Jag har tillbringad större delen av gårdagens kväll med att skriva en längre inlaga i en pågående rättegång mellan en bekant och ett inkassobolag. Varenda gång jag kommer i kontakt med indrivningsbolagen får jag inte bara utslag utan det där nästan oemotståndliga behovet att skaffa en Kalashnikov och göra det enda rätta…

Människor som hamnar i ekonomiska bekymmer gör det i regel inte med flit. De vanligaste orsakerna för betalningsanmärkningar är och förblir sådana helt självvalda (?) orsaker som skilsmässa/separation, arbetslöshet och sjukdom. Visserligen, för en del människor som hamnar i ekonomiska problem hade det varit möjligt att förhindra de värsta fällorna, om man bara hade vetat innan. För ännu fler av de jag kommit i kontakt med tack vare mitt ideella engagemang hade dock även ”lite eftertanke före” inte gjort någon magisk skillnad. Återigen, i flertalet fall har det varit orsaker som var svåra eller omöjliga att styra över.

Skulder hos kronofogden leder i regel till att du under lång tid tvingas leva på existensminimum (beneficium) tills skulden är borta. Inte bara personerna som berörs direkt – utan självfallet även deras familj och eventuella barn.

När det rör sig om högre belopp än några ynka tiotusenlappar ökas dock skulden kontinuerligt på grund av avgifter och räntor (med ockerräntor som för övrigt är brottsliga i flertalet europeiska länder). Inte sällan måste du vara höginkomsttagare för att ens se till att skulden inte ökar.

Moment 22: om du hade varit höginkomsttagare utan svårigheter att betala, så hade du antagligen aldrig hamnat i betalningssvårigheter. (No shit, Sherlock?!)

**Resultatet: personerna som är överskuldsatta ger inte sällan upp. Utan en realistisk chans att inom en så när överskådlig tid bli av med sina skulder är det inte förvånande. Varför gå upp varje morgon och jobba, när man får precis lika mycket av socialen och har precis samma framtidsutsikter: **inga som helst.

Jag har full förståelse för att företagare och banker behöver kunna göra en riskkalkyl innan de lånar ut pengar, oavsett om det är ett klassiskt lån eller en betalning mot faktura. Men sättet som personer med betalningsanmärkningar behandlas på är helt enkelt inte ok. Under min långa period som ideellt juridiskt ombud för ett större antal berörda har jag samlat på mig erfarenheter som är inget annat än vidriga:

• Även ”renommerade” inkassobolag nöjer sig inte med det beloppet som kan dras av kronofogden (via löneutmätning, exekutiv auktion etc) utan pressar på. Hot (och vi pratar ibland verkligen riktiga hot) via telefonsamtal och till och med personliga påhälsningar av delgivningsmän i småtimmarna är inga undantag. Det bästa (?) jag hört hittills var ”Du vill väl inte att vi behöver prata med socialen om dina barn”.

  – Självfallet har inkassobolagen varken rätt att hota med dylikt (eller ens någon som helst chans att påverka socialen, i vart fall inte på pappret).

  ”God inkassosed” – my ass.

• Rättsväsendet går helt inkassobolagens ärenden. Inte sällan har skuldsatta personer inga större utsikter att vinna ett mål i underrätten (Tingsrätten) trots att inkassobolagen uppenbarligen strider mot Inkassolagen och god inkassosed. Alltför ofta är man tvungen att driva ärenden vidare, något som är mycket tärande för de berörda. Inte sällan är personerna beredda att ”ge upp” efter första domen och inte villiga att gå vidare med en överklagan, trots att rättsläget talar till deras fördel. — Något som inkassobolagen självfallet utnyttjar, med delvis helt obefogade stämningar. Den gamla meningen som jag själv fick lära mig på juristlinjen kommer till minnet: ”Går det, så går det.”

Återigen: banker och företag som har lagt ut pengar ska ha rätt att erhålla betalning. Men företag som faktiskt lever och gör miljonvinster uteslutande på grund av andra människors nöd (dvs inkassobolagen) bör inte få finnas – det är i mitt tycke moraliskt fel, samhällsekonomiskt inte hållbart och inte heller något som tillåts i andra länder.

