Veckans avsnitt av vår videoserie om sociala medier i den offentliga förvaltningen (”OffKom”) är nu online, efter lite inledande problem med ljudet.

PDF-filen som omtalas i videon finns att hämta på den här sidan.

Facebook-applikationer är ett underbart sätt att engagera Facebook-användare, att få dessa att bli delaktiga i olika beslutsprocess (t.ex. genom att inhämta information och synpunkter) – och inte minst för varumärkesarbete. Vi hos Penseo sida har utvecklat ett större antal Facebook-applikationer och driver en särskild applikationsserver med enda uppgiften att tillhandahålla resurser för våra partners FB-app:ar. Det senaste exemplet är vår app för Katrineholms kommun

Det hela ger oss en del rolig statistik att leka med. Trots att Facebook-applikationer _genomgående _medför ökad synlighet och ett ökat engagemang (vi har i vart fall aldrig varit med om att en Facebook-applikation minskat användarnas reaktioner), så finns det några demografiska grupper som är mer benägna att attraheras av dessa applikationer. Grafen nedan är hämtad från Facebook:s insight-statistik för en fan-page med kopplad applikation. Det är enkelt att se att applikationen medförde en radikal ökning i antalet fans:

Intressant blir det dock när vi bryter ner ökningen efter demografiska grupper:

Statistik efter demografiska grupper

Den starkaste ökningen (både relativt och absolut) har vi kunnat mäta i gruppen kvinnor 35-44 år, följt av gruppen män 18-24 år. Minst ökning hittar vi i gruppen killar från 13 till 17 år.

När vi bortser från könstillhörighet (den könstillhörigheten som användaren uppger till Facebook), är ökningen störst i åldersgrupperna 35-44, följt av 18-24 – och lägst i gruppen 13-17. ”Mellangruppen” i åldrarna mellan 25 och 34 år påverkas inte helt oväsentligt av Facebook-applikationerna, men alls inte i lika stor utsträckning som både den äldre och den yngre granngruppen.

Jag har läst tillräcklig med statistik för att inte dra några alltför stora växlar på det här än så länge. Det finns många faktorer som kan spela in och snedvrida resultatet. Ett enkelt exempel: applikationen i fråga är ett quizz där deltagare tävlar om biljetter till Galan i Katrineholm. Efter avslutad quizz ges deltagaren möjlighet att tipsa vänner om applikationen. Några intressanta frågor att titta vidare på är därför:

• hur mycket påverkar applikationens typ (=quizz/frågespel) det demografiska urvalet?
• hur mycket påverkar incitamentet, dvs tävlingspriset (biljetter till Katrineholmsgalan) det demografiska urvalet?
• hur mycket skiljer sig beteenden mellan olika demografiska grupper när det gäller att bjuda in vänner på Facebook?

Efter korta analyser av andra Facebook-applikationer på Penseos applikationsserver verkar typen av Facebook-applikationen vara nästan irrelevant. Vissa flash-spel som finns på servern används något mer av den yngsta målgruppen, däremot är skillnaden inte tillräcklig stor för att vara av statistisk relevans. För att med säkerhet kunna avgöra om tävlingspriset är en utslagsgivande faktor har vi, handen på hjärtat och serverns CPU:er, inte tillräckligt många snarlika quizz-applikationer ^[1].

Den sista aspekten, frågan om det finns stora demografiska skillnader när det gäller att bjuda in och tipsa andra om en viss Facebook-applikation eller -sida, den aspekten kommer vi titta närmare på när applikationen stängs för användning om ungefär en vecka.

Är det andra statistiska frågor som borde vara av intresse? – Har du tillgång till applikations-statistik som vi kan samköra för att få till en mer gedigen genomgång? – Kommentarerna är öppna…

Huvudbild: lumaxart

Inte sällan får jag kommentaren att jag åker runt en del i mitt jobb och att det måste vara tämligen svårt att få arbete gjort när man ständigt är på resande fot. För att vara helt ärlig: nix. Inte alls.

