Många av oss som dagligen använder eller arbetar med verktygen som numera (något överklyschad) kallas för ”Sociala Medier”  har under lång tid pekat på den stora påverkanspotentialen som dessa kommunikationsormer har, inte endast för traditionell media, men även för alla vårt sätt att både uppfatta och forma världen.

I Sverige har bl.a. genomslaget av Twitter under 2009 och den (allt sedan Facebook öppnades upp för internationella användare utanför college- och universitetsvärlden) omfattande användningen av Facebook bidragit till att Sociala Medier hållit intåg både i politiken och den traditionella mediavärlden.

Även ”vanliga” företag har försökt att etablera sig inom olika sociala medier, men bortsett från klassiska ”nörd”-företag har användningen huvudsakligen begränsats på att endast försöka etablera en ny kanal för sin ”gamla” marknadsföring — något som i grunden kanske inte skiljer sig alltför mycket från ”gammelmedias” tidiga reaktioner på blogg och — några år senare — twittersfären. Man försökte helt enkelt använda nya verktyg på samma beprövade sätt som man tidigare hade använt andra verktyg.

Kanske lika (lite) förståeligt som snickare och timmermän/kvinnor som under generationer av yrkeskunskap varit förtrogna med att spikar ska slås in med en hammare. — När väl skruven uppfanns kom även nya verktyg och det fanns ett behov att lära sig nya metoder. Det där med att banka allt man/fru kunder på den där avlånga metallbiten — tja, plötsligt blev det något mindre verkningsfullt.

För mig är det därför en glädje att se att ett antal företag och organisationer även här i Sverige numera börjat använda Sociala Medier som ”Konversationsmedia”.

Twitter, Facebook, LinkedIn — eller varför inte vanliga bloggar — är inte tänkta för att försöka överskölja marknaden med ett enkelriktat budskap om ens egen förträfflighet. I viss mån kan dessa medier användas med det syftet, men det finns faktiskt långt enklare, effektivare och mindre tidskrävande kanaler för att endast sprida sin marknadsföring.

När organisationer och företag numera dock börjar interagera och inte minst _lyssna _på vad svärmen har att tillföra, då kan klassisk envägskommunikation förvandlas till något helt annat och helt underbart. Några exempel som jag själv mött de senaste dagarna:

SJ:s stora problem med den där elaka och helt oförutsägbara grejen som kallas för ”vinter” och som råkar drabba Sverige nästan varenda år under nästan samma årstid. Den där helt överraskande grejen som alltid ställer till med ofantliga besvär för SJ. — Det har knappast blivit bättre i år med förseningar och inställda tåg, samtidigt som SJ tagit sig friheten att sänka ersättningsnivån vid allvarliga föreseningar och/eller inställda tåg. I det stora hela är det inget som har blivit bättre, helt tvärrtom. (Själv har jag efter ett antal misslyckade försök att med tåg komma fram till olika möten, valt att gå den dessvärre omiljövänliga vägen att alltid använda bil när det är viktigt att komma i tid under vintermånaderna).

Nej, det råder onekligen kaos hos SJ, men företaget har inte mindre än sex (eller sju?) personer som faktiskt arbetar med att bemöta reaktioner på Twitter (konto @sj_ab). — Att kontonamnet är baklängesspråk för ”bajs” hänger antagligen ihop med SJ:s allmänna servicenivå, men kopplingen till Twitter-kontot bör nog snarare läsas ”bra skit”. — Personerna som har hand om SJ:s Twitter-satsning är nämligen rakt igenom hjälpsamma, bemöter kritiken på ett vänligt och förklarande sätt och, vilket är viktigt i sammanhanget, skjuter inte ifrån sig ansvaret.

Att kunna läsa ”vi ber verkligen om ursäkt” är inget sällsynt och trots det tragiska i behovet att behöva upprepa dylika meningar närmast som ett mantra, ger det en tydlig känsla av att det faktiskt finns personer där.

Människor som har en inlevelseförmåga.