Vi behöver ett nytt system, där människor som hamnat i extrema betalningssvårigheter inte behandlas som brottslingar utan erbjuds hjälp. Ett litet förslag:

• Slopa och förbjud ockerräntorna som tillåts idag. På sin höjd bör företag ha rätt till ersättning för sin egen inlåningsränta.

• Avskaffa inkassoverksamheten. Gör den brottslig. Lås in alla som sysslar med den. Kasta bort nyckeln.

• Förbjud möjligheten att inhämta kreditupplysning annat än där det verkligen behövs. Många av de berörda kan inte ens hyra en bil även om de lägger pengarna för hyran och försäkringen på bordet.

  För att inte tala om att t.ex. vissa av apoteksbolagen nekar personer att köpa livsviktig (!) medicin på avbetalning.

  Eller förresten: försök att hyra en lägenhet när du har en prick. Lycka till!

• Ge överskuldsatta möjlighet att samla alla skulder på ett enda ställa (konkret: kronofogden).

• Ge överskuldsatta möjlighet att upprätta avbetalningsplaner med frivilliga extrainbetalningar för den sammanslagna skulden (återigen: kronofogden). Endast om personerna inte ”gör rätt för sig” då, så bör indrivningsåtgärder kunna övervägas.

• Underlätta för möjligheten till skuldsanering när den berörde visat att han/hon försöker så gott han/hon kan att bli av med sina skulder.

• Ändra regelverket kring löneutmätning. Det är rentav idiotiskt att människor som aktivt arbetar och försöker bli av med sina skulder får precis lika mycket som om de inte skulle försöka. Snacka om omvända incitament.

Och det viktigaste: sluta för helvete att behandla människor med ekonomiska svårigheter som brottslingar.

Jag kan inte låta bli att redan nu glädjas över responsen som vår undersökning av kommuners användning av sociala medier har fått. Efter endast ett dygn har inte mindre än 28,3 procent av Sveriges kommuner redan valt att besvara enkäten, något som jag (med viss försiktighet) tolkar som att det finns ett stort intresse för undersökningen men självfallet framförallt för resultaten.

Än så länge är det alltför tidigt att dra några längre gående slutsatser – inte minst med tanke på att webbenkäten endast är den första delen av undersökningen. Mer ingående djupintervjuer (genomförda av en antropolog med examensbevis och allt) kommer att följa och slutsatserna av dessa djupintervjuer kommer vara en mycket viktig och integrerad del av analysen.

Om du har några frågeställningar som du funderar över och som du tycker bör inkluderas i djupintervjuerna, tveka inte att skriva en kommentar här nedan. Jag kan förvisso inte lova att antropologen verkligen kommer ställa frågorna, men det är kanske värt ett försök?

Roligt nog har undersökningen även uppmärksammats av en del riktiga tungviktare i branschen. Några korta citat som jag hittade i all hast:

Viktig undersökning som man väntar spänt på.//Niclas Strandh
Det här spännande arbetet är vi nog många som kommer att hålla ögonen på! //Jerry Silfwer (aka Doktor Spinn)
Som jag skrivit tidigare så är ju inte Sveriges och kommuner och landsting särskilt offensiva på detta område så vi får tacka för att det finns företag som Penseo som nu genomför en Undersökning Sociala Medier i Kommuner 2010. //Mattias Jansson, Kommunchef Katrineholm

Så. Åter till mailprogrammet. Att genomföra en sådan här omfattande undersökning medför en uppsjö med mail som vill bli besvarad…

.

Foto: http://www.lumaxart.com

Nu har mailen till Sveriges alla kommuner med inbjudan om att delta i undersökningen ”Sociala Medier i Kommuner 2010” gått iväg, lagom till att flertalet informationsansvariga / informationschefer kommer tillbaks från semestern.