Att resa mycket är något som jag uppskattar väldigt mycket. ”Upplev den inre resan” – har SJ myntat – och för mig är det inte endast en slogan för ett företag utan snarare en del av min personlighet. Att sitta på tåget eller i bilen, titta ut genom fönstren, se landskapet flyga förbi och vara så där lagom ”bortkopplad” från verkligheten där ute är något underbart. – Att slå sig ner i ett café, plocka upp datorn och börja jobbar vart man just för tillfället befinner sig – även det ger en otrolig frihetskänsla.

För att allt skulle falla på plats behövde jag dock skaffa vissa rutiner – och även lite utrustning. Det är utrustningen som det här inlägget handlar om. Låt mig presentera: mitt mobila kontor:

Det som finns i mitt mobila kontor är (bland annat) följande:

1. En Netbook för snabba anteckningar och programmering. I och med att mycket av det jag gör kräver konstant uppkoppling, långa batteritider och inte sällan direktinloggning till olika servrar är för mig ett Linux-baserat system helt nödvändigt. – Windows? Vad är det?

2. En MacBook Pro för grafiskt och mer krävande arbete. – Netbooks är helt underbara pga deras storlek, men för grafiskt arbete och videoredigering finns det ingen väg förbi en Mac. That’s just how it is. – Återigen: Windows? Vad är det?

3. En Nokia N97 (mobiltelefon). – Oslagbart tack vare det inbyggda tangentbordet. Huvudverktyget för Twitter och Facebook när jag inte har någon av datorerna framför mig. Telefonen används även som trådlöst modem (antingen via USB eller trådlöst tack vare att det med hjälp av tilläggsprogram kan göras om till en trådlös hotspot).

4. En htc Hero (mobiltelefon). – Android-operativsystemet är helt enastående när det gäller integration av sociala medier. Med den senaste alfa-versionen (tyvärr endast tillgänglig för oss som är registrerade utvecklare) ser jag direkt vad personen som just ringer har gjort på sistone, bara han/hon skrivit om det på Twitter, Facebook, FlickR etc.

5. Batteripack för att ladda mobilerna när jag är på språng. – Är du ständigt uppkopplat, så hör det snarare till undantagen att mobiltelefonerna håller en hel dag. Ett tilläggsbatteri för att ladda telefonerna är därför en absolut nödvändighet. Personligen använder jag en TurboCharger från Proporta som räddat mitt mobila liv fler än en gång.

6. Anteckningsböcker och bra pennor. – Trots att jag är en digital varelse klarar jag mig inte utan att göra anteckningar på det där gamla, förlegade, manuella sättet. Brainstorming på en dataskärm fungerar tyvärr helt enkelt inte för min del. Därför: två stycken anteckningsböcker (snobben i mig använder helst de legendariska Moleskine-klassikerna) samt bra pennor. Där använder jag dels en multifunktionspenna (blyerts-, kulspets- och överstrykningspenna i ett) och dels en riktig klassisk reservoir-penna. En sån som blir personlig och inte får användas av någon annan än mig. Sådetså.

7. Smågrejer. – Jag har alltid ett visst utbud av småsaker med mig, helt enkelt ifall det skulle behövas. Till ”nödvändigheterna” som jag aldrig lämnar bakom mig hör:

   • värktabletter (på grund av kronisk värk, men bra att ha, även annars)
   • allergipiller (man vet aldrig när man behöver möta en katt)
   • en mini-tejprulle (finns det något tillfälle där man inte behöver den?)
   • en mini-häftapparat (för att häfta ihop kvitton etc)
   • visit- och konversationskort
   • en hopfällbar minihårborste (du som har sett mitt helt bångstyriga hår, tja, du förstår varför)
   • ett antal våtservietter
   • några sesamkakor för den snabba energin när den behövs
   • USB-minnen och adaptrar för SD-minneskort för att flytta filer från och till mobilerna.

8. En bra väska med massor med fack. – Allt det där ovan behöver stuvas in i någon väska och jag föredrar att ha någorlunda bra ordning i väskan. Extra fack ska det vara så att var sak har sin egen plats. Inte för att jag är pedantiskt ordentlig – snarare tvärtom: när jag väl behöver en av grejerna, så orkar jag inte leta.

Så. Tror att det var allt. Vad har du i din mobila kontorsväska?

