Rasistpartiet SS-D är upprört över att Sverige – åtminstone enligt ett utredningsförslag – i framtiden ska göra som flertalet andra länder och följa grundläggande människorättskonventioner genom att tillförsäkra_ alla_ personer vård.

Jag skulle kunna citera FN-rapportören Paul Hunt:

In 2000, the Committee on Economic, Social and Cultural Rights, which monitors and interprets ICESCR, advised: “States are under an obligation to respect the right to health by refraining from denying or limiting equal access for all persons, including … asylum- seekers and illegal immigrants, to preventive, curative and palliative health services.

Jag skulle kunna citera FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter:

Artikel 12

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.

2. De åtgärder som konventionsstaterna skall vidta för att till fullo tillgodose denna rätt skall innefatta sådana åtgärder som är nödvändiga för att

…

d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom.

Men som vi alla vet är det inte lönt att komma dragandes med fakta. Fakta behövs för samtal och diskussioner med tänkande varelser. Mänskliga rättigheter har ingenting att göra med migrationspolitik eller ”vi-hatar-alla-som-är-annorlunda-än-vi-själva-för-att-vi-är-för-korkade-för-att-fatta”-politik. Det är fakta.

Rasism däremot handlar inte om fakta.

Rasism handlar endast om rasism.

Jag skriver ofta om sociala medier, kanske inte särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag är en av alla skumma ”experter” som mer än gärna anlitas för såväl strategiskt arbete som workshops och föreläsningar. Samtidigt skriver jag en del om neuropsykiatriska funktionshinder. Inte heller särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag personligen är berörd, tack vare min ADHD och mina atypiska högfungerande autistiska drag.

Bägge områden, sociala medier och neuropsykiatrin är områden som jag brinner för. Det kanske är därför som jag ibland ser kopplingar och likheter mellan dessa två. Likheter som kanske inte uppfattas av eller ens existerar för neurotypiska (aka ”normala”) människor. — Men kanske likheter som är av stor relevans.

Att det kan finnas en sådan likhet, där autismområdet möter sociala medier, är något som slog mig nyligen. Låt mig utveckla.

För många människor som lever med autismspektrumstörningar är den sociala interaktionen ett mer eller mindre omfattande problem. Det är svårt att generalisera i och med att problemen uttrycker sig på väldigt olika sätt från berörd till berörd. Vissa personer med autism saknar helt inlevelseförmåga och förmågan att känna empati. Flertalet av oss har svårt att läsa (eller visa) sociala signaler på samma sätt som ”ni andra” tar för givet. Jag personligen har, vilket har utretts långt och djupt och brett, inga som helst svårigheter att visa empati gentemot eller hänsyn till mina medmänniskor, men istället för att uppleva empati på samma sätt som ni ”normala” gör, så är den hos mig inte en emotionell utan snarare en rationell konstruktion. Mycket förenklat uttryckt: emedan flertalet människor känner empati, så tänker jag empati. Jag sympatiserar med människor som är i en utsatt situation, i och med att jag på det rationella planet kan inse innebörden av utsattheten. Om man skulle vilja uttrycka det på ett negativt sätt, så skulle man kanske vilja använda epitetet ”känslokallt”.

I det praktiska livet är den känslomässiga distansen i flertalet sammanhang snarare av fördel. Den gör det möjligt att på ett sakligt plan analysera en given situation och direkt agera på den — utan att först behöva ”tagga ner” lite för att skapa sig en självdistans. Snabba rationella ageranden trots starkt påfrestande yttre omständigheter. Något som hjälpt mig mycket, både när jag hamnade i klassiska gränssituationer eller självvalt försatta mig i dessa, t.ex. när jag arbetade som ambulansförare på Autobahn.

Att autistiska anormaliteter påverkar den berörde i många sammanhang, beror till stor del på att den mellanmänskliga kommunikationen endast till en liten del består av ord (kommunikationens rationella innehåll) utan huvudsakligen av faktorer vid sidan om.

I t.ex. ”Inference of Attitude from Nonverbal Communication in Two Channels” ^[1] uppger Mehrabian och Ferris att det rationella innehållet (dvs orden) endast utgör sju procent av den mellanmänskliga kommunikationen, emedan kroppsspråk, ögonkontakt och gester står för 55 procent och röstkvaliten för 38 procent.

Mycket förenklat uttryckt, så fattar vi med autismspektrumstörningar endast sju procent av vad ni andra pratar om. ^[2]

Nog med autism och över till sociala medier. Om vi bortser från användningen av video inom ett fåtal sociala medier (förhållandevist), så bygger mycket av kommunikationen inom den sociala webben på ren verbal kommunikation. Den icke-verbala, så dominerande, del av den ”vanliga” kommunikationen är svår och ofta omöjlig att överföra till dagens sociala medier. Många har påpekat den faktorn, både som ett problem — men även som en möjlighet.

Om vi till en början fokuserar på det förhärskande sättet, att se bristen på de icke-verbala aspekterna av den digitala kommunikationen (eller meta-kommunikationen, som det även kallas), som ett problem, så är det enkelt att hitta exempel. Missförstånd uppstår enkelt på den sociala webben, inte minst när man, som jag, gärna tillgriper satir och cynism. Missförstånd uppstår ännu enklare, när kommunikation från det ena mediet överförs till ett annat. Att riva saker ur sitt sammanhang fungerar sällan tillfredsställande (annat än för personen som har en agenda och ett elaksinnat syfte med att riva saker ur sammanhanget).