Människor som kanske kan föra synpunkter vidare, upp till en högre nivå.

Ett annat exempel är webbhotellsföretag. När man (som jag) dagligen har kontakt med ett antal olika webb- och serverhotell/leverantörer, kan det lätt uppstå frustration. Ibland blir det helt enkelt fel och problem på serversidan och jag är inte den som inte ger utlopp för min frustration över inkompetent, arrogant eller helt jävla korkat personal på Twitter eller Facebook. Praktexemplet är One.com (som tyvärr (!!!) används av en del av våra kunder och som är så dåligt att det inte ens får en länk av mig), det företaget alltså, hör definitivt till de sämsta webbhotellen som världen har skådat. — Aggressiva psykopater skulle definitivt göra ett bättre jobb i supporten än en del av vad som jobbar för One.com — och kunskapen hos support-personalen ligger på en så fascinerande hög nivå att jag är övertygad att min hund (som avled för sisådär två år sedan) än idag i sitt kremerade tillstånd skulle göra ett bättre jobb som server-administratör.

Upphetsad till en trevlig amoklöparstämning efter ett sådant samtal nu i veckan, uppdagades ett annat problem hos en kund som använder företaget Binero istället. Supportmedarbetaren (antagligen en nyanställd?) hade lite svårt att lokalisera problemet och var tvungen att höra med en kollega. Efter mer än tjugo minuters väntetid i telefon slängde jag iväg en tweet där jag ondgjorde mig över väntetiden. — Det tog inte många minuter innan jag fick en ursäkt från @binero — Offentligt och utan några som helst försök att sopa under mattan.

Båda dessa exempel är endast några stillbilder av vad som kan hända inom sociala medier. Varken SJ eller Binero löste problemen. Varken SJ eller Binero räddade min dag eller gjorde saker och ting ogjorda.

Men det som både SJ och Binero gjorde, var att de aktivt lyssnade på kritik och synpunkter. — Utan att förminska, utan att bortförklara.

När internet betraktas ur ett psykologiskt perspektiv brukar termen dissociation diskuteras. Förenklat uttryckt är det fråga om en hel komplex av psykologiska och sociologiska faktorer som medför att vi människor i olika grad upplever skillnader mellan köttvärlden (det som vettiga människor kallar för det ”verkliga” livet) och våra liv och beteendemönster på nätet. Dissociation kan ge underlag för en hel drös med blogginlägg, men jag ska försöka hålla mig kort: en av effekterna av dissociationen är skillnaden mellan hur vi uppfattar våra samtalspartner i det ”verkliga” och det ”virtuella” livet. Återigen väldigt förkortat: det finns en del psykologiska faktorer som innebär att vi människor tenderar till att objektifiera våra kommunikationspartner på nätet. Deras mänskliga kvaliteter minskar, oavsett om vi vill eller inte.

Jo större distansen mellan mig och motparten är, desto större är risken för såväl uppkomst som omfattning av objektifiering, dvs att hon förlorar fler och fler mänskliga drag. Om motparten dessutom är ett företag eller en organisation, dvs inte en fysisk person, så är på ett psykologiskt plan de mänskliga dragen i det närmaste obefintliga. Som med flertalet undermedvetna processer kan dessa förvisso greppas på ett kognitivt plan (och på det viset t.ex. påverkas), men det finns ett mycket enklare sätt att angripa problemet, något som både SJ och Binero demonstrerar, antagligen utan att någonsin funderat på de psykologiska effekterna som deras agerande kan ha: genom att förtydliga de mänskliga dragen, genom att helt enkelt lyssna på det där aktiva och proaktiva sättet, kan de lyckas med konststycket att vända negativa erfarenheter till positiva konversationer. — Att veta att det finns människor därute som lyssnar, som tar till sig och som även erkänner när saker inte har gått som de borde, allt det ger företaget bakom en trovärdighet som inga reklampengar kan köpa. Den trovärdigheten kan endast uppstå i det direkta samtalet, människor emellan, och den trovärdigheten förhindrar att jag som kund vänder företaget ryggen till för gott.