I helgen lanserade vi hos Penseo en ny Facebook-applikation för Katrineholms kommun. På grund av ytterst korta tidsramar tog utvecklingen mest rum på nattetid vid sidan av övriga åtaganden – och det roligaste för egen del var kanske att vi (eller i det fallet: jag) hann få upp den utan någon större fördröjning.

Applikationen är en klassisk quiz-applikation, dock med en twist till slutet för att få in förslag på hur medborgare vill att Katrineholms kommun skall använda Facebook och andra sociala medier. I skrivande stund är det i vart fall ett femtontal förslag och synpunkter som kommit in, något som kanske med all önskvärd tydlighet visar att ”människorna därute” faktiskt vill vara del av den samhällsutvecklingen som äger rum.

Vi får säkerligen sätta ner oss och fundera igenom svaren och förslagen.

Imorgon (onsdag 17 februari 2010) är det dags för ett roligt nytt projekt: Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholms kommun, och undertecknad, Thomas Selig hos Penseo, planerar att sätta igång med en Videoserie / videocast / vidcast / video-podcast ^[1] om sociala medier med det vackra namnet OffKom. Huvudfokus av serien kommer att vara: hur kan sociala medier användas inom den offentliga sektorn.

Bakgrunden till idén är den stora aktiviteten som Katrineholms kommun har på den sociala webben (både på Facebook, Twitter och inom social video), en utveckling som både Mattias och jag har varit involverade i i allra högsta graden.

Som en följd av vårt engagemang har vi såväl fått mycket uppmärksamhet, men även flertalet frågor och synpunkter — och vi tänkte helt enkelt öppna upp för vidare samtal och diskussioner för att fylla ett tomrum som uppenbarligen finns.

Första delen av videoserien kommer att sändas live kl 18.00 på vår Ustream-kanal på http://www.ustream.tv/channel/offkom. — Både på Ustream-kanalen och på Twitter (hashtag: #offkom) finns möjlighet att direkt interagera med oss, komma med frågor och synpunkter, ris och ros, idéer för samtalsämnen etc.

Foto: jsawkin

Efter gårdagens inlägg med en matris över sociala medier i den offentliga förvaltningen tänkte jag idag dela med mig av presentationsbilderna (”PowerPoint-bilderna”) till en föreläsning om sociala medier som jag höll på Ung Pirat:s förbundskongress.

Tyvärr (?) är jag en av dem som endast använder presentationsbilder som stöd och illustration för det jag säger och tyvärr (!) var föreläsningen specialanpassad till just den politiska verksamheten, men jag tror att det kan finans användbara delar, trots det.

Jag kommer nästan dagligen i kontakt med frågors om rör sociala medier och den offentliga förvaltningen (kanske inte alltför konstigt, när det är en av huvudområdena jag jobbar med

En av de vanligaste frågorna är, vilka sociala nätverk och verktyg som kan/bör användas i vilka syften. För att enkelt kunna besvara denna fråga har jag börjat skissa på en enkel matris som tar upp de vanligaste webbplatserna inom den sociala webben i Sverige och deras användbarhet ur följande perspektiv:

• Kommunikation
• Synlighet av varumärket / relation till media
• Trafik till webbplatsen
• Sökmotorsfördelar

Jag tar även upp de olika verktygens primära ålderstruktur, för att även besvara denna, ofta förekommande, fråga.

De sociala nätverken som jag tagit upp i matrisen är (än så länge)

• Twitter
• Facebook
• FlickR
• LinkedIn
• YouTube
• Lunarstorm
• Bilddagboken
• Digg.se, Digga.se, Hypa.se
• Del.ico.us
• MySpace
• Google Buzz

Filen finns för nedladdning i pdf-format och får delas fritt, sålänge källhänvisning ges. Självfallet skulle jag vara tacksam om du som vill dela med dig av matrisen inte skickar pdf-filen utan länkar till den här sidan istället.

Observera att det endast är en ”alfa-version” som inte är helt färdig.

[download id=”2″]

De senaste dagarna har jag fört en del diskussioner om huruvida organisationer bör reglera sina anställdas användning av olika former av sociala medier: är det endast några speciellt utsedda inom en organisation som bör företräda organisationen, finns det behov att mer eller mindre utförligt reglera, vad som kan, får eller bör sägas ”i organisationens namn” — eller saknas det behovet i de flesta lägen?

