Det går inte att ha en husvagn ståendes på gatan en enda natt.

Hämtad från campingen igår, tänkt att tömmas på färdigpackade lådor idag för senare vinterförvaring på landet.

Klart att det inte går.

Tack.

För att pervertera rasisternas slagord: kan inte ni svenskar lämna oss invandrare ifred? ^[1]

Låset. En skruvmejsel som nyckel?
Var är TVn? - Borta!
Rota lite. Stöka lite.

Det kanske var så att jag beklagade mig lite. Det kanske brast lite.

Det rörde sig om människor som tar helt frivilliga insatser på fritiden för givna – och som sedan blir enormt utfallande och aggressiva, när förutsättningarna förändras och tiden inte längre räcker till för att göra dessa frivilliga insatser. Människor som man ger lillfingret och som sedan inte ens nöjer sig med att ta hela handen. Som tuggar på den, äter upp den, sväljer den – och skäller ut dig, när den är slut. Vill ha mer. Ännu mer.

— Problemet med dig, det är att du är alldeles för snäll, sa den icke-namngivna personen som jag rent teoretiskt kanske beklagade mig hos. Du gör saker, du ställer upp – och människor tar dig för given.

— Kom med något nytt, skulle den väl inarbetade svarsmekanismen vanligtvis hävt ur sig.

Följt av en lång utläggning om varför jag tycker att en argumentation som innehåller orden ”för snäll” inte håller. Följt av snarast ideologiska förklaringar, varför jag tycker att det aldrig är fel att ställa upp – och även att göra långt mer än vad som förväntas. Följt av några hänvisningar kanske till min personliga historia med en far som blev förrådd av sina absolut närmaste. Spionerad på. Anmäld till Stasi. Jagad av Stasi. Som i sista stund kunde undfly (i ordets rätta bemärkelse) – och som fick betala med ensamhet och isolation.

En far vars människobild blev så cynisk, så kall, så distanserande. ”Lita aldrig på någon människa, Thomas, aldrig!”. Orden sitter kvar.

Följt kanske av några ytterligare förklaringar varför jag med alla till buds stående medel försökte revoltera mot den människosynen som så starkt präglade min uppväxt. Hur jag försökte omfamna en människosyn där människan istället är god. Där människan ställer upp, där människan gör långt mer än vad som förväntas av henne.

Svärma lite om den utopiska drömmen om en värld där alla ställer upp. En värld där alla hjälper till när de ser ett behov för att hjälpa till – där frasen ”paying it forward” är en naturlig del av livet och inte längre behöver någon definition. En värld där vi gör saker inte för att vi förväntar oss något i retur. Inte direkt i alla fall.

Där belöningen är inget annat än en bättre värld.

.

Ja, det hade varit det vanliga tillvägagångssättet. Övning ger färdighet, även när det gäller standardsvar.

— Du är ju lite av en toffel. Människor kör med dig, de utnyttjar din snällhet och du säger inte ifrån förrän det brister hos dig.

Av någon anledning fungerade det inte, igår, det där standardsvaret. Inte den här gången.

— Ja, du kanske har rätt, hör jag min röst säga i en fundersam ton, nästan som om jag inte längre hade makt över orden som lämnade läpparna.

— Tänk, om min far hade rätt, hör jag hjärnan tänka. Tyst, inombords, riktad till det undermedvetna.

En tanke som slinker igenom. Innan jag hinner stänga av hjärnan. En tanke som kommer med jämna mellanrum, helst när det är som svårast. När tvivlet växer och hjärnan egentligen borde ägna sig åt lite pepp-talk.

.

— Tänk, om min far hade rätt. ”Lita aldrig på någon människa, Thomas, aldrig!”. Orden sitter kvar.

De senaste två åren har jag jobbat med och inom Katrineholms kommun och satsningen på sociala medier. Resultatet blev (om jantelagen tillåter) inte helt fel. Från de första stapplande stegen har kommunchefen Mattias Jansson blivit en fullfjädrad och drivande kraft inom sociala medier. @kommunchef, helt enkelt. En auktoritet i ordets absolut mest positiva bemärkelse.