Men när det gäller One.com? — De bemöter varken kritiken som nätet svämmar över av, än mindre gör de något åt problemen. — Dissociation och objektifiering av det skitföretaget i mitt undermedvetna, hela vägen fram och tillbaka till deras huvudkontor. Eller som engelsmännen  säger, så poetiskt och vackert: ”Go die!”.

Ibland kan livet vara tuff. Besvärligt. Jobbigt. Ibland inser man med en förbryllande tydlighet, varför det är motigt, och ibland är det helt omöjligt att sätta fingret på. På det där besvärliga, på såret i själen som svider. Svider som sår har en benägenhet att göra, när man sätter finger på dem.

Ibland inser man alltför väl, vad som är fel men vägrar ändå att inse på det där djupa, det förståndiga, det vettiga planet. Och ibland tror man att man vägrar att inse det uppenbara men det uppenbara som man tror att man vägrar att inse är inte alls det som är besvärligt. Som är jobbigt. Som är motigt.

Ibland kan livet våra tuff. Besvärligt. Jobbigt.

Ibland skriver man blogginlägg utan syfte att få uppmuntrande ord. Ibland gör man det bara för att förklara för dem som redan vet.

Ibland och rent hypotetiskt.

Sociala medier har potential att förändra sättet som vi människor kommunicerar med varandra — men även hur vi beter oss och hur vi uppfattar vår omvärld.

Den förändringspotentialen kan betraktas ur många olika synvinklar. Hos Penseo håller vi t.ex. på med ett konkret och mycket spännande forskningsprojekt vars grundfråga är huruvida sociala medier på ett psykologiskt plan kan medföra beteendeförändringar till fördel för samhället i stort.

En annan aspekt slog mig idag, efter att jag i sista sekund hejdade mig från att skicka iväg ett meddelande på Twitter och Facebook med lydelsen ”Jag älskar morfin”.

— Ryckt ur sammanhanget skulle en sådan statusuppdatering onekligen hamna i samma ljus som bilden på personen som bar ett keps av märket ”Pornstar” och därför blev av med jobbet — eller olika politikers mindre ”genomtänkta” uttalanden på Twitter och Facebook.

”Jag älskar morfin” — hur skulle det inte kunna uppfattas som om jag vore värsta sortens pundare.

Tittar man på sammanhanget, får meningen en helt annan, mycket mindre spektakulär betydelse: jag plågades av ytterst starka bröstsmärtor och kramper vid inandning. Efter ingående undersökningar kom läkarna fram till att det var fråga om en omfattande inflammation av bröstmuskulaturen. Kramparna förorsakades av smärtan när bröstkorgen töjdes ut när jag andades in. — Antiinflammatoriska och starka, receptbelagda smärtstillande är vad som gäller, bortsett från vila.

Cirka en timme efter att jag hade slängt i mig den föreskrivna dosen morfinpreparat slutade värken nästan tvärt och jag kunde andas (smärt-)fritt igen. — En bra anledning att gilla morfin, just för dess smärtstillande effekt (några andra effekter, såsom begynnande galenskap har jag som tur är (?) inte känt av. I vart fall inte än.)

Det jag däremot har känt av är funderingen kring den nästan skickade statusuppdateringen. Det blev en påtaglig skillnad mellan ”Ryckt ur sitt sammanhang” och ”Satt i sitt sammanhang”. — Dessvärre innebär de nya mediernas realtidskaraktär, att mycket per definition saknar sammanhanget. — Visserligen: den som orkar bry sig skulle inte stanna vid att läsa en enstaka statusuppdatering utan att försöka förstå vart den hör hemma. Sociala medier ger oss inte endast möjligheten att publicera utan sammanhang — utan även chansen att hitta sammanhang till saker, uttalanden och företeelser som till synes är helt isolerade. Men hur är det med den som antingen inte orkar bry sig eller inte vill det? — Den som kanske till och med vill missförstå? Den som vill framställa mig som pundare och nu har hittat det perfekta citatet?