I grunden tror jag att det är fördelaktig att försöka reglera så lite som möjligt, när det gäller anställdas eller medarbetares användning av olika kommunikationsformer, oavsett om det handlar om klassiska samtal, människor emellan, eller samtal och diskussioner inom den sociala webben. Anledningen för min inställning är enkel: jag tror att vi människor — och organisationerna som vi är medlemmar i och/eller arbetar för — växer genom att vi ventilerar tankar, diskuterar oss fram till lösningar som åtminstone blir acceptabla för flertalet människor. Vi får möjlighet att vässa våra egna övertygelser och inte sällan att revidera eller anpassa dessa till sättet som andra uppfattar verkligheten vi lever i. Att sociala medier även utgör ett oslagbart verktyg för att låta kreativiteten flöda och komma till helt oanat positiva resultat är det många som kan vittna om.

Diskussion och dialog blir med den övertygelsen inte endast något positivt utan till och med en forutsättning för en positiv utveckling framåt.

Personer som förespråkar regleringar av organisationers användning av sociala medier brukar gärna anföra _dels _risken att personer möjligen lämnar ut information som inte är avsedd att nå en större personkrets _eller _att de (inte nödvändigtvis medvetet) på något sätt kan uttrycka sig på ett vis som kan förorsaka andra problem för organisationen. Inte sällan verkar det huvudsakligen handla om en mer eller mindre berättigad rädsla för att personer utan medieträning saknar just medieträning och därför inte är lika ”slipade” i sina formuleringar.

Visserligen finns det en logik i det tänkesättet: medievana och/eller medietränade personer har större erfarenhet att hantera allmänheten som mottagare av Sina budskap. Informatörer har mer kunskap att förmedla även komplexa sammanhang och exempelvis yrkespolitiker vet precis hur man bäst kan uttrycka sig för att minska risken för medvetet eller oavsiktligt missförstånd. Sociala medier har både fördelen och nackdelen att de kan rivas ur sitt sammanhang och därför misstolkas mycket kraftigt (jag skrev om det nyligen).

Jag befarar att något sådant inte går att förhindra. Illvilliga människor kommer alltid att hitta sätt att skada andra — och den sociala webben är inget undantag härför. Däremot skulle den sociala webben och möjligheten att snabbt återpublicera informationsbitar som uppenbarligen är rivna ur sitt sammanhang även kunna innebära att vi som mottagare av den lösryckta informationen utvecklar en större sensibilitet: vi kanske kommer helt enkelt (behöva) lära oss att vara lite mer kritiska till allt som publiceras — en utveckling som redan för flera år sedan började, allt sedan bloggar ökade i popularitet, och en utveckling som jag definitivt välkomnar.

Bortsett från eventuella klantigheter finns det även situationer där anställda och medarbetare sprider felaktig eller skadlig information. Enligt mitt tycke behöver dessa situationer dock inte regleras i särskilda policydokument: en anställd som är illojal mot sin arbetsgivare är illojal mot sin arbetsgivare, oavsett vilket medium han/hon väljer. Samma gäller för personer som (av misstag eller medvetet) lämnar ut hemligstämplad eller sekretessbelagd information. — Regleringar som redan idag finns för t.ex. illojalitet, företagshemligheter eller sekretess, dessa regler är tämligen detaljerade, fullt tillräckliga och de omfattar alla kommunikationssätt, däribland självfallet även sociala medier. Inget behov att hitta särregleringar.

Återstår den enda poängen som regleringar av organisationers användning av sociala medier faktiskt har: tydligheten i vem som är avsändare. — När jag läser information på t.ex. en kommuns webbplats så kan jag med viss fog utgå ifrån att den informationen faktiskt kommer från just kommunen och är ”officiell”. Den aspekten är alls inte lika tydligt när jag får till mig information via ett Twitter-konto eller en Facebook-sida, för att endast nämna två exempel. Och kommunchefen som twittrar, när gör han det i sin funktion som kommunchef (dvs som ett led i tjänsteutövningen) och när är det personligt?