Ser man kommunikationen på nätet (oavsett om det är fråga om konversationsmedia eller traditionell webbpublicering) som en ren intellektuell informations- och kunskapsöverföring, så finns det däremot uppenbara fördelar i avsaknaden av störande metakommunikationen. Reducerar vi kommunikationen nämligen endast till de rationella faktorerna, så är det just det rationella innehållet som är av största betydelse. Ta den politiska sfären som ett exempel. Demokrati bygger både idéhistoriskt och i den politiska teoribildningen på att olika sakproblem och de olika lösningsförslagen för dessa problem diskuteras, mäts mot varandra. Den som i saken har de bästa argumenten övertygar, just på grund av _sak_argumenten. Medlemmarna av det demokratiska samhället inser, vilket förslag som rent sakligt är det bästa och röstar utefter den insikten.

En vacker tanke. I praktiken är det dock många andra faktorer som spelar in, när deltagaren i demokratin ska fatta sitt beslut: sociologiska faktorer, psykologiska faktorer, mellanmänskliga faktorer, olika preferenser och prioriteringar. Alla dessa element är självklara mänskliga aspekter och därför omöjliga att anse som hindrande faktorer av en fungerande demokrati, samtidigt som det är just dessa aspekter som möjliggör en urvattning av demokratin mot ren populism.

Kommunikationsfaktorerna i det ”verkliga” livet förstärker den utvecklingen. När en politisk idé presenteras och diskuteras, så sker det med hjälp av kommunikation (No shit, Sherlock?). I och med att kommunikationen endast till sju procent består av fakta (orden) och till de resterande 93 procent av andra faktorer, så är den idéhistoriska tanken av det demokratiska samtalet inte mycket mer än en chimär. Även om vi uteslutande diskuterar sakligt, utan påhopp, utan härskartekniker eller populistiska inslag, så är den sakliga diskussionen till högst sju procent saklig.

Här skulle kanske den sociala webben kunna användas för att verkligen skapa ett mer demokratiskt samhälle. Den negativa faktorn, bristen på kommunikativ tilläggsinformation, skulle kunna utvecklas till en mer fokuserad diskussion kring sakfrågor.

Problemet är dock att ”ni som är normala” kompenserar för det som ni upplever som brist — genom att huvudsakligen fylla ut de missande 93 procent av kommunikationen med något annat. Och tack vare att det inte finns kommunikativ meta-information att använda för att fylla tomrummet med, ersätts det huvudsakligen med egna värderingar och förutfattade meningar.

Mycket tillspetsat innebär det att när jag skriver något på t.ex. twitter, så förvanskas mitt budskap per automatik. Det som kommer fram till dig som mottagare är endast till sju procent det jag skrev — och till 93 procent dina förutfattade meningar om mig. Given den stora skillnaden hade jag egentligen lika gärna kunnat låta bli att skriva. Av de 140 tecken som jag kan skriva i en tweet, är det ju ändå du som ”skrivit” 130,2.

Och ni säger att det är VI som är de konstiga?

Just nu pågår det en intressant debatt inom Kommunledningsförvaltningen i Katrineholms kommun, om kriterier som är lämpliga (eller olämpliga) att använda för bestämmande av den individuella lönenivån. Diskussionen har förts tidigare, bland annat hos @kommunchef och jag vill inte klyva diskussionen isär. Diskussioner om vilka kriterier som är lämpliga (eller olämpliga) för lönesättning får därför gärna fortsätta på Kommunledningsförvaltningens blogg.

Det jag däremot **vill, **är att balansera den bilden som jag tycker vara allmänt rådande: att löneincitament är av godo och används för att motivera medarbetare.

Jag citerar Daniel Pink:

Carrot and stick can actually significantly reduce the ability of workers to produce creative solutions to problems. What motivates us once our basic survival needs are met is the ability to grow and develop, to realize our fullest potential.

Den intresserade rekommenderar jag å det varmaste att läsa Daniel Pinks bok ”Drive” (samt källhänvisningarna i den) och att åtminstone titta på nedanstående YouTube-klipp.

httpv://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y

Ibland måste man helt enkelt be om hjälp. Inte minst om man behöver hjälp med att hjälpa. Ett litet mail som idag skickades till personer som jag har kontakt med genom Penseo.

Hej,

som du kanske vet arbetar Penseo väldigt mycket med ideella organisationer. Bland annat tillhandahåller vi en serverpark för utskick av nyhetsbrev (det är från dessa servrar du får det här meddelandet), flera bloggplattformer, verktyg för Facebook-applikationer, statistikverktyg och många andra tjänster till ideella organisationer – antingen helt gratis eller till självkostnadspris (du kan läsa mer om grundtanken bakom Penseo och varför vi väljer att engagera oss på http://www.penseo.se/content/det-speciella-med-penseo)

Det är just på grund av dessa kostnadsfria tjänster som jag kontaktar dig idag. På grund av en väldigt stor ökning av antalet ideella organisationer, har vi varit tvugna att även kraftigt utöka antalet servrar under de senaste veckorna. Det är fantastiskt roligt att det finns ett så stort intresse och att vi kan hjälpa ideella organisationer ännu mer att få sina röster hörda.

Problemet i det hela är dock ekonomin. Våra serverkostnader för våra kostnadsfria tjänster har ökat kraftigt och ligger nu på en (för oss) rekordhög nivå på bortom 20.000 kronor per månad. Delar av dessa kostnader finansieras av kommersiella krafter som använder tjänsterna, resterande delen betalas för tillfället ur våra privata fickor.

