig väldigt tydligt, när jag öppet delade med mig av problemen jag lever med. – En intressant utveckling.
3. En sjukdom är en sjukdom är en sjukdom är ingen sjukdom. Psykiska besvär, sjukdomar och funktionshinder är inte särskilt lätta att förstå för någon som inte själv har varit i en sådan situation. Många människor gör en stor skillnad mellan ämnesomsättningsproblem i kroppen (t.ex. diabetes) och ämnesomsättningsproblem i hjärnan (t.ex. många former av depression). I bägge fallen är (eller kan det vara) kemiska obalanser i olika delar av kroppen, men skillnaden i hur människor ser på fysiska och psykiska effekter är enorm. – ”Det sitter bara i huvudet” eller ”Men gå ut och ha kul, då löser sig allt” är inget ovanligt. Dessa ord kan mycket väl vara uppmuntrande och välmenta, men tyvärr skapar de nästan automatiskt den motsatta effekten. Så enkelt är det nämligen inte, vilket vem som helst som har varit ”där” kan intyga. Visserligen, ”det sitter i huvudet”, men det är inte så bara. Det är just där det sitter och just där det skapar problem. Om det vore så enkelt att bara ”ta sig samman” och skaka av det, tja, antagligen skulle det inte finnas något som psykiska besvär. Personer som aktivt väljer att ha psykiska besvär lär vara ganska så svåra att hitta. – Något som tycks vara nästintill omöjligt att greppa för ”normala” människor.
4. Det finns massivt med stöd i den ”overkliga världen”, kanske mer än i köttvärlden. Med det menar jag inget annat än att många människor som upplever liknande problem enkelt kan samlas på Nätet för att lyssna, diskutera, samtala och ge varandra stöd. Mycket mer kanske än i den ”verkliga världen”. Dels är det onekligen lättare att hitta likasinnade (eller ”lika störda”) på Nätet (tjänsten_ Google för köttvärlden_ har ännu inte introducerats, däremot finns det ett stort antal nätverk och nätgemenskaper för personer med olika sjukdomar och funktionshinder) och dels tror jag att det även är lättare att dela med sig av sitt innersta under skyddet av den (upplevda) anonymiteten som finns på Nätet.

Några minnesanteckningar endast. Av någon som är sjuk i huvudet.

Som om det vore något negativt.

”Tiderna ändras och vi ändras med dem”, säger den vackra latinska rubriken. Ett citat som på ett filosofiskt plan kan tolkas väldigt djupt.

Dels ger orden uttryck för att världen och kontexten vi lever i är i ständig förändring. Dels innebär det att vi inte bör streta emot och helt enkelt behöver acceptera förändringar som vi inte kan styra över. Dels innebär det att yttre förändringar i vår omgivning med viss nödvändighet har en stor inverkan på vårt inre. — Och dels innebär det slutligen att jag har läst latin under sju års tid och därför får slänga med dylika citat

Min avsikt är inte att förlora mig i en filosofisk diskurs, inte minst med anledning av att jag själv inte har den ”akademiska” kunskapen som skulle krävas för det, bortsett från ett femtiotal högskolepoäng i rättsfilosofi. Nej, vad sägs om en liten tillämpning i mitt högst personliga liv istället? — Lite funderingar kring vad som händer och ett försök till förklaring, riktat till några få som bryr sig, till några få som undrat.

Min värld förändras

De senaste åren, månader, veckor och dagar har varit omtumlande i allra högsta graden.

Från en trygg anställning (i ekonomisk bemärkelse, allt annat var mycket destruktivt och otryggt) har jag återgått till min verksamhet inom företaget och nätverket Penseo, med allt vad det innebär: mycket mer utmanande och spännande uppgifter, en mycket mindre psykopatisk arbetsledning, och en möjlighet att göra det jag vet är bra på och trivs med.

Från en samborelation i Villa-Volvo-Vovve-vänlig lägenhet i Linköping till ett särboförhållande med min ”huvudsakliga dygnsvila”, som Skatteverket skulle kalla det, i växelvist husvagn och ett gammalt torp på Östgötaslätten. Från att vara placerad på en arbetsplats till att flänga runt och jobba med många olika projekt på många olika ställen.

Och inte minst: Från att ha gått från återkommande kliniskt diagnostiserade svåra depressioner sedan den tidiga tonåren (”men du som alltid är så glad”, någon?) till att få ett lite större insyn i mekanismerna bakom och kunskap om att det inte ”bara” är fråga om just återkommande depressioner — utan att det istället finns ett större sammanhang.

Tja. Livet förändras.

Min omgivning påverkar mig

Det vore kanske konstigt om dylika förändringar och utvecklingar inte skulle påverka mitt innersta. Det behöver man varken vara kärnfysiker eller psykiater för att inse. Från stabila inkomstflöden (lön), insatta på kontot den 25:e varje månad till mycket mer oregelbundna ekonomiska förhållanden som en naturlig följd av att driva en egen näringsverksamhet. Från en fast punkt i livet till många olika icke-fasta punkter. Nej, det är inte så konstigt att det påverkar.