Ett dussintal bloggar, ännu fler Facebook-sidor och grupper, otaliga andra tjänster och verktyg som vi kopplade ihop till en gemensam lösning (alla inlägg som skapas kan bland annat läsas (och prenumereras på) via http://katrineholmsnytt.penseo.net).

Ärliga försök att öppna upp och skapa insyn i den kommunala verksamheten (den som vill hittar kommunens alla sociala medier och verktyg bland annat hos @kommunchef). För att inte ens börja tala om mina underbara kollegor.

Tiden har varit extremt rolig och utmanande och har ju bland annat resulterat i att vi kammade hem priset Social Media Awards 2011 för vår

genomtänkta strategi att satsa på sociala medier som ett effektivt sätta att kommunicera, föra dialog och bygga relationer med sina medborgare och andra med intresse av kommunen och dess verksamhet.

— Allt roligt har dock sitt slut och mitt tidsbegränsade uppdrag håller på att gå till sin ända inom en inte alltför avlägsen framtid.

Dags att gå vidare och hitta några nya spännande utmaningar. — Någon som söker en nörd, flitig talare, utvecklare och strateg och allmän störig typ med fokus på sociala medier?

Tips och kontakter emottages tacksamt

Som Eleanor Roosevelt lär ha sagt:_ ”The future belongs to those who believe in the beauty of their dreams.”_

.

Foto: h.koppdelaney

Jenny Bolander, komkunchefshandläggare i Katrineholms kommun gästbloggar hos @kommunchef om skiljelinjen mellan den professionella chefsrollen och det privata förhållningssättet till sina anställda. Jenny citerar bland annat Anita Ljung, HR Direktör för ManpowerGroup Sverige:

Det är viktigt att man förhåller sig professionell och inte relationell till sina medarbetare som chef. Integritet i sin roll som ledare är viktigt för att skapa ett bra klimat på arbetsplatsen. Även om man ska ha ett bra och nära samarbete med sina medarbetare så ar det tydligt att få vill ha en personlig relation med sin chef. Undersökningen visar också att endast en av tio anställda önskar att de hade en närmare personlig relation med sin chef och detsamma gäller för cheferna: nio av tio vill inte ha en närmare relation med sina medarbetare.

Jag var inte sen att ifrågasätta citatet med en kort kommentar:

Jag tror att frågan skulle må bra av att ställas precis tvärtom: varför inte sudda ut gränsen mellan chef och arbetstagare? Det perspektivet som du anlägger utgår ifrån en hierarkisk över-/underordning. Är det det enda sättet som relationen mellan chef och ”underordnad” kan se ut på? — Jag hävdar motsatsen och jag påstår att motsatsen är det bästa sättet att leda arbetet i alla yrken som inte är rent ”maskinella”.

För att inte kidnappa Mattias kommentarstråd tänkte jag utveckla tankarna här istället.

I alla uppdragssituationer som jag har varit i, oavsett om jag var anställd eller konsult, oavsett om jag hade arbetsledande befattning eller inte, har jag försökt att aldrig se uppdraget, jobbet, som just ett jobb. 9 to 5 har — med undantag för ett kort sommarjobb när jag var arton — aldrig funnits i mitt liv. Jag kan tillägga att jag själv bad att få avsluta det där sommarjobbet efter två dagar, just eftersom jag insåg att det endast var 9 to 5.

Istället för att gå till jobbet med det enda syftet att kunna betala mina räkningar har jag alltid sökt en motivation och anledning som var större än så. Ett gemensamt mål, ett större värde, en förändring som jag hade förmånen att bli del av. Det kanske inte alltid var det enklaste för mina chefer: ”nu, Thomas, gör du så här, punkt slut” är föga framgångsrikt. Om jag nu ändå ska göra ”så här”, så vill jag veta varför jag ska göra det. Vad är meningen, vad är helheten, vad är det större målet? — En chef som inte kan förmedla dessa värderingar kan förvisso under användning av sin formella makt få mig (eller andra anställda) att utföra ett jobb, men då blir det just det hatade jobbet. Min del av slutresultatet blir obetydlig och oviktig. Alienation skulle Marx ha kallat det. Ett oinspirerande, tråkigt, besvärligt jobb, något som tyvärr måste göras. Med betoning på ordet ”tyvärr”.