Tyvärr tillåter våra ekonomiska ramar just nu inte dylika privatutgifter och vi ser egentligen endast följande möjligheter:

1. Styrpa våra kostnadsfria tjänster

2. Reklamfinansiera verksamheten

3. Be om hjälp.

Alternativen 1 och 2 skulle ha en stor inverkan på många ideella organisationers verksamhet och möjlighet att effektivt kunna kommunicera sina idéer, aktiviteter och angelägna syften.

Det är därför vi väljer att sätta vårt hopp i det tredje alternativet: att be om hjälp.

Vi har lagt upp en donationssida, där alla som är intresserade av att hjälpa till kan donera (antingen via PayPal-konto eller kredit-/betalkort).

Pengarna som kommer in den vägen kommer självfallet redovisas öppet och uteslutande användas för driften av tjänsterna för ideella organisationerna.

Det skulle vara en mycket stor hjälp, både för oss och alla våra ideella partners, ifall just du kunde avvara några slantar och på det viset säkra tjänsternas framtid. Stora belopp eller små belopp. Många bäckar små…

Mer information hittar du på http://www.penseo.se/donera

Thomas Selig

P.S. Om du vill diskutera sponsorsamarbeten med en, flera eller alla av våra ideella organisationer, tveka inte att skicka ett mail till thomas@penseo.se D.S.

Självklart är även alla bloggläsare välkomna att bidra

Varenda gång jag skriver om den digitala klyftan eller diskuterar den i seminarier eller föreläsningar, blir det klart och tydligt att den frågan berör. Att den ses som ett stort och omfattande problem. Ett nästan oövervinneligt sådant.

Många försök görs för att minska den digitala klyftan, men dessvärre begränsar sig dessa i regel på att skapa mer datavana hos äldre (och andra demografiska grupper, för den delen) som i dagsläge inte saknar tillgång till och förståelse för den digitala världen. Självklart, det är viktigt att den skillnaden minskar och att alla, oavsett ålder, inkomst eller härkomst har möjlighet att vara delaktiga i det nya digitala samhället. Ingen diskussion.

[pullquote]Frågan kring den digitala klyftan är så mycket mer.[/pullquote]Men, och det bör betonas, frågan kring den digitala klyftan är så mycket mer. När man jämför beteenden mellan populationer som är uppväxta med datorer och internet (de som kallas för ”digitala invandrare”) å ena sidan och personer som i vuxen ålder lärt sig (eller tvingats lära sig) att umgås med datorer å andra sidan, så kan vi urskilja tydliga skillnader kring allt från informationsinhämtning över samarbetsformer till synen på kunskap. En del mer eller mindre vetenskapliga undersökningar har skrivits som försöker belysa dessa fenomen, och den roliga slutsatsen av flertalet undersökningar är att anledningen till de fundamentala skillnaderna inte går att urskilja med visshet.

Med andra ord: vi ser många långtgående förändringar på individnivå, men vi vet inte helt säkert, vad som förorsakat skillnaderna. Vissa anger just sociala medier som en utlösande faktor, medan andra snarare ser sociala medier som ett symptom på mer djuptgående samhällsförändringar.

Medan forskare fortsätter att försöka reda ut orsak och verkan är det för oss som dagligen arbetar med och rör oss inom digitala medier av stor vikt att åtminstone vara medvetna om den utvecklingen som håller på att ske. Inte minst eftersom den utvecklingen egentligen är vad som utgör den ”digitala klyftan”.

Jag kommer att försöka återkomma till ämnena i ovanstående uppställning och belysa faktorerna lite mer ingående i framtida inlägg. Det här inlägget är då tänkt att uppdateras med länkar under respektive rubrik i den vänstra kolumnen.

Som en av alla dessa obskyra konsulter som arbetar med konversationsmedier, får jag ganska så regelbundet frågan, vad ”det där med sociala medier” kommer innebära i framtiden: vilka trender är viktiga att vara uppmärksamma på, hur kommer området att se ut om några år?

Tyvärr är svaret långt ifrån enkelt — och oftast brukar det snarast bli kryptiskt än användbart. Något i stil med:

”vi lever i historiens kanske största sociologiska och psykologiska experiment”

och

”det finns ingen som vet vad sociala medier kommer att innebära för framtiden. Men att de kommer påverka och forma framtiden är nog de flesta forskare överens om”.

Dessa svar är långt ifrån tillfredsställande, trots att de egentligen är de enda korrekta svaren som kan ges för tillfället. Det är dessvärre alltförmånga okända faktorer med i beräkningen, för att verkligen kunna förutspå vilka mer djuptgående förändringar som konversationsmedier (både i deras nuvarande och framtida form) kommer medföra för samhället. Några framtidsvisioner finns i ett tidigare inlägg och några mer allmänna kvalificerade gissningar är tämligen oproblematiska:

1. En fortsatt utveckling från stationärt datorarbete till helintegrerade digitala enheter

En utveckling har varit übertydlig de senaste åren: vi går allt mer från fasta, stationära datorer till mobila enheter. Dessa mobila enheter (oavsett om det är läsplattor, netbooks eller allt smartare mobiltelefoner) gör oss både rörligare i vårt arbete och medför digitala lager av information, långt utöver vad vi hade trott vara rimligt för 10 år sedan. Allt fler personer använder iPhones eller Android-lurar som rent tekniskt klarar mer (och har bätte prestanda) än vad våra hemdatorer klarade av för endast ett decienne sedan. Det innebär inte endast att de traditionella uppgifterna som datorerna hade flyttas från kontoret i vår byxficka, utan det medför också att en uppsjö med nya möjligheter och användningsområden uppstår.