Syftet med undersökningen är dels att ta reda på den faktiska användningen av olika former av sociala medier inom den offentliga förvaltningen (vilka verktyg/kanaler används, på vilket sätt görs det och varför?) men dels även att försöka förstå syften, avsikter och framtidsvisioner.

Vi som genomför enkäten är dels personer med en någorlunda gedigen bakgrund inom konversationsmedia, men även en antropolog. Sistnämnda fick till några antropologiska och sociologiska frågor som kommer vara extremt intressanta att se svaren på.

Trots att det bär emot vid användningen av sociala medier är undersökningen av validitetsskäl ^[1] en så kallad kontrollerad enkät, dvs inte öppen för allmänheten. Du som vill se alla frågor och svarsalternativ kan dock gärna kontakta mig (kontaktinfo längst nere i sidfoten) för att få en pdf-version av enkäten.

Återstår bara att hoppas att svarsfrekvensen blir tillräckligt hög för att kunna göra tillförlitliga utvärderingar.

.

Foto: Kevin Dooley

Social Media Club har en enkel men slående slogan: ”If you get it, share it”. — Bryt. Cut. Snabb övergång. — Ett av huvudargumenten varför offentliga organisationer bör använda sig av sociala medier är att öka tillgängligheten.

Jag tänkte beskriva hur jag rent praktiskt försöka tillämpa bägge grundstolparna i ett projekt inom Katrineholm 3.0

Under Gröna Kulle, kommunhuset i Katrineholm, finns ett av de äldsta och bäst bevarade skyddsrummen i Sverige, ett stycke historia. Skyddsrummet är fortfarande ”i drift”, i bemärkelsen att det vid behov kan användas för att ge skydd och tillfälligt boende för Katrineholmare i händelse av att något otänkbart skulle inträffa. Av förståeliga skäl finns det ett stort intresse för skyddsrummet (jag tror inte att jag träffat en enda person som inte visste att det fanns det där sägenomspunna rummet), samtidigt som det av lika förståeliga skäl inte är möjligt att bara låsa upp dörrarna och släppa in allmänheten i ett aktivt skyddsrum.

I samband med det omfattande projektet att geotagga Katrineholm har vi därför valt att göra en virtuell rundvandring genom anläggningen med hjälp av panoramafotografering. På det viset ”öppnas dörrarna” så långt det bara är möjligt utan att för den delen äventyra intresserna av samhällsskyddet.

Delmål ett, att öka transparansen och tillgängligheten, är uppnått.

Det andra delmålet, ”If you get it, share it” är nästan banalt att uppnå i det här konkreta fallet: för panoramafotografering krävs det:

• En del utrustning (en ruskigt bra kamera, speciella objektiv, en del mjukvara)
• Kunskap om fotografering (HDR-fotografering är ett måste, fungerande kunskaper om beräkning av djupskärpa, och dynamiskt omfång likaså)
• Ett gott öga.

Visserligen: med en utrustning bortom 50.000-kronor strecket är panoramafotografering inte ”öppen” för alla, låt vara att det finns billigare metoder som dock inte kommer i närheten av slutresultatet, jämfört med en mer professionell utrustning. Resten däremot, det där med att faktiskt ta korten (och i viss mån även efterhantera dessa) är inget som är omöjligt att lära ut – snarare tvärtom.

Istället för att_ jag_ ensam ska.springa runt och fota hundratals platser (vilket jag inte skulle hinna) tar våra sommarjobbande ungdomar vid. Har man dessutom att göra med ungdomar som är sjukt duktiga (ta åt er, för bövelen!) blir resultaten nästan enastående (exempel kommer läggas upp i sinom tid, stay tuned).

På det viset kan vi inte bara täcka ett långt större spektrum — utan även se till att ungdomarna blir och känner sig delaktiga i uppbyggnaden av projektet, något som är en grundförutsättning för att något så omfattande som Katrineholm 3.0 så småningom ska kunna lyfta.

— Det är just det som är en stor del av det här projektet, av Katrineholm 3.0 i stort och av flertalet projekt som jag är involverad i. Sociala medier handlar enligt min förståelse inte om att pitcha sin egen förträfflighet utan om att skapa metoder för att ge så många som möjligt (inklusive en själv) verktyg och inte minst kunskap för att tillsammans bidra till något som var och en av oss inte skulle kunna uppnå ensam.