Alltid när jag själv lett arbetsgrupper, projekt eller mina anställda, när det begav sig, har jag försökt att agera utifrån denna erfarenhet. När jag förmådde skapa en äkta samhörighets- och teamkänsla i arbetsgruppen, det var då, som närmast magiska saker kunde hända. Nya projekt brukade jag inleda i stil med ”det är jag som är projektledare, men jag kommer banne mig inte leda det här projektet. Det gör vi gemensamt”. Efter det diskuterar vi värdena som vi vill uppnå med projektet, vilken roll det har i det större sammanhanget och varför just vi var rätt personer att utföra det — istället för att rabbla upp närmast matematiska sluttillstånd och projektresultat. Min roll blev sedan inte att leda arbetsgruppens individer — utan att istället koordinera våra gemensamma insatser.

Det tankesättet gjorde att vi som team tog oss an uppgifterna, att vi som team löste problemen och att vi som team även utförde de tråkiga delar som med viss nödvändighet är del av nästan varenda projekt av viss storlek. Under projektens gång utvecklades det ofta djupa vänskaper och jag har fortfarande kontakt med många av mina ”underordnade” från projekt och uppdrag som är avslutade sedan tiotals år tillbaka. Stämningen i arbetsgrupperna blev nästan undantagslöst familjär, i ordets rätta bemärkelse. För att ta till med en liten analogi: istället för att endast ta hand om den smutsiga disken för att vi fick betalt för det, diskade vi (än den ena, än den andra) helt enkelt för att det är så man gör i en familj. Vi hjälptes åt, vi stötte varandra — och inte sällan gick vi den där extra milen, ibland uteslutande för att göra en av våra ”familjemedlemmar” glad. Det är nämligen så man gör, i en familj.

Jag kanske har en naiv syn på arbetslivet. Jag kanske förenklar och ser inte problemen. Mitt värdebaserade tänkande fungerar kanske inte för rent maskinella jobb. Jag kanske förbiser besvärliga medarbetare som inte vill göra sitt jobb och är lågpresterande. — Men med tanke på att jag i flertalet projekt har haft ansvar över personer som var ”svårfömedlade” enligt arbetsförmedlingens hemliga definitioner, tja, med tanke på det…

Det kanske är så att mitt mer ”anarkistiska” sätt att se på ledarskap, ett ledarskap utan över- och underordning med undantag för rena undantag (pun intended), faktisk fungerar. Och i en sådan arbetsmiljö är distinktionen mellan professionell roll och privatliv en icke-fråga. Man går inte hem exakt klockan 17:00 och aldrig någon sekund senare, bara av princip. Man anstränger sig lite extra. Man pratar om sina personliga glädjen och problem — för att de är viktiga för oss som personer.

Man försöker inte endast att se till att disken blir ren — utan att alla blir någorlunda glada längs vägen. Det är nämligen så man gör, i en familj.

Social Media Club (SMC) är världens största organisation för oss intresserade av och engagerade i sociala medier, för närvarande etablerad i över 300 chapters i 49 länder, fördelade över sex kontinenter (med seriösa försök att etablera sig även i Antarktis). Social Media Club har totalt över 120 000 medlemmar, som på ett eller annat sätt följer aktiviteter via lokala, nationella och globala avdelningar.

I Sverige finns det ett antal lokala sammanslutningar (”chapters”), främst i storstäderna. Själv är jag styrelsemedlem i det som närmast liknar ”riksorganisationen” och har vid ett flertal tillfällen fått frågan, om vi inte borde försöka starta en lokal sammanslutning även här i Katrineholm. I dylika lokala organisationer brukar man träffas under otvungna former och diskutera det mesta som har med sociala medier att göra — från praktiska hands-on-frågor till mer djuptgående principiella och teoretiska frågor.

Katrineholm är som kommun långt framme när det gäller användning av sociala medier, något som inte sällan uppmärksammas av media (eller t.ex. Social Media Awards 2011). Vi är många som använder sociala medier inom kommunens gränser, både i arbetet och privat.