Den utvecklingen kommer med största sannolikhet bara fortsätta och medföra att drömmen av helt konvergenta enheter för hantering av allt som rör livet kommer kunna bli verklighet. Talsyntes, ögonstyrning och även neurala styrningssytem gör framsteg och kommer utgöra en naturlig del av hur vi interagera med våra allt-i-allo-enheter.

2. Det digitala som en del av det analoga

Idag är det många som diskuterar den digitala klyftan. Med rätta, men kanske inte på rätt sätt: diskussionen utgår från en fundamental skillnad mellan den traditionellt ”analoga” världen, det s.k. verkliga livet, å ena sidan — och den digitala världen å den andra. Denna åtskillnad bygger på våra nuvarande erfarenhet som människor och samhällen och är allt annat än ologisk. Däremot måste det ifrågasättas om tudelningen är korrekt — och ännu mer, om den kommer att ha någon som helst bäring om några år.

Jag är en stark anhängare av teorin att sociala medier för allt fler är en integrerad del av livet. Varvid ”livet” just innebär ”livet”. Hela livet, utan tillägg av varken ”verklig”, ”analog” eller ”digital”. Nätet är lika mycket en del av det där ”livet” för många, som dagstidningen i pappersformat och morgonkaffet är det. Distinktionen mellan än det ena, än det andra blir i tilltagande grad meningslös för allt fler. Mina kontakter på Facebook, Twitter, FlickR, status.net eller var det nu må vara, dessa kontakter är precis lika verkliga eller overkliga som kontakterna i det ”verkliga” livet. ^[1]

3. En utradering av distinktionen mellan ”privat” och ”professionellt”

Båda aspekter ovan leder oss vidare till en tredje aspekt som blir alltmer synlig, inte alltid helt friktionsfritt: den för våra generationer väldigt invanda gränsdragningen mellan privat- och yrkeslivet börjar att suddas ut. Den utvecklingen kan vi se i många diskussioner, inte minst mellan den yngre och den äldre generationen i allmänhet och mellan digitala urinvånare och digitala invandrare i synnerhet.

Den ena gruppen (”de yngre”) anser att det är av yttersta vikt att en person inte endast är iklädd en roll — utan minst lika mycket en människa, med allt vad det innebär. Den andra gruppen däremot förväntar sig att t.ex. en makthavare alltid är en makthavare och inget annat. Diskussionerna kring @kommunchef och #kkgate t.ex. tror jag i mångt och mycket just ha handlat om den skillnaden i hur man ser på rollen som kommunchef.

Det svåra är, att dessa två ståndpunker inte är förenliga med varandra: bägge grupper har diametralt motsatta krav: det som den ena gruppen förväntar sig att få, förväntar sig den andra gruppen att definitivt inte (behöva) få och vice versa.

Visserligen, i och med att jag tillhör den ena gruppen, så är jag lite (?) jävig, men min bedömning är att den tydliga distinktionen mellan yrkes- och privatliv kommer fortsätta att minska i betydelse. Det kan här vara viktigt att påpeka att den åtskillnaden inte ligger i människans natur, kanske snarare tvärrtom: många familjenamn i både det germanska (Schuster, Meier, Schmitt) och anglo-amerikanska språkrummet (Smith, Cooper, Baker) vittnar om att vi människor i tidigare former av samhällen var ”integrerade” med våra yrken: Yrket var en del av personligheten som därför definierade personen. På gott och ont.

Inte förrän i samband med den industriella revolutionen, när arbetet krävde tillgång till maskiner som man inte längre kunde ha i hemmet (eller på gården), och som därför medförde att man behövde ”åka till jobbet”, inte förrän det anser flertalet forskare, att åtskillnaden mellan det professionella och det privata livet har vuxit fram.

I takt med att vi återigen blir mobilare i vår yrkesutövning och allt oftare kan utföra våra uppdrag och arbeten lite varstans, i samma takt blir den kulturella distinktionen mellan yrke och privatliv mer eller mindre utan syfte. Det är just den utvecklingen som många bedömer äga rum just nu — användningen av sociala medier som gränsöverskridare mellan den professionella rollen och den personliga personen som innehar denna, är i det hänseendet blott ett uttryck för en allt annat än obetydande samhällsförändring.

.

Jag inser att det kommer behöva skrivas en mängd fler punkter under rubriken Sociala mediers framtid. Det luktar som att det får bli en uppföljare till det här inlägget. Innan dess: hur ser du på utvecklingen? Tankar? Idéer? Synpunkter?

Kommentarerna är öppna…

Somliga kan ha hört mig prata om lite för lite sömn de senaste dagarna. Anledningen var att TV-programmet Körslaget har kommit och Katrineholm finns representerad med en egen kör. Penseo och jag har fått i uppdrag att samordna kampanjerna på den sociala webben – ett extremt roligt men även tidskrävande jobb. Vid sidan av alla andra åtaganden har de senaste tio dagarna därför stått i fotograferingens, videograferingens, designandets och kommunikationens tecken.

Resultatet är dock helt klart värt mödan. I samband med den lokala uttagningen startade vi en Facebook-sida, enkom för kören och körslaget. Vi använde lite olika mer eller mindre smarta idéer för att få upp synligheten och engagemanget, och efter endast drygt ett dygn var sidan större och populärare (räknat i antalet ”gillningar” och aktivitet) än TV-programmets officiella, rikstäckande sajt. Den fortsätter att växa så det knakar med hundratals interaktioner om dagen – samtidigt som den ger uttryck för en ny Katrineholmsanda, ett ämne för många Katrineholmare att samlas kring och känna samhörighet med staden och regionen.