När jag läser mina senaste rader kan jag inte låta bli att dra paralleller till en viss samhällelig och politisk tankeriktning och ideologi.

Attans

Jag har vid ett flertal tillfällen blivit ombedd att dela med mig av vilka applikationer jag använder på min Android-lur. Jag tänkte därför börja en miniserie om Android-applikationerna som jag använder nästan dagligen. I listan visas det bl.a. QR-koder (de konstiga punktkoderna) som kan användas av användare av Android-telefoner för att direkt komma till respektive program i Android-butiken.

Först ute i miniserien är program för…

Kontor och dokument

• GDocs

  GDocs är en mycket enkel redigerare för Dokument som lagras i Google Docs. GDocs är begränsad till ren text (inga formateringar) men är fullt användbar för snabba redigeringar när man är på språng. En hel del av mina artiklar och texter skriver jag direkt i GDocs och finslipar senare på en ”riktig” dator.

• Documents To Go (Fullversion)

  Documents To Go är känd från många olika mobila operativsystem (jag minns bestämd att jag använde programmet redan under PalmPilot-tiden). I grunden är det ett starkt förenklat Office-system som ger dig möjlighet att läsa, skriva och redigera Word-, Excel- och Powerpoint-filer direkt på Android-luren.

• QuickOffice

  Även QuickOffice är ett mobilt office-paket med gamla anor. I praktiken föredrar jag Documents To Go, men det som utmärker QuickOffice är bland annat att du kan göra ändringar direkt på dokument som ligger på en extern server, på Google Docs eller i din Dropbox (se nedan).

• Dropbox

  Dropbox är ett system som kan användas för att synkronisera information mellan många olika datorer. Du laddar ner och installerar en klient på din Mac eller PC och drar filer till en särskild Dropbox-mapp. Den mappen synkroniseras sedan automatiskt mellan alla datorer som du har kopplat till kontot.

Fördelen mot vanliga molnbaserade fillagringstjänster är, att filerna fortfarande ligger lokalt på datorn som du har anslutit till systemet, vilket innebär att du inte behöver någon Internetuppkoppling medan du arbetar med filen, sparar den etc. Ändringar synkas istället i bakgrunden när du väl har tillgång till Internet.

Om du inte har Dropbox, skaffa ett gratis konto direkt (det är faktiskt ett måste om du använder fler än en dator!)

med hjälp av [denna länk](https://www.dropbox.com/referrals/NTE0ODM0NjM5). Då får du det gratis och både du och jag får lite extra gratis utrymme att leka med.

• Evernote

  Evernote är ett anteckningssystem som kan användas på flera olika datorer (och synkroniseras mellan dessa). Du kan lägga upp alla möjliga filer och dokument, tagga dessa etc. För mig har Evernote blivit ett nav i min dokumenthantering och jag använder det för allt från e-böcker över inskannade dokument till urklipp ur webbplatser. Att ha tillgång till alla anteckningar och dokument på mobiltelefonen gör inte saken sämre.

• Checkmark ToDo Manager Pro

  Ett program för även omfattande cheklistor. I och med att min hjärna fungerar som den gör (mer om det i artiklarna om ADHD) är jag ytterst tacksam för alla hjälpmedel jag kan få. När jag ska iväg på affärs- eller privatresa använder jag numera alltid en fördefinierad checklista i Checkmark ToDo Manager Pro för att se till att jag verkligen får med allt.

• EverPaper

  Instapaper är något så enkelt och samtidigt låter dig spara webbsidor du finner intressanta för senare läsning. Lite som funktionen ”stjärnmärkning” i Google Reader, fast på nätet. Everpaper är en slick app som gör det den ska, den synkar med ditt Instapaper-konto. Du kan sedan läsa artiklarna antingen på Android eller en vanlig dator, när tiden faller på. EverPaper har även viss integration med Evernote (se ovan).