— Det är på det området som jag tror att det kan vara av fördel att organisationer reglerar användning av sociala medier, oavsett om det är fråga om företag, föreningar eller offentliga organ: det behöver klargöras vem/vilka som ”får” uttala sig officiellt å organisationens vägnar. — Och det kan finnas behov att fastslå när dessa ”uttalanden” integreras i organisationens officiella kommunikation (t.ex. på webbplatsen).

Bortsett från det: låt orden och kreativiteten flöda.

Eller vad tycker du?

Svensk media har uppmärksammat generalstrejken i Grekland (bl.a. DN, SvD, SvD2), och roligt nog påverkas Penseos verksamhet av strejken, i och med att Dimitra, en av oss i ledningsgruppen, är bosatt i just Grekland — och dessutom uttagen i strejk/sympatiåtgärd av sitt fackförbund. När en tredjedel av ett företags ledningsgrupp ”lamslås”, så påverkar det. — Inte direkt att det inte skulle vara meningen, med ett strejk, men hur hanteras något sådant i en global värld — och när strejken inte riktas mot företaget som berörs?

Penseo är en organisation och nätverk som finns i olika länder — och även vi tre som sitter i ledningsgruppen befinner oss i olika delar av världen. Vårt arbete är ”svärmbaserat” i den bemärkelsen att det mesta vi gör sköts via Internet och utan behov av att träffas i det ”verkliga” livet. I regel fungerar ett sådant samarbete alldeles utmärkt och tillför mycket till organisationens dynamik. Att vi kan dra lärdomar och slutsatser från personer som är fast förankrade i olika sociala, politiska och geografiska sammanhang är något som vi uteslutande upplever som positivt.

Men, för att inte sväva ut alltför mycket, hur hanterar vi en strejksituation som denna?

Vi har under lunchen (europeisk tid) haft en längre konversation om hur vi bör förhålla oss till strejken. För att fastslå det direkt till en början: rent juridisk behöver vi inte bry oss om den. Dimitra är inte anställd av Penseo i Sverige utan driver sitt alldeles ”egna” Penseo och i Grekland (mer om vårt upplägg hittar du på Penseos webbplats). Men att det hela är tämligen enkelt att lösa, rent juridiskt, innebär inte att det inte är en intressant principiell diskussion:

Vi kom fram till ett antal olika tänkbara scenarion:

1. Vi skulle kunna diskutera med facket i Grekland och utverka ett undantag för Dimitra. I alla fall när Dimitra arbetar med frågor som inte rör den Grekiska marknaden borde det i sig inte vara något faktiskt problem — men samtidigt skulle vi undergräva hela meningen med strejken. Om det ansöks om undantag och dessa medges, så kommer inom en snar framtid allt arbete i landet definieras som att det har något med utlandet att göra. Vi företagare har ju en viss uppfinningsrikedom för att alltid tämja på gränserna för att just främja företaget. Sägs det.

2. Vi skulle kunna ta in extern arbetskraft från ett annat land än det som direkt drabbas av strejken. Vi har ett rikt nätverk av personer som vi snabbt kan ta in för speciella uppdrag. Rent praktiskt inga större svårigheter. — Men även det skulle ju uppenbarligen undergräva idén med strejken. Det där med att sätta företag i blockad under strejk är ju inte helt ologiskt. Och trots att strejken ju inte riktas mot oss och vi följdaktigen inte heller är satta i blockad, så skulle ett sådant agerande ändå kännas något fel. Vi kanske borde känna oss satta i mental blockad?

3. Vi skulle kunna ansluta oss till strejken, oavsett var vi befinner oss. — Något som uppenbarligen skulle främja strejken. Men att som sympatiåtgärd lägga ned arbetet här i Sverige, när någon av medarbetarna i utlandet är uttagen i strejk. I och för sig än intressant tanka, i vart fall så snart vi knutit några medarbetare i franska transportarbetarfacket till oss. Det skulle bli ganska så lata dagar. Men — njaa. Kanske inte.