Med ytterst knappa resurser har vi även satt ihop en liten film, som är både tänkt att presentera körmedlemmarna och ytterligare spä på den där positiva känslan kring Katrineholm. I likhet med all officiell information kring Katrineholmskören finns den att se på körens Facebook-sida (eller här nedan).

Via Twitter, ni vet den där helt meningslösa historien där man umgås med låtsasvänner, fick jag en intressant fråga av Anna Widerberg, @Mirandasogon, privatbloggande (Usch och fy! ^[1] ) på Med Mirandas ögon

I och med att det är en fråga som kan intressera fler som arbetar med sociala medier inom det offentliga kommer först frågan och sedan lite svar:

Jag arbetar som redaktör för sociala medier inom Västerås stad och vi har varit igång i drygt ett år. I tisdags var jag och vår stadsjurist på VKL och föreläste om Västerås stads erfarenheter på området sociala medier för informatörer från mindre kommuner samt landsting och länsstyrelse. Många av dem står i en situation där ledningen vill starta en officiell Facebooksida för organisationen.

När man startar en Facebooksida för till exempel en kommun så måste ju någon skapa sidan från sitt privata Facebook-konto och ange att man är representant för organisationen i fråga. Sen kan man ju koppla fler administratörer till sidan och man anger ju då att kommunen är avsändare för informationen med allt vad det innebär av juridiskt ansvar. Allt det där har jag koll på. Men frågan från flera av informatörerna var följande:

Blir den person som skapar den officiella sidan från sitt privata Facebook-konto på något sätt juridiskt ansvarig för sidan som privatperson? Eftersom det är i egenskap av privatperson man skapar sidan?

Som kommunal tjänsteman är man ju i alla andra sammanhang väldigt noga med att hålla isär sin funktion/ anställning och sitt privatjag. Tror det är därför många tycker att detta känns lite märkligt.

Och så ett svar, kladdat ner på någon minut:

När någon som privatperson skapar en sida för en organisations räkning, så blir han/hon inte juridiskt ansvarig för den, annat än vad avser det ansvaret som följer av anställningen.

Jag försöker gärna att flytta fokus från ”privat” Facebook-konto till ”personlig” Facebook-konto. — Du använder ditt personliga konto i princip som ”legitimation” för att kunna skapa och/eller administrera sidan.

Det kan kanske enklast jämföras med ett vanligt leg, när du t.ex. hämtar ut en rekommenderad försändelse till organisationen på posten: du legitimerar dig med ditt personliga leg, men agerar på uppdrag och (förhoppningsvis) med någon form av fullmakt, inte som privatperson. Ett liknande resonemang: ifall du åker utomlands på uppdrag av din organisation/arbetsgivare, så antar jag att du använder ditt egna (”privata”) pass och inte arbetsgivarens pass

Facebook hör till den gruppen av verktyg som (i likhet med gränskontrollen när det gäller pass) tillämpar principen ”en människa – ett konto”.

Att ha flera konton, oavsett ändamål, är en allvarlig överträdelse av Facebooks användarvillkor.

Petter Hellmin påpekade i vår mailkonversationen även att det finns särskilda företagskonton på Facebook. Dessa företagskonton är dock endast ”light”-versioner av vanliga användarkonton och uteslutande avsedda att användas av personer som inte har (och inte heller vill ha) ett eget Facebook-konto.

Facebook skriver väldigt tydligt på informationssidan om företagskonton (min kursivering)

Du kan skapa ett företagskonto om du inte redan har ett vanligt Facebook-konto. Börja med att skapa en Facebook-annons eller Facebook-sida. När du har angett den information som krävs kommer du till sidan ”Logga in på Facebook” och får en fråga om du har ett Facebook-konto. Om du inte har ett Facebook-konto väljer du ”Jag har inget Facebook-konto”. Du måste därefter ange din e-postadress och ditt födelsedatum.

Du bör vara medveten om att du inte får hantera flera konton, det är en allvarlig överträdelse av Facebooks användarvillkor. Om vi kan fastställa att en person har flera konton förbehåller vi oss rätten att avsluta alla konton för den personen.

Alltså: en människa, ett konto. Om du redan har ett konto på Facebook (vilket de flesta av oss har), så är det just det kontot som gäller för att administrera eventuella sidor för våra företag/organisationer/myndigheter.

Det juridiska ansvaret

När det gäller det juridiska ansvaret är det enkelt (?): huvudansvarig för en Facebook-sida som används som en organisations officiella kanal är ingen annan än organisationen. Det innebär att det är organisationen som är ansvarig ifall någon utomstående t.ex. skriver kommentarer som behöver raderas (lämpligt nog skrev jag några funderingar kring kommentarsmoderering senast igår). Omvänt är det (som grundregel) alltid personen som skriver något som är personligt ansvarig för det hon skriver, oavsett om du skriver i din roll som privatperson eller i yrkesrollen.