Exemplen på misstolkade uppdateringar hopar sig, oavsett om det är missförstådda, övertolkade och osammanhängande Facebook-uppdateringar, känsloyttringar eller ställningstaganden om polska städfirmor. Från anställda som blev sparkade över löpsedlar som blev skrivna, tja, att dra förhastade slutsatser kräver inte alltid så värst mycket intelligens eller logik.

— Min fundering därför: hur kommer den lösrycktheten som sociala (realtids-)medier innebär, hur kommer den påverka oss som aktörer inom sociala medier — och/eller hur kommer det påverka våra samhällen?

Jag ser spontant två principiellt motsatta möjligheter: antingen kommer vi som avsändare av information (behöva) lära oss att knipa käft och inte slänga ur oss saker och ting som går att tolka på ett felaktigt sätt. Eftertänksamhet, om vi vill se det positiva, begränsande självcensur, ifall vi vill fokusera på det negativa.

Eller så kommer vi som mottagare av dylik information (behöva) bli mer toleranta och tillåta ord och bilder som vid första påseende förefaller något (?) konstiga. En avtrubbad förnimmelse av omvärlden, på det negativa planet, eller mer positivt kanske en förmåga att alltid ifrågasätta det ”uppenbara” och ställa frågor bortom det vi ser precis framför oss.

— I och för sig finns det även ett tredje alternativ: allteftersom kommer vi alla göra bort oss någon gång, vilket kommer innebära att vi alla kommer förlora våra jobb. Det kommer finnas löpsedlar om oss alla och vi kommer troligen alla hamna i fängelse på grund av något vi har skrivit av ren obetänksamhet. Vi kommer därför inte ha någon möjlighet till fortsatt fortplantning och människosläktet kommer med anledning av våra statusuppdateringar att dö ut.

Eller? Vad tror du? Hur kommer vi/samhället hantera möjligheten, risken och sannolikheten att någon gång göra bort sig själv?

Föga uppmärksammat i dagens multimediala debatt: förintelsens minnesdag. Idag är det exakt 65 år sedan som denn sovjetiska Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz.

Trots att flera tidningar (SvD, DN) rapporterar om minnesceremonin har intresset för att minnas förintelsen bleknat något de senaste åren. Anledningarna är många: tidens tand gnagar på minnena, överlevande vittnen dör ut, Sverigedemokrater och andra rasister försöker att tysta minnet, många andra fruktansvärda händelser lägger sig på hög och kräver uppmärksamhet.

Under min skoltid på den bayerska landsbygden ägnade vi en stor del av våra historielektioner åt att försöka förstå vad som hade hänt. Vi besökte många olika koncentrationsläger och försökte greppa hur och varför något så ogreppbart kunde hända. Hur människor kunde tillåta. — Svaren uteblev, då på gymnasienivå. I vart fall de känslomässiga svaren.

Senare blev det dags för uppsats med fältstudier och dussintals djupintervjuer med personer som var aktiva soldater i Tredje Rikets armé. Inga personer med direkta kopplingar till förintelsen kanske, men ändå personer som var med. Som åtminstone hade en grundläggande förståelse av vad som pågick. Som inte sa stopp. Återigen: försök att förstå. ”Hur i helsike”. — Svaren uteblev, även då. De känslomässiga svaren, vill säga.

Logisk-psykologiska argument om suggestiv verkan, masspåverkan, samhörighetskänslor genom stipulerade fiender och den därav framkallade kollektiva, diffusa rädslan — samma verktyg som idag används av Sverigedemokrater och andra rasistiska organisationer, men även i ”terrorbekämpningens” namn — ja, dessa verkningar är inte svåra att förstå. På det logiskt-psykologiska planet.

Men inte längre än så.