Samtidigt har Katrineholms kurirens tidigare i det närmaste reaktionära hållning till användningen av sociala medier satt kommunen på den riksmediala dagordningen. Trots att det egentligen fanns kritiska frågor som borde ha ställts, förmådde man inte att ställa dessa frågor och blev snarast till riksmedias åtlöje i vad som kom att kallas för #kkgate. Mycket har hänt sedan dess och idag öppnar Katrineholms kuriren upp på allvar, verkar det som, med allt från personliga bloggar till live-rapportering från kommunfullmäktige.

Dessa två olika utvecklingar gjorde att Katrineholm, kanske mer ån någon annan stad, är hemvist för närmast direkt motsatta, än helt positiva, än helt negativa, åsikter om konversationsmedia. Tillsammans med befintliga insatser (som t.ex. Digidel-projektet) tror jag att Social Media Club skulle kunna fylla ett tomrum här i stan.

Därför: Social Media Club här i stan — javisst.

Jag föreslår följande:

1. Vi känner av hur stort intresset är för att starta en Social Media Club Katrineholm. Konkret har jag lagt upp en s.k. Doodle, dvs ett formulär där alla som är intresserade kan markera tillfällen som de kan tänka sig att delta vid en första kick-off. Hittar vi ett tillfälle där minst tio personer vill samlas, antingen till en gemensam lunch eller en afterwork, spikar vi det datumet och möts för kick-offen. Formuläret hittar du här.

2. På kick-off:en, dvs vår första lunch eller afterwork träffas vi i ”verkliga livet” och diskuterar om vi vill starta en formell organisation, en lös sammanslutning — eller ingenting alls. Vi bollar idéer om hur en lokal Social Media Club ska se ut.

3. Det resterande tar vi därifrån…

Vad säger ni? Är ni på? Ska vi börja träffas och diskutera alla aspekter av sociala medier i Katrineholm? Ska vi tillsammans vara en del av den globala kommunikationsrevolutionen och påverka utvecklingen på ett sätt som just vi vill ha?

Kommentera nedan — och glöm inte att ange så många mötestillfällen som möjligt här…

Skriv gärna även några rader om du i princip gärna skulle vilja delta men av någon anledning har förhinder vid alla föreslagna tillfällen. Tipsa gärna även andra som du tror kan vara intresserade om både det här inlägget och mötesformuläret.

På något sätt berörs jag väldigt djupt. Jag har träffat Steve Jobs en enda gång i mitt liv, ett möte som satte spår. På samma sätt som Steve har satt spår hos många, många andra människor.

Inte nödvändigtvis genom att uppfinna. Inte nödvändigtvis genom att vara ett utvecklargeni. Utan genom att göra det möjligt för nördar att nå ut. Genom att sätta en smartphone i händerna på varenda kotte. Genom att göra den där lilla digitala lådan till något som alla kunde och vågade att använda.

Jag kan inte hitta något bättre att säga än det som Apple själv sa för många år sedan. En text som jag som Apple-samlare håller kär på en stor originalbanderoll från 2008.

Here’s to the crazy ones.
The misfits.
The rebels.
The troublemakers.
The round pegs in the square holes.
The ones who see things differently.

They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo.
You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them.

About the only thing you can’t do is ignore them.
Because they change things.
They invent.
They imagine.
They heal.

They explore. They create. They inspire.
They push the human race forward.

Maybe they have to be crazy.
How else can you stare at an empty canvas and see a work of art?
Or sit in silence and hear a song that’s never been written?
Or gaze at a red planet and see a laboratory on wheels?

We make tools for these kinds of people.
While some see them as the crazy ones, we see genius.

Because the people who are crazy enough to think they can change the world,
are the ones who do.

De senaste åren har jag jobbat med och inom Katrineholms kommun och dess användning av sociala medier. Ett väldigt roligt uppdrag, som på senare tid och tack vara även många, många andras insats har lett till Social Media Awards 2011. Såhär långt inga problem.

Inom kommunen använder vi ett antal Facebook-sidor med tillhörande applikationer för att dels kunna lista alla kanaler som kommunen använder (ett krav från Datainspektionen), dels för att genomföra quizz m.m. Så här långt fortfarande inga problem.