Huruvida min arbetsgivare behöver stå för det jag skriver som ett led i tjänsteutövningen eller huruvida jag som anställd har ett ansvar att t.ex. hantera inkommande kommentarer, dessa aspekter regleras i helt andra lagrum (bl.a. regler om fullmakt, behörigheter vs. befogenheter etc) och t.ex. anställningsavtalet. Även om det är själva organisationen som är ansvarig för allt innehåll på organisationens Facebook-sida, så kan självfallet jag ha ett personligt ansvar pga t.ex. anställningsavtalet. Om jag t.ex. har ett ansvar att ta hand om alla inkommande kommentarer men underlåter att avpublicera lagstridigt innehåll (hets mot folkgrupp, förtal, integritetskränkande personuppgifter, you name it), så är det utåt sett organisationen som bär hela ansvaret. – Antagligen kommer min chef/arbetsgivare/överordnat dock inse att det i praktiken var just jag personligen som inte gjort mitt jobb – och hantera mig därefter… Det värsta är att chefen vet, var min brevlåda bor

Dessa ansvarsfrågor är tämligen komplexa – men skiljer sig egentligen inte mellan köttvärlden och sociala medier. Inte heller påverkas de på något sätt av frågan om jag använder mitt personliga kontot (som t.ex. på Facebook) eller ett separat konto (som t.ex. många gör på Twitter). Ansvarsförhållandena är identiska.

Inte minst för tydlighetens skull är det bl.a. därför som jag alltid rekommenderar en delegation inom organisationen, där det klart och tydligt framgår vilka personer som ska använda sina personliga konton för hantering av Facebook-sidor.

Och en liten slutkommentar: alltsedan ändringarna för Facebook-sidorna för några veckor sedan kan du välja om du vill använda Facebook med ditt personliga konto eller som företrädare för sidan. Ändringen innebär bl.a. att utomstående inte kan se någon som helst koppling till ditt personliga Facebook-konto.

Alla som arbetar med sociala medier inom den offentliga sektorn kommer förr eller senare hamna i situationen att de behöver radera inlägg eller kommentarer som av den ena eller andra anledningen inte kan vara kvar. Ibland är det fråga om harmlösa kommentarer som dock tyvärr innehåller personuppgifter. Ibland är det fråga om klassiskt förtal. Ibland är det rena troll som endast är ute efter att förstöra diskussionsklimatet.

Personligen är jag en stor motståndare till moderering (oavsett om det är förhandsgodkännande eller radering i efterhand) och varenda gång jag tvingas plocka bort en kommentar gnagar det där dåliga samvetet i bakhuvudet: jag (JAG) som är en stark förespråkare av yttandefriheten ”tystar ner” någon som kanske någonstans har något vettigt att tillföra. ^[1]

Oavsett hur jag personligen känner inför min makt att trycka på den där ”radera-inlägg-och-sätt-på-munkavel”-knappen, så är det viktigt att vi som arbetar inom det offentliga inte låter känslorna styra utan faller tillbaka på mer eller mindre allmängiltiga riktlinjer. Därför en liten juridisk exkurs. När behöver inlägg eller kommentarer raderas?

Ärekränkning, förtal etc

Inlägg som uppenbarligen är ärekränkande är uppenbarligen ärekränkande (no shit, Sherlock?). Ärekränkning är förbjudet enligt lag (no shit, Sherlock) och senast sedan tillkomsten av BBS-lagen har vi som driver kommunikationsplattformer eller ansvarar för kommunikation på nätet ett ansvar att plocka bort lagstridiga inlägg. Förutom förtal ingår självfallet även hets mot folkgrupp och andra olagligheter i den gruppen.

Personuppgifter

Kommentarer som innehåller personuppgifter om tredje person (dvs om någon annan än den som skrivit kommentaren eller den som kommentaren riktas till) är tillståndspliktiga i personuppgiftslaghens mening. Såvida inte personen som skrivit en sådan kommentar har tillstånd av Datainspektionen för just kommentaren (otänkbart) eller utgivingsbevis för kommentaren (omöjligt), så måste dylika kommentarer i regel raderas/avpubliceras.

Kommentarer i strid mot interna riktlinjer

Förutom ovanstående hårda kriterier finns det ofta även ”mjuka” skäl att plocka inlägg: ofta är det härvid fråga om skällsord (könsord är särskilt populära bland vissa) eller om att kommentarer lämar diskussionsämnet helt och hållet (vanligt bland trollen).

Nåväl…

Det räcker med juridiken, som i det här fallet f.ö. är tämligen generaliserande och där jag valt att inte gå i detalj. Det är nämligen inte juridiken som är problemet, det är den konkreta praktiska tillämpningen och de (om jag får säga så) ”ideologiska” problemen kring den.

Rent konkret ställs jag just nu närmast dagligen inför problemet med en (1) person som gärna ger alla ovanstående anledningar till att plocka bort hans kommentarer hos en av mina uppdragsgivare inom den offentliga sektorn. (Jag nämnar medvetet inte ens uppdragsgivaren för att slippa ”hänga ut” personen i fråga.) Resultatet blir att kommentarerna måste plockas bort — och det helt oavsett om personen i fråga kanske egentligen har något vettigt att säga.

Vilket leder till ett demokratiskt dilemma: en person som inte kan eller vill uttrycka sig på ett sätt som gör det möjligt att kommentarerna finns kvar, ja, den personen kan inte komma till tals. Den personens åsikter räknas inte. Visserligen, personen har ingen annan än sig själv att skylla, men ändå. Det känns helt enkelt inte rätt…

I det konkreta fallet försökte jag till och med prata med personen. Försökte honom att inse att det helt enkelt är nödvändigt med ett åtminstone inte fullt så oacceptabelt språkbruk. Försökte klargöra min syn att jag tycker att det är viktigt att även han får komma till tals. Föreslog till och med att jag skulle kunna plocka de delarna av kommentarerna som är lagstridiga, självfallet under bibehållande av själva budskapet, för att kunna ha kvar resten. Ett samtal helt off-the-record, inte på uppdrag av någon annan än min personliga demokratiska övertygelse.