• Astrid Tasks

  Astrid Tasks är en att-göra-lista med många funktioner. Den integrerar direkt med online-att-göra-listan Remember The Milk, ett system som jag bara kan rekommendera. Det enda som jag egentligen saknar i denna (och i princip alla andra att-göra-listor nuförtiden) är möjligheten att skapa hierarkiska nivåer, dvs uppgifter med valfritt antal undernivåer.

• TimeTracker

  I och med att jag arbetar mycket på konsultbasis är jag så illa tvungen att hålla koll på tiden som jag lägger ner på olika uppdrag och uppdragsgivare. Efter mycket letande och testande är TimeTracker det enda systemet som verkligen fungerar för mina behov.

• Thinking Space

  Thinking Space är ett program för att göra mindmaps (=tankekartor) direkt på Android-luren. Jag är en stor anhängare av mindmaps eftersom de tillåter att tömma hjärnan på smarta (och ibland inte så smarta) idéer och skapa logiska strukturer av dessa.

  Det sagt, har jag varit ganska så tveksam till att använda mig av ett datorbaserat system: mest effektiv och mest kreativ är jag i mina brainstorming-sittningar med en gammal hederlig reservoarpenna och en anteckningsblock (snobben i mig kräver Moleskine-originalen). Jag har inte slutat att använda papper och penna, men i vart fall de skapelser som är värda att tänka vidare på digitaliserar jag numera gärna. Det är här Thinking Space kommer in i bilden: bortsett från att programmet ger möjlighet att skapa och redigera tankekartor, finns det även en molnbaserad tjänst som gör det möjligt att dela FreeMind-baserade tankekartor – både med ThinkingSpace men även med andra personer som kan bidra till tankekartan (via Google Services).

• scanR

  scanR är en mobilapplikation och online-tjänst som gör det möjligt att skanna in dokument med hjälp av mobilens kamera. Du tar ett foto av dokumentet (eller flera foton vid flersidiga dokument) och programmet laddar upp bilderna till scanR:s servrar. Det är på dessa servrar dokumenten efterhanteras (kanterna beskärs, kontrasten justeras, textigenkänning genomförs etc). På min Desire (eller även min Nokia N97) fungerar det hela alldeles utmärkt. För mig har scanR blivit en ovärderlig del i mitt arbetsflöde med pappersdokument.

• VerbTeX

  Ett program som hör till den riktiga nörd-kategorin är VerbTeX. Det är en redigerare för typsättningssystemet LaTeX som gör det möjligt att skriva och redigera LaTeX-dokument direkt på telefonen. Du som inte vet vad LaTeX är kan hitta lite mer information hos Wikipedia. Dokumenten laddas upp till tjänsten http://www.verbosus.com där själva kompileringen sker och en PDF-fil returneras.

Det finns egentligen väldigt mycket att skriva om, men för en gångs skull låter jag bli.

Det är semester och Miniselig och jag fortsätter med den i fjol instiftade traditionen att åka på cykelsemester. Det här årets mål är att ta sig runt Vänern (vi hittade ingen mindre insjö att cykla runt).

Efter tre dagar är vi fortfarande vid (någorlunda) gott mod, med inskränkningen att det där med att ladda batterierna för våra elektroniska leksaker inte är helt optimalt än. En (enda) solcellsladdare visade sig inte riktigt räcka till.

Det — och faktumet att jag, för första gången på många, många år, är skild från en riktig dator under hela 10 dagar — medför att jag har svårt att på ett tillförlitligt sätt beräkna överlevnadschanserna

Den som vill följa semestern, stalka oss eller på annat sätt hitta på något djävulstyg kan enklast göra det på FlickR-sidan på http://flickr.com/photos/cybriks

De senaste veckorna har stått en hel del i ADHD:ns tecken. Min behandling med Concerta har satt igång och dosen har ökats ett antal gånger. Följer man diskussionerna på nätet, så är användningen av centralstimulerande, gruppen som även Concerta ingår i, inte helt oomstridd. I en del länder kräver medicinering med dessa preparat till och med att patienten omyndigförklaras, något som min bror, själv verksam som psykiatriker i Tyskland, inte var sen att påpeka.