Idag satt jag med att uppdatera flera av Facebook-applikationerna för att dessa utan problem ska kunna användas efter den större uppdateringen som stundar för Facebook-sidor. Och nu börjar det bli lite problematiskt.

Eftersom Facebook är kroniskt pinsamma på att dokumentera sina API:er, dvs gränssnitten som vi utvecklare kan använda för att prata med Facebook, är vi ofta tvungna att testa oss fram. För det ändamålet har jag, tillsammans med andra medlemmar av nätverket Penseo ett antal testapplikationer som endast är tillgängliga för oss — och där vi inte riskerar att varken komma över känslig information om utomstående eller förstöra för dessa. Och nu börjar det riktigt problematiska:

Genom enkla anrop mot Open Graph API:t kunde jag utan vidare dra ut information om vilka andra sidor andra användare av appen gillar, vilka grupper de tillhör — och alla deras Facebook-vänner.

Det är nytt. Relationer till Facebook-vänner har vi förvisso tidigare kunnat utläsa, men endast mot publika profiler, det som nu tillkommer är dolda profiler, grupptillhörigheter och gillade sidor.

Nämen det var väl inte så farligt, eller?

Låt oss för en minut ponera att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen (eller fullmäktige). Låt oss vidare ponera att anhängare till det partiet kan ha en viss benägenhet att gilla det rasistiska partiets Facebooksidor. Låt oss vidare anta att några av dessa även gillar kommunens Facebooksida. Klick-e-di-klick — och fyra/fem programmeringsrader senare har jag ett färdigt skript som drar ut sidans alla anhängare, vilka sidor och grupper (även dolda sådana!) dessa följer, filtrerar allt efter kategorin ”politisk organisation” och sorterar efter partitillhörighet. Åsiktsregistrering 2.0.

För en gångs skull vet jag inte hur vi ska hantera situationen. Några alternativ som jag upptäckte så här långt:

1. Vi gör en ”Datainspektionen”

Datainspektionen har tidigare fastslagit väldigt roliga principer. Med det välmenta syftet att möjliggöra användning av sociala medier inom den offentliga sektorn har man valt att blunda med bägge ögon genom att hävda att långtgående europeiska och svenska reglar ersätts av amerikanska — eftersom flertalet av Facebooks servrar är placerade där och eftersom Facebook-användare (såväl offentliga organisationer som enskilda) ingått avtal med Facebook Inc. Det ologiska i argumentationen, att det ju skulle vara ett utmärkt sätt för oss inom den offentliga organisationen att kringgå nästan alla bestämmelser om t.ex. handlingsoffentligheten genom att helt enkelt flytta dokument utomlands — ja, den invändningen har Datainspektionen (mig veterligen) inte bemött.

Haver det som vare. Alternativet för oss (som i dessa hänseenden ändock har att följa Datainspektionens syn) är att även nu blunda, stoppa huvudet i sanden, fastslå att ”ojdå, vi åsiktsregistrerar visst, fast det är ju faktiskt amerikansk lag vi måste följa”.

2. Vi skapar en frivillig begränsning

I ett längre telefonsamtal föreslog Mattias Jansson att vi själva ska begränsa oss (t.ex. i ett för alla anställda bindande internt dokument) och klargöra att vi själva aldrig kommer använda den överskottsinformationen som vi har tillgång till. Tanken är god. — Och visserligen är jag övertygad att varken Mattias (eller jag, för den delen) skulle använda informationen. Men i likhet med min ståndpunkt i bl.a. FRA-frågan anser jag inte att det räcker med en sådan intern riktlinje. Att FRA mer än sällan bryter mot gällande lagstiftning är ingen hemlighet. Även om vi inom Katrineholms kommun inte skulle göra det, så finns det ingen som helst garanti för att vi inte gör det. Jag kanske är den skenheligaste av alla informatörer, skriver ett blogginlägg om hur förskräckligt det är med integritetsaspekterna inom Facebook — och smyganalyserar samtidigt allt du gör?

3. Vi plockar alla Facebook-applikationer

Det sista alternativet (som jag ser det) innebär att vi skulle ta bort alla Facebook-applikationer som vi använder inom den offentliga verksamheten. Det skulle dock innebära att en del funktioner försvinner, både för oss som administrerar sidorna — men även för våra medborgare, vilket skulle göra samtalet långt mindre attraktivt.