4. Vi skulle kunna respektera den grekiska strejken och acceptera att den medför vissa problem. Utan att med hjälp av extern arbetskraft kompensera för det temporära bortfallet. — Dessvärre påverkar det dock även kunder här i Sverige som Dimitra utför uppdrag åt.

Oavsett hur vi gör, så blir det inte enkelt. Antingen så respekterar vi den grekiska strejken och accepterar att grekiska fackförbund har viss makt att även påverka samhället i Sverige — eller så kör vi över strejken och nonchalerar därför strejkrätten, en fundamental och viktig del av arbetsrätten.

Det blir fel, hur vi än gör.

Några idéer?

Att läsa tidningars försök att tolka (och helst såga) sociala medier är något alldeles speciellt. I flertalet fall är det nästan omöjligt att låta bli att dra lite grann på smilbanden åt de tafatta försöken.

Senaste smilbandsstimulerande försök kommer från Katrineholms kuriren, där Inger Fredriksson på ledarplats funderar kring Kommunchefens twittrande (hans Twitter-konto hittar du här). Att jag genom vårt företag Penseo inte är helt odelaktig i strategin kring sociala medier i just Katrineholm kanske ska skrivas i förväg. Ett litet caveat emptor, just for the records, det finstilta.

**Inger, och det måste tillerkännas, totalsågar inte sociala medier i sin ledare rakt av, **utan hon resonerar kring användningen. Grundtonen däremot är inte svår att läsa ur: det där med att kommunen (och kommunchefen) använder sociala media i den utsträckningen de gör, ja, liiiiite konstigt är det allt.

Diskussionen känns igen. Den tycks återkomma vid varje ny innovation som har förmåga att förändra världen vi lever i på ett mer än marginellt sätt.

Tryckpressen kom, kritiserades och förbjöds till och med i ett antal länder av de dåvarande makthavarna. Den var farlig.

Samma sak hände, när telefonen kom. Man varnade för att den skulle missbrukas. Framförallt fanns det ju en risk att kvinnor och bönder skulle föra oviktiga samtal, Gud bevare. ^[1] En fundering som inte alls ligger långt ifrån Ingers fundering:

Vill vi verkligen veta vad en kommunchef gör? Vill vi kanske inte hellre veta vad han inte gör?

Nej precis. Det kanske är oviktigt. Precis som kvinnors och bönders samtal över telefon — samtal som även Inger tar upp:

Det kan vara klokt att ibland vara avkopplad, istället för uppkopplad, och fundera en stund om det inte finns någon i din närhet som skulle bli glad över ett besök eller ett gammaldags telefonsamtal.

Mänsklig vardagskontakt kan inte ersättas av informationsteknologi […]. Vi vill vara i det verkliga livet, hur overkligt det än må te sig stundtals. Lika overkligt som Kvällstwitter i Stadsparken i Katrineholm.

Informationsteknologi kan (eller bör) inte ersätta mellanmänsklig kontakt. Det som ledarskribenten (och andra som inte tillhör gruppen ”digitala urinvånare”) tycks ha svårt att se är dock att det inte behöver vara antingen eller: det oviktiga som någon gång utgjorde ett telefonsamtal (och som idag anses vara viktig mellanmänskligt utbyte), detta oviktiga ersätts för en allt växande grupp människor delvis med det lika oviktiga som vi gör på den sociala webben. — Eller är det en slump att vi i den ”virtuella världen” huvudsakligen interagerar med personer som vi har en relation till även i ”köttvärlden”? ^[2].

Med meningen ”Vi vill vara i det verkliga livet” visar Inger att hon missar en av huvudpoängen med sociala medier: skillnaden mellan det ”verkliga livet” och det ”virtuella livet” suddas ut, långsamt men säkert: för allt fler är ”det virtuella livet” lika virtuellt och lika overkligt som telefonen eller SMS. Facebook är inte en ersättning för det ”verkliga”, det är en del av det.

(Vilket för övrigt är en anledning för att jag och många andra med mig försöker bryta den negativa avgränsningen genom att konsekvent använda det något nedvärderande ordet ”köttvärlden” för att beteckna det som Inger kallar för ”det verkliga livet”).

.