Varför sa människor inte ifrån? — Varför gömde sig människor bakom fraser som ”rent mjöl i påsen”, bakom låtsas-argument som än i dag används i mycket stor utsträckning inom andra områden; låt vara att fildelning, IPRED och FRA kanske inte riktigt spelar i samma division som utrotning av miljoner och åter miljoner människor.

För mig handlar minnet om förintelsen inte om att skuldbelägga. Det handlar om att försöka förstå. — Och det handlar om att agera. Idag.

Vi kan inte göra ogjort vad som hänt, för mer än 65 år sedan. Men vi kan fan-i-mig försöka se till att liknande inte händer igen. — Oavsett om det är fysisk förintelse av miljontals människor — eller om det är det objektifierade hatet eller den kollektiva och urskiljningslösa utpekningen av hela befolkningsgrupper det är frågan om, dessa metoder som i förlängningen kan leda till något som förintelsen.

Det är det som är min personliga minnesceremoni.

Ett kort inslag av 30 minuter där undertecknad deltar och pratar om sociala medier och (lokal-) politik. Inslaget börjar 5:02 in i programmet.

Det skulle finnas en mängd olika aspekter att diskutera och problematisera kring ämnet, tyvärr hinns det inte riktigt med just nu, klockan strax i alldeles för tidigt på morgonen. Därför endast några snabba tankar:

• Sociala medier har definitivt möjligheten att påverka både valrörelse och val 2010, det är jag helt övertygad om. Den/de som lyckas fånga grundströmmarna kommer både upptäcka de viktiga frågorna i en väljargrupp som annars är svår att nå och kunna sätta dagordningen tillsammans med dessa.
• Trots att jag skriver att det inte hinns med att kommentera: sociala medier — oavsett om det är fråga om att blogga, twittra eller facebooka — behöver inte ta den där ofantliga tiden som det sägs t.ex. av kommunalrådet i Ydre. När man räknar in vinsterna av användningen av sociala medier (framförallt de kommunikativa vinsterna, när sociala medier inte endast används som megafon) är en tid/resultat-avvägning nästan alltid positiv.

Skulle älska att även på det här stället problematisera mer kring några av aspekterna som dykt upp i programmet, men det får kanske bli ett extra inlägg längre fram…

Sverigedemokraterna och andra nynazister förfarar sig idag över den försökta yxattacken av en islamistisk fundamentalist mot den danske tecknaren av Mohammedkarikatyrerna, Kurt Westergaard (DN, SvD, Sydsvenskan). I vanlig ordning likställer rasisterna därvid en enskild idiot och fundamentalist med alla troende av en hel religion.

Det skriks om att muslimska organisationer inte tar avstånd från attackförsöket (i vanlig ordning från rasisthållet en ren lögn, se t.ex. här), det propageras att vi nu måste agera och förbjuda allt som har med Islam att göra (samt antagligen utvisa eller avrätta alla troende muslimer), för att de är ack så militanta, hela bunten, och hotar vår yttrandefrihet.

Sakta i backarna.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det gärna igen: fundamentalism och vanlig religionsutövning / troende är inte samma sak. Och jag har även skrivit det här förr: rätten att skriva (eller teckna) vad som helst när som helst är en sak. Men att utöva rätten i tid och otid med syfte att kränka andra människor är en annan. Visserligen, det är grundlagsskyddat och borde förbli det. Men att det upprör är en självklarhet.

— Israels dåvarande ambassadör i Sverige Zvi Mazel protesterade för ett antal år sedan mot Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation, Making Differences, vid Historiska Muséet i Stockholm som ville förmedla konflikten mellan Israel och Palestina.

— Inom kristna grupper blev det ramaskri när Elisabeth Ohlson Wallin målade Jesus tillsammans med trans- och homosexuella personer i utställningen Ecce Homo.

Religioner och olika former av kulturyttringar kan komma i kläm och gör det med viss regelbundenhet. Att de gör det har föga lite att göra med yttrandefriheten. Det handlar om att människor känner sig kränkta (eller vill känner sig kränkta) av andra människor som provocerar (eller vill provocera).