När jag lägger mitt alldeles egna lager av psykiska utmaningar ovanpå det hela blir det ännu tydligare:

Jag har de senaste månaderna varit i regelbunden kontakt med den professionella psykvården och för någon vecka sedan kommit i gång med en stor neuropsykiatrisk utredning (lite kort om neuropsykatrin på Wikipedia) med syfte att reda ut vad som är ”fel” i skallen min. Att Thomas inte är som alla andra barn var inte direkt någon nyhet, efter många episoder av svåra depressioner som jag beskrivit ovan. Nu grävs det ordentligt i det hela för att reda ut vad som är den bakomliggande orsaken till dessa — och för första gången i mitt liv börjar jag inse sammanhangen; en mycket lärorik men tillika smärtsam process.

Att börja inse att det finns förklaringar för vissa aspekter är befriande. Det lyfter bort mycket av det dåliga samvetet och den urkassa självkänslan som lilla mig andas. Att börja prata om problemen och utmaningarna och lyfta upp dessa till dagordningen, både inom psykvården och utanför, ja, det är en ”intressant” upplevelse.

När man, som jag gjorde igår, träffar människor som har delat samma sjukdomshistoria och upplevt exakt samma förlopp, inser man att man trots allt inte är helt själv. Exakt samma avsnitt i exakt samma bok som ledde till exakt samma sjukdomsinsikt. Känslan av att vara ”a round peg in square holes” är vanligare än vad man kan tro och att veta att det faktiskt finns en stor gemenskap i den ensamheten man lever i på ett neuropsykatrisk plan är förlösande. Tack, Chris Heuer, en av människorna som jag definitvt har störst respekt för på den här jorden, för ett långt och mycket givande samtal igår, trots att du på grund av språkbarriärerna inte lär förstå vad jag skriver här. Ett stort tack även för dina mycket värmande, uppskattande ord. They definitely made my day.

Vissa tillstånd behöver jag helt enkelt acceptera

…den tredje aspekten av tempora mutant, nos et mutamur in illis och något som inom mig alltid väcker associationen till några visdomsord som sägs härstamma från den helige Franciskus:

Ge mig mod att förändra det jag kan förändra._

Ge mig tålamod att acceptera det jag inte kan förändra.

Ge mig vishet att se skillnaden mellan de båda._

Vissa saker kan jag ändra, som jag till exempel gjorde med en tidigare helt oacceptabel arbetssituation. Andra saker, som t.ex. en förestående neuropsykiatrisk diagnos lär jag inte kunna göra så mycket åt.

Det som däremot lär vara viktigt är att inte luta sig mot diagnosen utan att istället lära sig att förändra vissa av de negativa konsekvenserna som livet med ”diagnosen” innebär. Det kommer säkerligen vara en lång och inte alltid enkel resa. Men av någon skruvad anledning ser jag fram emot den.

Att inse att det finns ett problem är kanske det viktigaste steget för att kunna handskas med det. Endast då kommer jag kunna fortsätta att kick some butt och göra det jobbet som jag enligt vissa inte gör allt för dåligt.

Och endast då kommer jag kunna leva med mig själv.

Till slut några sista rader av ännu mer personlig karaktär: ett statusmeddelande som är för långt för att rymmas i ett statusmeddelande.

Ett stort tack till er som stöttat och stöttar mig under den här perioden som ännu inte är över på långa vägar, där det som jag så vackert kallar för ”det mörka rummet” och de jobbiga aspekterna av utredningen sammanträffar. En period där man redan mår p*ss och där sedan saker, händelser och omständigheter som man så framgångsrikt (?) lagt locket på grävs upp och lyfts till medvetandet.

Ett stort tack för timlånga ”krissamtal” under nattetid när sömnsvårigheter visar sig från den vackraste sidan. Ett stort tack för många mail och meddelanden på Twitter, Facebook och annorstädes. Ett stort tack för värmen och energin ni har skickat åt mitt håll.

Ni vet vilka ni är och ni bör veta hur underbara ni är!

Jag är trött på bortförklaringar och löften som aldrig infrias. Ett öppet brev till Binero.se

Hejsan,

jag har varit kund hos Binero under flera års tid och har under den tiden haft konto på servern ”Majestix”.

– Trots oräkneliga problem med servern (det är bland annat vanligare att få timeout-fel än att en sida klarar av att bli servad) – och trots många felrapporter om det har det inte kommit till stånd någon förbättring, trots upprepade löften från Bineros sida om att problemet snart skall vara åtgärdat.

Uppenbarligen är problemet inte åtgärdat och min tilltro till att det någonsin kommer att göras är numera obefintlig.

Jag önskar därför få information om exakt hur ni kommer att kompensera kunderna som har (haft) konto på Majestix. Några års (!) kostnadsfria webbhotell är nog det minsta man kan förvanta sig.

Därutöver önskar jag få information om när ni kommer att ha flyttat alla konton som ligger på Majestix till en fungerande serverstruktur.

Slutligen önskar jag information om när ni kommer att ändra i er driftinformation om serverstatus. De påhittade värden som presenteras där är otvivelaktigen vilseledande marknadsföring och borde egentligen medföra ett marknadsrättsligt ansvar.

Det här meddelandet läggs även upp på min blogg http://blog.seligs.info/se/oppet-brev-till-binero-se/ och ni är varmt välkomna att besvara det där. Alla svar som jag får via e-post kan komma att publiceras på ovan nämnd URI.

Högaktningsfullt,

Thomas Selig