–

Det kan för övrigt tilläggas att den uppkommande ändringen inom Facebook kommer innebära att jag som sidadministratör kommer kunna kolla just dina Facebook-relationer, grupper och sidor även utan någon Facebook-applikation. Det som jag dock anser vara stora problemet ur det offentligas perspektiv är automatiseringen som är möjlig med hjälp av apparna och Open Graph API:t.

Att ändringen sedan redan i grunden är ytterst tveksam, en enorm ändamålsglidning och en identitetskränkning av stora mått, det låter jag vara osagt…

Hur ska vi hantera det här? Snälla, hjälp mig tänka och låt oss börja en dialog här nedan!

Katrineholms kuriren tar idag ånyo upp frågan kring hantering av kommentarer med rasistiska eller ärekränkande kommentarer. Till skillnad mot många andra tidningar har kuriren under (mig veterligen) hela sin aktiva tid på nätet tillämpad förhandsmoderering och granskat kommentarer innan de läggs ut.

Min ståndpunkt i frågan (som jag beskrivit tidigare) är tämligen pragmatisk, vilket jag försökte ge uttryck för i en enkel kommentar till artikeln:

Jag tycker att frågan, så som den ställs, är en ickefråga. Jag är en stor anhängare av det fria ordet, samtidigt som jag själv blivit utsatt för mordhot när jag kritiserade Sverigedemokraternas rasism. Så ja, problemet Är ett problem, vilket ingen som någonsin rört sig på Internet borde kunna förneka.

Men problemet är INTE ett kommentarsfältproblem.

Rasistiska kommentarer? – Hört talas om ”hets mot folkgrupp”, 16 kap 8 § BrB?
Kränkande kommentarer? – Vad sägs om Ärekränkningsbrotten, 5 kap 1-3 §§ BrB?

Det är extremt sällsynt att ens helt anonyma kommentarer inte kan spåras. Eventuellt tar det stopp vid en anonymiseringstjänst — men i det fallet är det den tjänsten som är straffrättsligt ansvarigt.

Vi behöver inga nya regler för kommentarsfält. Det vi behöver är att vi följer reglerna som redan finns — oavsett om det handlar om nätet eller pubrundan på helgen.

Vad tycker ni?

Senast igår höll jag en heldagsworkshop om sociala medier på SMIOS-konferensen på Hasselbacken i Stockholm. Jag ombads stanna, men med hänsyn till arbetsbördan prioriterade jag att åka hem i natten.

Jag kanske inte borde ha gjort det. Missar ju prisutdelningen för vårt arbete:

För att utveckla användandet av sociala medier för organisationer inom offentlig sektor krävs goda förebilder och exempel på hur andra organisationer skapar nytta genom sociala medier. Ability Partner har därför instiftat SMIOS Award för bästa initiativ vad gäller sociala medier inom offentlig sektor.

Motivering
Katrineholms kommun tilldelas 2011 års SMIOS Award för sin genomtänkta strategi att satsa på sociala medier som ett effektivt sätta att kommunicera, föra dialog och bygga relationer med sina medborgare och andra med intresse av kommunen och dess verksamhet.

Katrineholms kommun har via tekniker såsom Facebook, Twitter, bloggar och direktsända livesändningar över webben skapat en bra mix av kanaler för att kunna dela med sig av information och kommunicera.

Katrineholms kommun har också insett att det inte är tillräckligt att finnas med på olika tekniska plattformar för att fullgöra sitt uppdrag. Arbetet är större än så, liksom potentialen. Det som verkligen utmärker Katrineholms kommun är deras målmedvetna arbete med att minska den digitala klyftan och få med alla som vill vara delaktiga. Genom olika insatser såsom inspirationsföreläsningar och utbildningsinsatser skapar man goda förutsättningar för att inte bara förvaltningen, utan också medborgarna finns i sociala medier.

Ja, vad ska man säga. Ett stort tack förstås och ett stort grattis till oss alla som inom kommunen verkar för just det som motiveringen ovan tar upp.