Med det inte sagt att hot eller faktiska övergrepp är rättfärdigade i något av dessa lägen, tvärtom. Men i de fall en skribent, författare, upphovsman eller -kvinna, konstnär eller dålig satirtecknare har för avsikt att provocera — tja, i dessa fall bör han/hon också vara införstådd med att han/hon faktiskt gör just det: provocerar. Och det man/fru kan provocera fram är då otrevligheter som yxmänniskor eller hotbrevsskrivare.

— Det fick i alla fall jag höra av några galna sverigedemokratiska partirepresentanter, när jag på Selig.se blev mordhotad av en lika galen (och antagligen lika sverigedemokratisk) högerextremist.

(Bild: Oberazzi)

Tillbakalutad i sittgruppen i husvagnen tittar jag ut på snöfallet som klär campingplatsen i ett vitt sammetstäcke. (Lätt-) glöggen står ångande bredvid mig och mina hemlagade Ravioli lägger sig till ro i mätta magen. Värre kunde man ha det.

De senaste dagarna har kännetecknats av ett underbart lugn, som delvis uppenbarligen beror på ledigheten; med numera tio dagar i sträck den längsta ledigheten jag haft på åratal utan att behöva hoppa in och ta hand om akuta problem. Visserligen, även nu kopplar jag inte bort arbetslivet helt och hållet och mailar, gör lite småfix och planerar, men det är ingenting, jämfört med tidigare års stora utryckningar.

Förutom lite home-improvement i husvagnen (varför, åh varför älskade man det äckliga ljuset av neonrör i slutet på åttio- och början på nittiotalet???) är det tid för avkopplande promenader (bilden ovan härstammar från en sådan och visar Älvkarlebyfallen) — och inte att förglömma: att umgås med helt okända personer:

Jag kom till den här campingplatsen för inte mer än två dagar sedan. Oaktad det, så kom igår kväll (nyårsafton) inte mindre än tre andra husvagnsboende (helt obereonde av varandra) för att släpa med mig till det gemensamma nyårsfirandet.

Personer jag aldrig har mött förut. Personer jag inte har pratat med. Personer som inte har den blekaste, vilken kuf jag kanske är. — Men personer som ser det självklara i att man är en del av ”husvagnsfamiljen”. — Senast något liknande hände var nog när jag tidigare under en period mellan lägenhet och hus också bodde på en camping — eller under tiden jag bodde i studentkollektiv.

Att hitta en sådan anda i hyreshus eller villaområden… Tja…

Det kanske är den relativa utsattheten som vissa grupper av människor befinner sig i som gör att de svetsas ihop. Missförstå mig rätt: att under semestern ligga i husvagn, som de flesta på den här campingen gör, det gör inte dig till en utsatt person. — Däremot är det enkelheten och de vardagliga problemen som helt enkelt måste lösas, och som enklast löses tillsammans: oavsett om det nu gäller att backa in en husvagn på en oskottad ställplats eller att hjälpas åt för att få bort halvmetern snö på tälttaket. Dessa små göromål och praktiska bestyr finns helt enkelt inte i klassiska bostadsområden.

Här däremot är det en självklarhet att vara solidariskt — utan att någon ens skulle behöva reflektera över ordet. Logiken är lika självklar som enkel: ensamt är just jävligt ensamt.

Klockan närmar sig tolv och året går till sin ända. Det släpar med sig millenniets första årtionde och en herrans massa skit. 2010 står och knackar på dörren och med det ett nytt och förhoppningsvis mer givande decennium.

Återblickar är populära men jag tror att jag hellre vill fokusera på framtiden. Skilsmässa, stora ekonomiska problem, ett tidigare jobb som i och för sig var rolig men hjälpte en av de största skitorganisationerna som finns (well, det är ledningen som är skit, inte själva organisationen), psykisk ohälsa på hög nivå — tja, allt det där är inte så mycket att minnas.