Inte minst därför har jag lovat mig själv att hålla ett litet öga på effekterna som jag själv upplever att medicinen har.

Piggheten är den skillnaden som jag märkte först, endast några minuter efter det allra första pillret. Knappast förvånande när man tänker på att Concerta (och andra centralstimulerande) i grunden är släktingar till amfetamin och även narkotikaklassade. Och piggheten är väl just en av effekterna som man även vill uppnå vid otillåten användning.

Förändrad koncentration. — Koncentrationsförmågan har förändrats, på lite olika sätt: det har blivit enklare att komma ihåg vissa saker, emedan andra, oftast saker som ligger lite längre bort, faktiskt har svårare att bli ihågkomna. Min försiktiga amatörpsykologiska tolkning är att dessa saker, t.ex. sådana med en deadline långt i framtiden, tidigare tydligare ingick i tankekaoset som fanns: när hjärnan hoppar från än det ena till det andra, så valde den inte mellan viktig/aktuell och oviktig/framtida. Det innebar förvisso det stora hindret som många av oss med ett neuropsykiatriskt funktionshinder lever med: att det är ytterst svårt att göra just de sakarna som vi borde göra just här och nu. — Det innebar dock också att andra saker, som visserligen behövde göras, men definitivt inte just nu, ändå blev gjorda.

För en ”normal” människa låter det kanske banalt, men den enkla lösningen att förlita sig på externa system (som t.ex. projektplaneringsverktyg) är inte alls lika enkel för sådana som mig, vars strategi under hela tidigare livet har sett lite (?) annorlunda ut. Den omedelbara impulsstyrningen, som livet med ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär, har lärt oss att det endast finns två lägen: nu och inte nu. Varvid ”inte nu” för den utomstående alltför ofta kunde översättas till ”aldrig”.

Själv har jag under ytterst lång tid använt handdatorer och mobiltelefoner som en absolut nödvändig förlängning av hjärnan och därigenom lyckats utföra det mesta jag ville (eller förväntades) åstadkomma, åtminstone i yrkeslivet. Sättet att planera och använda hjälpmedlen behöver dock nu förändras radikalt om jag under påverkan av medicinen vill prestera lika bra.

Det är därför jag inte skriver ”förbättrade” koncentrationsförmåga utan just ”förändrad”.

**Förändrade sömnvanor. **Piggheten på dagtid resulterar i en ökad trötthet på kvällen. Innan den senaste ökningen tog energin helt slut kring fyra-tiden på eftermiddagen (i en utsträckning som gjorde att jag vägrade köra bil vid den tiden för att inte äventyra mitt och andras liv och hälsa). Efter justeringar i dosen (samt en extra dos kring lunch) har den plötsliga tröttheten nu flyttats till halv elva på kvällen ungefär – vilket är mycket mer ”normalt”. Om jag tar mig i kragen och lägger mig vid den tiden (vilket beror på om det finns något jag jobbar med just för tillfället), så sover jag som sällan förr. Om jag däremot inte följer kroppens instinkt och fortsätter att jobba (vilket dessvärre inte hör till undantagen) kommer jag istället in i en andra andning och känner efter någon timme inte någon trötthet alls längre. Fram tills väckarklockan ringer och det egentligen är dags att gå upp… — Här måste jag helt enkelt lära mig vad alla andra barn också fick lära sig någon gång: gå och lägg dig!

Jag är fullt medveten om att många besöker den här bloggen på jakt efter matnyttig information. Bra där. Fortsätt. – För mig har dock även de privata inslagen alltid varit en viktig del av min identitet som bloggare — och turligt nog vet jag att en hel del människor besöker den här webbplatsen just på grund av den personliga prägeln som inte minst kännetecknar mina mer politiska inlägg. Det är med stor glädje att jag gör bägge läsargrupperna besvikna idag: matnyttig information kommer inte finnas — och inte heller några politiska ställningstaganden som kan föranleda mordhot från Sverigedemokraternas håll.