Jag trodde inte att samtalet skulle leda någon vart — och det gjorde det inte heller. Det får även i fortsättningen bli ”skräpkommentar”-knappen med ett mail till myndighetens arkiv för dokumentationen.

Jag har åtminstone försökt.

Få av mina läsare kan ha undgått de senaste dagarnas drev i Katrineholms kuriren mot kommunchefens användning av sociala medier. Jag har tidigare ondgjort mig över sättet som ”granskningen” gjordes på — och min ståndpunkt idag är (om möjligt) ännu mer bekräftad än tidigare. Det sagt, så har jag de senaste dagarna åtminstone försökt att förstå kritiken. Inte den kritiken som framförts (som enligt mitt menande missar varenda poäng) utan den kritiken som kanske egentligen menas.

Jag är en stark anhängare av en ännu starkare press och tycker att den här frågan, i likhet med alla andra frågor som rör offentliga verksamheter, måste granskas, synas, i det närmaste sönderanalyseras. Vi pratar användning av skattemedel, både i reda pengar och i arbetstid — och det innebär att vi vid varje tillfälle måste kunna ge bra och uttömmande svar hur dessa resurser används — och att allt går åtminstone 100000 procent rätt till.

Därför några frågor, hastigt nedskrivna, som jag tycker borde ha ställts. Inte alla av frågorna har jag själv ett färdigt svar på. Några av frågorna är till och med omöjliga att besvara med absolut visshet.

Men de borde ställas. Av någon.

Exakt hur påverkas demokratin av nya sätt att kommunicera?

Diskussionen kring #kkgate har i mångt och mycket handlat dels om journalistrollen och dels om möjligheten och lämpligheten att andra än traditionellt utbildade journalister aktivt deltar i debatten och påverkar den. Ingen ny fråga och både rent praktiskt och informationsteoretiskt ingen enkel sådan. Mycket har det skrivits om det, många teoribildningar finns det. Rentav diametrala åsikter som är svåra att förena – utan att varken den ena eller andra behöver vara fel i grunden. Ett kort avsnitt endast ur Noam Chomskys ”Media Control”, en bok som enligt mitt tycke hör till de som inte bör missas i någon bokhylla.

The role of the media in contemporary politics forces us to ask what kind of a world and what kind of a society we want to live in, and in particular in what sense of democracy do we want this to be a democratic society? Let me begin by counter-posing two different conceptions of democracy.

One conception has it that a democratic society is one in which the public has the means to participate in some meaningful way in the management of their own affairs and the means of information are open and free. If you look up democracy in the dictionary you’ll get a definition something like that.

An alternative conception of democracy is that the public must be barred from managing of their own affairs and the means of information must be kept narrowly and rigidly controlled. That may sound like an odd conception of democracy, but it’s important to understand that it is the prevailing conception. In fact, it has long been, not just in operation, but even in theory. There’s a long history that goes back to the earliest modern democratic revolutions in seventeenth century England which largely expresses this point of view.

– Noam Chomsky: Media Control: The Spectacular Achievements of Propaganda

Att demokratin kommer förändras av konversationsmedia, tror jag står utom tvivel. Vi kan se tendenser redan idag, några är uppenbara, andra mer dolda: makthavare får egna kanaler istället för att behöva förlita sig på tidningar. Tidningar som Katrineholms kuriren, med en uttalad politisk inriktning och dagordning ^[1] i samma takt förlorar de även trovärdighet inom andra områden.

Om inte vi alla, både förespråkare av en ökad dialog och ”gammelmedia” blir medvetna om det, så riskerar vi att den ytterst viktiga granskningsfunktionen som journalister har under en lång tid kommer att ersättas av… just ingenting.

En klar seger för dispoter och en allvarlig risk för ett demokratiskt samhälle.

Informella påverkansvägar

En av de kanske svåraste frågorna direkt efter det: sociala medier ger mig som medborgare chansen att träda i direkt kontakt med makthavare. Det innebär att tidigare hierarkiska kontaktvägar inte längre används (eller behöver användas). Självfallet är det en stor fördel för mig som själv är en aktiv användare av den sociala webben.

Hur ser det däremot ut för personer som inte är aktiva på sociala medier? — Visserligen, dessa har exakt samma möjligheter som tidigare att påverka och/eller göra sin röst hörd. Men är dessa två olika vägar verkligen helt jämnställda?

Finns det inte en risk att en fråga som kommer från mig (med min historia av att skriva vällästa, mindre välformulerade och ännu mindre respektfulla artiklar) ges en annan vikt än en fråga av en okänd person? — Behandlas den kanske snabbare än om jag skulle gå formella vägar, kanske helt enkelt för att den där Selig inte kan hålla käft och bara kommer gnälla ganska så högljutt om vi inte svarar snabbt?

Finns det kanske till och med en risk för att den offentliga verksamheten, oavsett om det är fråga om den politiska delen eller förvaltningen, blir mer populistisk? Det diskuteras huruvida sociala medier och vårt behov att framställa oss i ”bra dagar” kan ha en psykologisk förmåga att påverka våra faktiska handlingar. Vi vill framstå som ”balla” och då gör vi mer ”balla” saker. – Och fattar kanske ”ballare” beslut?

Jag tror iofs inte att den frågan är ny i sig: om jag skulle vara makthavare och fick två frågor, dels av en renommerad tidning (som kan skada mitt anseende) och dels av någon ”obetydande” människa, vilken fråga skulle jag prioritera att besvara snabbast och bäst?

Det som kanske skiljer den traditionella frågan mot den som framförs via sociala medier är att det i det senare fallet snarast är ett strukturellt problem.