Visserligen, det fanns en del roliga saker (annars skulle det nog låta allt för desperat), framförallt födelsen av MiniSelig i början av årtusendet, uppstarten av Penseo och otroligt många spännande och givande möten med människor, många av vilka jag nu håller kär. Men dessa positiva händelser har som tur är efterverkningar även i det kommande året och årtiondet och ingår lika mycket i det förflutna som i det som komma skall.

Därför: låt mig presentera min alldeles egna, personliga framåtblick för år 2010.

På ett personligt plan kommer väldigt mycket att hända: bland annat kommer min önskan efter en liiiiite okonventionell livsstil gå i uppfyllelse och flytten till dels husvagn och dels gammalt torp fullbordas. Under en tid bodde jag i just husvagn och senare på torpet, och jämfört med vanliga lägenheter eller villor finns det nog enligt mitt tycke absolut ingenting som slår en husvagn. Sorry för att jag är konstig, men så är det

Flyttet till husvagnen (i vart fall under största delen av året, gamla rucklet på Östgötaslätten finns kvar som backup-plan) kommer dels innebära mycket större rörlighet, något som bland annat mitt arbete inom Penseo kräver (och något som jag bara älskar), dels kommer det underlätta att hitta en väg bort från mycket av konsumkåtheten som präglar vårt samhälle: i en husvagn får du helt enkelt inte plats med mycket mer än vad som behövs, samtidigt som livet ändå håller en mycket bekväm och komfortabel nivå, bortsett från att man måste hämta vatten, tömma toaletten och byta gasolflaska med jämna mellanrum. Ett litet pris att betala för den frihetskänslan som kommer på köpet. Att livet i en husvagn sedan kostar bråkdelen av de sedvanliga kostnaderna som är förknippade med lägenhet och/eller villa är en annan bonus som inte är helt ovälkommen.

På det professionella planet ser jag fortsättningen och tillväxten av Penseo, en tillväxt som tog ordentlig fart under första hälften av 2009 och som inte verkar stanna upp. Det vi har att erbjuda verkar vara mycket efterfrågad — och uppenbarligen är våra kunder (eller partners som vi kallar dem) mycket nöjda, i och med att det väldigt ofta kommer nya uppdrag från redan befintliga kunder och att vår enda ”marknadsföring” är kunder som rekommenderar oss till andra kunder. — Inte helt fel, men alldeles för spammig för att skriva om, egentligen

Dessutom kommer en utveckling som några av oss har hållit på med under de senaste åren lanseras och slå igenom. Antagligen kommer Google vilja köpa upp Penseo, vi kommer tacka nej, och efter ytterligare ett år istället köpa upp Google (självfallet efter att vi köpt Microsoft och tack vare vår ägarstyrning sett till att man lanserar Windows X, det första n*x-baserade och därför fungerande operativsystem från Microsoft).

**Vad händer mer under 2010? **— Vadå, räcker det inte? Ett helt nytt liv, (bortsett från mardrömmen med att köpa Microsoft och Google), det är väl inte så illa…

Som ett led i mitt projekt att integrera mina olika flöden på Internet till en enda sajt, var integrationen av mitt FlickR-flöde på webbplatsen en prioriterad uppgift. Med de rätta verktygen är det tämligen enkelt att åstadkomma:

1. Gå till Yahoo! Pipes och skaffa ett konto där, om du inte redan har ett. Pipes är ett mycket användbart (och kostnadsfritt) verktyg för att samla, ändra och bygga ihop många olika flöden.
2. Väl inloggad, gå till den här pipen (bättre svensk översättning, någon?) och klona den, dvs skapa en egen kopia av den. Pipen kommer ursprungligen från Manifest Density och har endast ändrats något av mig.
3. Redigera din pipe och byt ut den första adressen till den RSS-länken som du hittar på din FlickR-profilsida.
4. Spara din Pipe och kör den (”run”-knappen). På nästa sida kopierar du länken ”Get an RSS”.
5. Installera insticksfilen wp-o-matic som kan användas för att automatiskt skapa inlägg i din WordPress-installation av externa flöden. I wp-o-matic-inställningarna skapar du en ny kampanj med feed-adressen som du kopierade i steg 4.