Idag handlar det uteslutande om en enda mening som egentligen inte hade behövt hela dravlet som förord. Men tänk själv: hur kul hade det varit att bara skriva den här meningen:

Vilken sjuhelvetesbra midsommar det här varit…

Arbetet med projektet Katrineholm 3.0 har börjat på allvar nu i veckan. Under sommaren kommer ett antal ungdomar gå igenom stan, geotagga sin omgivning, plåta intressanta byggnader och platser och därigenom skapa en platsdatabas över det mesta som finns i Katrineholm.

Grundtanken är att överlåta sajten till allmänheten när det finns mer eller mindre omfattande information som grundutbud. — Och med ”överlåta” menas inget annat än just ”överlåta”. Inom sin tid kommer alla Katrineholmsintresserade inte endast kunna hitta information om Katrineholm och om vad som händer här — utan även själva bidra med sitt kunnande och sina specialintressen. Tänk Wikipedia men med en tydlig regional anknytning och många fler funktioner som underlättar integrationen med sociala medier.

Dagen till ära har vi bland annat dokumenterat det mytomspunna skyddsrummet, ca 20 meter eller exakt 109 trappsteg, under Gröna Kulle. Den som undrar: några lik begravda hittade vi inte. Trots att vi letade. Febrilt.

Tyvärr har projektet blivit ett hett ämne inom lokalmedia. Något som exaktast antagligen kan beskrivas som ett mediedrev: Den lokala tidningen Katrineholms kuriren har i inte mindre än tre ledare inom en ytterst kort tid tagit upp och kritiserat projektet, med argument som ”ansvariga politiker [får] se upp nu. Det vill säga, om de vill försäkra sig om att ha kvar någon sorts kommunalpolitisk makt”.

I dagens ledare kan vi bland annat läsa om

långtgående ambitioner med bland annat en hemsida för Katrineholm, öppen för alla att informera i, utan att kommunens egna informatörer eller andra kommunala tjänstemän lägger sig i.

Frågan om huruvida kommunchefen därmed går för långt i sin nymediala vision måste nödvändigtvis diskuteras öppet – innan visionen blir verklighet. Därför är det oundvikligen viktigt, att öppet och offentligt diskutera kommunchefen Mattias Janssons medievision och följderna av ett eventuellt förverkligande.

Mattias Jansson har gett sina synpunkter på ledaren, vilket innebär att jag slipper. Jag tänkte därför snarare framhäva en annan aspekt: Tyvärr är det just den öppna och offentliga diskussionen som tidningen kräver som den i sin tur själv inte tillåter: frågan på vilket sätt ett nav med information om platser, föreningar och evenemang innebär att politiker förlorar makt, tja den frågan vägrar man att besvara.

— Att man dessutom refuserar alla insändare som har en annan uppfattning i frågan än chefredaktörens, förstärker kanske inte direkt bilden av en tidning som värnar om den ”öppna och offentliga debatten”

Uppdatering: Lite Facebook-konversation mellan mig och chefredaktören i första kommentaren nedan.

Jag hade ju bestämt mig för att återuppta bloggandet mer regelbundet. Hade jag. Jo.

Bland allt arbete med bloggar, Facebook, Twitter, LinkedIn, Facebook-applikationer och serverprogrammering försvinner dock just tiden för det lilla egna. För det där med att ta sig tid och skriva ner tankarna som far och flyger i huvudet.

Tankarna finns det nämligen gott om. Och tid för tankarna också.

Saker som händer finns det också gott om.

Projekt som är på väg och/eller som avslutas också.

Det enda som saknas är den där förbaskade strukturen att sätta sig ner med datorn, för en gångs skull ignorera alla Twitter- och Facebookmeddelanden eller mails, gömma att-göra-listan (en lista som gör det enklare att greppa konceptet ”oändlighet”) och helt enkelt skriva.

Jag skyller på ADHD:n och försöker viga några minuter om dagen åt det här istället.

Får se hur det går…

.

Foto: Anya Quinn