Jag minns det allra första mötet mellan Mattias Jansson (@kommunchef) och mig, en höstdag på Hotell Statt i Katrineholm. Ett annorlunda möte. ”Katrineholm ska bli bäst på social medier”, sa Mattias. ”Hur gör vi?”

Det var då resan började för mig (och penseo) i Katrineholm. En privatresa som gav mig en underbar vänskap med Mattias (tack!) — och en jobbresa som även den är underbart spännande och utmanande.

Ett uppdrag som uppenbarligen gav resultat.

Som tur är, är jag inte ensam under den resan, tvärtom. Vi är många som hjälps åt för att driva utvecklingen framåt. Det är vi tillsammans som gjorde det möjligt, att vi nu kanske får kalla oss Sociala-Media-kommunen

Min far väljer att fira årsdag. Samtidigt som en svärkusin i Thailand blev…, nåväl. Vi lämnar det därhän.

Check och dubbelcheck.

Sorry för ett inlägg, nästan uteslutande personligt. Tiden läker inte alla sår. Tiden torkar inte alla tår.

Ibland får det bli påtår.

Få saker kan uttrycka känslor bättre än ljud, poesi och bild. Ibland tillsammans. Låten ”Verdamp lang her” (Förbaskad länge sen) är ett enkelt envägssamtal. En av signaturlåtarna av bandet BAP, vars vinylskivor i ordens rätta bemärkelse nöttes ut på min tonårsskivtallrik.

Förbaskad länge sen, att jag lärde mig just den här låten, som allra första, på gitarr.

Förbaskad länge sen, att jag för sista gången plockade fram min Stratocaster ur lådan för att jamma loss, till just den här låten. Av just den här anledningen.

Ett samtal mellan sångaren och hans bortgångne far.

Rebelliskt. Sorgefyllt. Djupt.

Varma tankar till dig som behöver dem. Varma tankar till en gravplats på årsdagen. Varma tankar till Thailand och Västergötland – och till snart ännu en gravplats.

En helt vanlig dag som denna.

Förbaskat länge sen, att jag tog nästan allt på allvar.

Förbaskat länge sen, att jag trodde på något alls

– och sedan chocken, när saker blev helt annorlunda,

konstigt, hur allting kan bli fel.

Inte resignerad, bara riktigt desillusionerad,

lite har jag börjat fatta nu.

Alla som springer efter dig, när allt går bra,

klappar på axeln och lyfter dig till skyarna,

kalla sig vänner utan att rodna,

och lämnar dig i stick, dagen efter.

Det är länge sen, att sånt överraskade mig

och länge sen att den snopenheten nästan förlamade mig.

Jag kommer ihåg hur jag bara drömde, av det

som jag inte visste hur jag skulle söka,

för upptagen med allt sökande för att kunna hitta,

och förresten, vad var det som skulle sökas?

Skallen fylld med Intet, bara de instinktiva tricksen,

det tar ett tag, att förstå det där.

Det var tiden, då misslyckanden inte fanns,

än värre, de fick ens inte finnas.

Söndersliten mellan John Steinbeck och Joseph Conrad,

fastklämd, bara relativt schack matt.

Det är några år sen, men minnet finns just här,

det verkar som om det bara var igår.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen.

Du frågar mig, när jag senast målade en tavla,

om det verkligen räcker för mig med en enda låt idag,

om jag nu är där, dit jag så länge ville komma,

om inte färgen torkar ut, nu, när jag är borta.

Jag tror, jag vet, om du nu målar högljutt eller lågt,

det som räknas är att du målar.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen.

Förbaskat länge sen, att jag var vid din grav.

Förbaskat länge sen, att jag pratade med dig,

och ännu längre sen att nån av oss nådde fram till den andre,

så länge, att jag inte längre minns.

Du trodde att någon skulle vänta på dig i himlen,

jag hoppas det, för din skull, sa jag då.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen.

Förbaskat länge sen, förbaskat länge, förbaskat länge sen. ^[

Verdamp lang her, dat ich fast alles ähnz nohm.

Verdamp lang her, dat ich ahn jet jegläuv

un dann dä schock, wie’t anders op mich zokohm

merkwürdich, wo su manche Haas langläuf.