Beroende på vilka inställningar du har valt i wp-o-matic kommer nu dina FlickR-bilder att automatiskt hämtas och nya inlägg med dessa kommer att skapas.

Några saker, värda att tänka på:

• Varje ny uppladdad bild blir till ett nytt inlägg på din blogg i den kategorin som du valt i inställningarna för wp-o-matic-kampanjen. Det innebär att du kan använda ytterligare insticksfiler för att skapa t.ex. bildspel etc, men det innebär även att personer som ser dina bilder kan kommentera dessa antingen på FlickR-sidan eller på din blogg. Du kanske vill begränsa möjligheten att kommentera bilderna på din blogg och hålla kommentarerna på FlickR. Det kan du enkelt göra genom att stänga av kommentarsfunktionen i inställningarna för kampanjen i wp-o-matic (steg 5).
• Om du importerar både dina flöden från FlickR och från din blogg till andra sajter (t.ex. Facebook), så kommer den här integrationen innebära att samma bilder dyker upp flera gånger i Facebook, något som dina FB-vänner antagligen inte uppskattar så värst mycket. För att undvika det kan du antingen sluta med att importera bilder direkt från FlickR till Facebook eller så kan du skapa ett anpassat flöde från din blogg med hjälp av t.ex. Yahoo! Pipes**, **för att förhindra att inlägg med dina importerade foton skickas vidare till Facebook (eller liknande sajter)
• Metoden ovan kan du enkelt anpassa för att importera från andra bilddelningssajter än FlickR. Även Picasa, Mobypicture och liknande tjänster tillhandahåller RSS-flöden av dina bilder, det enda du behöver göra är att byta ut RSS-länken från steg 3 till den RSS-länken som du får av just den bildsajten som du använder.

Ett sista varningens ord: wp-o-matic är inte helt oomstridd, i och med att det kan användas för att skapa s.k. splogs, det vill säga spam- eller skräpbloggar. Det är väldigt enkelt att använda den här metoden för att istället för dina egna bilder ”sno” bilder från andra personer för att kalla dem dina egna och publicera på din egen blogg. Att dylikt varken är snällt, vettigt eller lagligt behöver jag väl knappast nämna?

Foto: Zanastardust

De senaste åren har jag varit väldigt duktig på att dissa julen. På något sätt har julen alltid varit ett favorithatobjekt för undertecknad. Inte för att jag som barn inte fick de julklappar jag mest av allt önskade mig (det mesta som fanns i den materiella världen fanns det gott om under min uppväxt, så här fanns det inga problem). Problemet var snarare Jesuskomplexens dåliga samvete:

Av någon oförklarlig anledning hade jag redan som barn svårt att tänka på människor som befann sig i ett sämre läge medan vi utan eftertanke stoppade i oss allt som julbordet hade att erbjuda, för att sedan slänga resterna.

Julklappshysterin, jämfört med andra människors svårigheter att få mat på bordet och ett tak för att överhuvudtaget ställa bordet under. Berättelsen om Jesus födelse som egentligen borde lärt oss att visst släppa in främmande människor i våra stugor, för vem vet, då kanske det föds en frälsare. Nu är jag i och för sig inte längre den personen som tror på den sistnämnda frälsaren, men berättelsen och dess moral är vacker, egentligen.

Det kanske är just på grund av min julhatarmanér som jag för en gångs skull med överraskning i blicken (och de skrivande fingrarna) kan konstatera att den här julen (komplett med svärföräldrar och lill-grabb) nog hör till de bästa jularna jag har upplevt. Kanske inte så svårt på en skala från noll till noll, men ändå…

Jag håller på bli gammal. Jag håller på sluta bry mig.

Nej. Förhoppningsvis inte. Det kanske är bara så att Mr Scrooge-Gringe håller på att flytta ur min kropp. Vem vet.