Sociala medier har kommit för att stanna. Att jag återvunnit kontakt med många gamla vänner och bekanta via Facebook är inget som särskiljer mig eller mina gamla bekanta. — Men när jag tittar på min mobiltelefon som kör en ännu ej allmän tillgänglig förhandsversion av Googles operativsystem ”Android” kan jag få en aning om hur långt det här kan komma åt gå: när någon ringer upp mig ser jag inte endast telefonnumret av uppringaren eller kanske namnet och en liten bild ifall jag redan lagt in personen i telefonboken. — Nej, telefonen är ”heluppkopplad” och gör lite mer än så: Den visar mig direkt personens senaste förehavanden på t.ex. Facebook eller Twitter. Innan jag ens hunnit svara får jag en snabb överblick över vad personen ansett vara tillräckligt viktigt att skriva om (under förutsättning att jag är vän med personen på Facebook eller Twitter). — Och även när ingen ringer så är informationen om vad mina vänner har för sig, där ute, i den där ”verkliga världen”, endast en knapptryckning borta. Bilder av den där ”verkliga världen” som mina vänner laddar upp visas automatiskt. De jag verkligen litar på kan se exakt var jag befinner mig, i den där ”verkliga världen” — för att snabbt kunna sammanstråla för en fika. Även det i så fall i den där ”verkliga världen”.

Att jag som nörd får en digital orgasm av en sådan helhetsintegration är en sak. Men när man tittar på t.ex. Google Trends och jämför Aftonbladet och Facebook är det inte svårt att inse att jag nog inte är helt ensam: Statistiken över användning av olika webbplatser kunde inte vara tydligare: Facebook som ledande socialt nätverk i Sverige har gått om Aftonbladet.se för i runda slängar ett år sedan.

Om man dessutom tittar på ålders- och könsfördelningen av Facebookanvändarna, finns det trovärdiga uträkningar som pekar på att kanske uppemot 95% av alla 19-20 åriga kvinnor/tjejer/damer i Sverige använder Facebook. ^[en bra statistisk genomgång, om än med en del antaganden och mjuka siffror, hittar du bl.a. hos Simon Sundén]

— Kanske finns dem där för att föra helt oviktiga samtal.

För kommuner och alla andra offentliga verksamheter är det viktigt att föra en dialog med medborgarna. Och — överraskande nog: den bästa platsen att föra en dialog på är just den platsen där medborgarna finns. En del av dessa hittar vi på torget. En del når man genom gammelmedia — och en allt växande skara finns just på den sociala webben. Dagligen.

Att kommuner och andra offentliga organ bör vara del av det samhället vi lever i — ja, för mig är det en förutsättning för ett fungerande samhälle, oavsett om det är köttvärlden eller den digitala världen. Det enda rimliga är därför enligt mitt tycke att dessa offentliga organ aktivt deltar även i det vi idag kallar för sociala medier. — Inte nog med det: även kommuner, kommunchefer och andra offentliga organ behöver lära sig att använda dessa nya kommunikationsmedel på det sätt som alla andra använder dem på. Om det innebär att ibland även behöva småprata om ”oviktiga ting” för att det helt enkelt är något som kan hjälpa att få igång samtal inom konversationsmedia — so be it.

Sociala medier har kommit för att stanna, vad vi än tycker om den utvecklingen.

När tidningar och andra gammelmedier börjar acceptera det faktum kan vi kanske börja diskutera långt viktigare frågor: t.ex. hur sociala medier kommer att förändra våra samhällen. Det skulle det finnas gott om att diskutera: fördelarna till exempel, såsom ökad insyn, transparans och delaktighet.

— Eller varför inte nackdelarna som t.ex. en risk att förflytta fokus från de för demokratin så viktiga sakfrågor till personen (populism here we come)

— Eller kanske även mer neutrala frågor som t.ex. huruvida nationalstatens interna demokrati kan, som i fallet Obama, påverkas av reaktioner inom sociala medier utanför nationalstaten.

I och med att gammelmedia fortfarande skjuter sig in på sociala mediers varande eller icke-varande förs dylika diskussioner främst på akademisk nivå och endast av oss som redan idag är aktiva medborgare av den digitala världen. — Ett problem som i sig skulle vara värt att uppmärksamma…