Eller är det ett problem? Finns det en risk att frågor av (inflytelserika) personer inom den sociala webben prioriteras? Finns det exempel på att ärenden som inkommer via sociala kanaler ges en större prioritet och kanske till och med får andra resultat, jämfört med sådana som inkommer den traditionella vägen?

Om det ens finns en sådan risk, vilka åtgärder kan träffas för att förhindra att risken blir till en verklighet?

Transparens vs upplevd transparens

Vi har under de senaste dagarna hört mycket om transparensen som lovordats. I en nyhetsartikel den 16 februari tar Katrineholms kurirens reporter upp frågan. Visserligen, även den artikeln missar målet (men bara milsvidd, så det är lugnt) och innehåller fler fel än rätt (vi börjar bli vana, så det är också lugnt), men om vi bortser från den icke-befintliga journalistiska kvalitén, så är själva poängen valid (trots att man måste leta efter poängen mellan raderna): den transparensen som vi pratar om är allt annat än en transparens. Det är en transparens och öppenhet som är på avsändarens villkor.

Tillåt mig en liten exkurs till offentlighetsprincipens historiska rötter. När offentlighetsprincipen började utvecklas på 1760-talet som ett verktyg för ökat insyn i myndigheters verksamhet såg världen lite annorlunda ut. All kommunikation som inte skedde i det direkta personliga mötet, var skriftlig. Telefon eller e-post, fax eller sociala medier, allt detta fanns inte.

När en enskild ville kommunicera med en myndighet (utan att på plats prata med företrädare för myndigheten), så var han/hon så illa tvungen att skriva ett brev. Denna skriftliga handling skickades i regel till en central adress inom den mottagande myndigheten, där alla brev öppnades av en registrator, inregistrerades — och först därefter överlämnades till den personen inom myndigheten som skulle stå som slutgiltig mottagare.

Samma förfarande tillämpas i grunden än idag, i regel ofta dock endast för skriftliga handlingar. Flertalet elektroniska dokument (oavsett om det är fråga om e-post, direktmeddelanden på Twitter, sms eller Facebook-meddelanden) går istället direkt till den slutgiltiga mottagaren. Den personen är förvisso skyldig att hålla dessa väl ordnade och/eller arkivera och diareföra dessa, men endast under vissa förutsättningar. Bedömningen om förutsättningarna är uppfyllda eller inte gör dock ingen annan än den slutgiltiga mottagaren själv.

Det innebär att den tidigare självklare kontrollfunktionen med en registrator som per automatik stämplar in all kommunikation utan att göra några bedömningar i allt högre grad ersätts av bedömningar av den slutgiltige mottagaren.

Åtminstone utrymmet för missbruk har blivit avsevärt högre: en tjänsteman som medvetet bryter mot lagen skulle troligen inte vilja diarieföra e-post som kan bevisa den lagstridiga aktiviteten. Med det inte sagt, att det faktiskt behöver förekomma oegentligheter. När det gäller den konkreta händelsen som ligger till grund för den här artikeln, så har den granskats av e-delegationens jurister, som fastslår att inga fel begåtts.

Men möjligheten finns. Med det ökade bedömningsutrymmet för enskilda tjänstemän är det enklare att göra medvetna eller omedvetna felbedömningar. Många jurister (bland andra även min tidigare lärare och rättsinformatiker Peter Seipel) har diskuterat frågan – och det har även tillkommit vissa lagändringar. Inga av dessa har dock på allvar ens nuddat vid pudelns kärna.

Jag tror inte att det finns en enkel lösning på dilemmat. Den enda realistiska möjligheten som jag ser, vore att göra alla digitala kanaler läsbara för allmänheten. Fulla läsrättigheter till alla tjänstemäns/-kvinnors digitala brevlådor, med andra ord. — Något som aldrig skulle vara förenligt med intigritetsskyddet, personuppgiftslagen eller sekretessbestämmelser.

En mellanväg skulle kunna vara, det vi diskuterar i Katrineholm just nu: att kanske skapa automatiska listor över alla meddelandeärenden som ligger i e-post-lådornas inkorgar. Avsändare och eventuella personuppgifter i rubrikraderna behöver automatfiltreras, men åtminstone får man en någorlunda heltäckande överblick över vilka mail som finns — och som kan vara intressanta att begära ut ifall man önskar granska.

Långt ifrån perfekt, men kanske en bit på vägen?

Andra frågor som behöver ställas. Om och om igen.

Det finns många fler frågor som behöver ställas, utan att jag just nu hinner att sätta mig och skriva mer utförligt om dem. Jag kanske får tillfälle att återkomma.

• Tillgänglighetsaspekter – Hur säkerställer vi att personer med särskilda behov kan ta del av information som publiceras på externa kanaler som inte uppfyller alla tekniska tillgänglighetskrav?
• Anställdas rätt att använda sociala medier – Hur säkerställer vi att anställdas självklara rätt att använda sig av yttrandefriheten inte begränsas av t.ex. interna säkerhetspolicies?
• **Anställdas skydd vid användning av sociala medier **– Hur säkerställer vi att anställda, främst i det offentliga, inte behöver befara repressalier, när de uttrycker obekväma åsikter – åsikter som tidigare kanske främst ventilerades via traditionella medier och under det meddelarskyddet som finns inbyggt i den traditionella publiceringen?

Återigen: jag har inte svar på alla dessa frågor. Men det innebär inte att frågorna inte behöver ställas. Ni kanske kan hjälpa mig att fylla på med frågor – eller svar, för den delen

.

Foto: Daoro