Nit resigniert, nur reichlich desillusioniert,

e bessje jet hann ich kapiert.

 

Wer alles, wenn dir’t klapp, hinger dir herrennt,

ding Schulder klopp, wer dich nit all hofiert,

sich ohne ruut ze weede ding Frönd nennt,

un dich daachs drop janz einfach ignoriert.

Et ess lang her, dat ich vüür sujet ratlos stund

un vüür Enttäuschung echt nit mieh kunnt.

 

Ich weiß noch, wie ich nur dovun jedräump hann

wovunn ich nit woos, wie ‘jet sööke sollt,

vüür lauter Söökerei et Finge jlatt versäump hann

un övverhaup, wat ich wo finge wollt.

Ne koop voll Nix, nur die paar instinktive Tricks

et duhrt lang, besste dich durchblickst.

 

Dat woor die Zick, wo ich noch nit ens Pech hat,

noch nit ens dat, ich hat se nit ens satt.

He wor John Steinbeck, do stund Joseph Conrad,

dozwesche ich – nur relativ schachmatt.

‘T ess paar Johr her, doch die Erinnerung fällt nit schwer

hück kütt mer vüür, als wenn et jestern wöör.

 

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

 

Frööchs mich, wann ich zoletz e Bild jemohlt hann,

ob mir e Leed tatsächlich jetz jenüsch,

ob ich jetz do been, wo ich hinjewollt hann,

ob mir ming Färv op die Tour nit verdrüsch.

Ich gläuv, ich weiß, ob de no laut mohls oder leis

‘t kütt drop ahn, dat do et deip.

 

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

 

Verdamp lang her, dat ich bei dir ahm Jraav woor.

Verdamp lang her, dat mir jesprochen hann,

un dat vumm eine och jet beim andre ahnkohm,

su lang, dat ich mich kaum erinnre kann.

Häss fess jeglauv, dat wer em Himmel op dich waat,

ich jönn et dir ‘hann ich jesaat.

 

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her….

]

Verdamp lang her, dat ich fast alles ähnz nohm.

Verdamp lang her, dat ich ahn jet jegläuv

un dann dä schock, wie’t anders op mich zokohm

merkwürdich, wo su manche Haas langläuf.

Nit resigniert, nur reichlich desillusioniert,

e bessje jet hann ich kapiert.

Wer alles, wenn dir’t klapp, hinger dir herrennt,

ding Schulder klopp, wer dich nit all hofiert,

sich ohne ruut ze weede ding Frönd nennt,

un dich daachs drop janz einfach ignoriert.

Et ess lang her, dat ich vüür sujet ratlos stund

un vüür Enttäuschung echt nit mieh kunnt.

Ich weiß noch, wie ich nur dovun jedräump hann

wovunn ich nit woos, wie ‘jet sööke sollt,

vüür lauter Söökerei et Finge jlatt versäump hann

un övverhaup, wat ich wo finge wollt.

Ne koop voll Nix, nur die paar instinktive Tricks

et duhrt lang, besste dich durchblickst.

Dat woor die Zick, wo ich noch nit ens Pech hat,

noch nit ens dat, ich hat se nit ens satt.

He wor John Steinbeck, do stund Joseph Conrad,

dozwesche ich – nur relativ schachmatt.

‘T ess paar Johr her, doch die Erinnerung fällt nit schwer

hück kütt mer vüür, als wenn et jestern wöör.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Frööchs mich, wann ich zoletz e Bild jemohlt hann,

ob mir e Leed tatsächlich jetz jenüsch,

ob ich jetz do been, wo ich hinjewollt hann,

ob mir ming Färv op die Tour nit verdrüsch.

Ich gläuv, ich weiß, ob de no laut mohls oder leis

‘t kütt drop ahn, dat do et deip.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, dat ich bei dir ahm Jraav woor.

Verdamp lang her, dat mir jesprochen hann,

un dat vumm eine och jet beim andre ahnkohm,

su lang, dat ich mich kaum erinnre kann.

Häss fess jeglauv, dat wer em Himmel op dich waat,

ich jönn et dir ‘hann ich jesaat.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her.

Verdamp lang her, verdamp lang – verdamp lang her….