Jag måste berätta en hemlighet: jag tycker om demokrati. Därför ogillar jag när fredsälskande, smarta demokratiska partier inte lyckas förmedla sin politik. Som Sverigedemokraterna, till exempel.

Eftersom de är fullt upptagna med att ljuga om sin barndom – och dessutom endast får ynka 300% mer medieutrymme än vad de enligt sin storlek borde få, så är det såklart svårt att förmedla sitt ytterst viktiga budskap.

Men misströsta inte. Vän av demokrati och ordning kommer till er hjälp.

Jag presenterar: världens tydligaste beslutshjälp för dig som funderar om SD är rätta partiet, uteslutande baserad på aktiva SD:ares egna ord.

Källor:

1. Tycker du att män är intelligentare än kvinnor?

2. Tycker du att vi borde avskaffa religionsfriheten?

3. Anser du att alla muslimer är terrorister?

4. Anser du att nazister bör få mörda meningsmotståndare (=demokrater)?

5. Är du idiot, bonnläpppp eller rasist?

6. Tycker du att Adolf Hitler hade rätt?

Uppdatering: bilden har förtydligats vad avser formuleringen ”idiot, bonnläpp eller rasist”

Kan någon ha missat de högerextrema attackerna i Kärrtorp?

Kan någon ha missat att det i Sverige mellan 1999 och 2009 förekommit fjorton mord (pdf) med högerextrem bakgrund (jämfört med nollkommanollnoll ditton med vänsterextrem bakgrund, ifall någon nu skulle vilja tävla)?

Kan någon ha missat de högerextrema mordförsöken på internationella kvinnodagen i Malmö?

Kan någon på allvar påstå att hen har missat?

Alltså, någon som inte jobbar på Säpo, vill säga. Häromveckan reste svenska nazister till Ukraina för att stödja ukrainska nazister (och kanske lära sig något nytt). Inget problem, tyckte Säpo:

– Vi ser ingen ökad avsikt eller förmåga att begå politiskt motiverade brott när de kommer hem.

Nähä. Men nu då, nu, när uppenbarligen en av de naziälskande nazisterna som besökte nazisterna i Ukraina har varit del i de nazistiska mordförsöken i Malmö, ser ni någon ökad avsikt eller förmåga att begå politiska brott då?

Nu, när kommentatorerna på den av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth finansierade pajassajten Avpixlat hyllar och försvarar gärningsmännen — ser ni då någon risk från den sajten? Formuleringar som de nedan ser ni inte som problematiska?

Ja nån gång ska det väl kosta att ständigt gå och gapa ”nassesvin på ”våra gator, jag menar att dom ständiga förolämpningarna som haglar över sansade och mindre sansade kritiker av tokinvandringspolitiken, kan, förr eller senare ge den här typen av resultat

Eller varför inte

Varför känner jag ingen empati när jag hör att vänsterextremister får livshotande skador?

Eller kanske

[v]arför ska man känna empati för någon som är mindre värd än ett djur.

Nähä. Inga som helst problem?!

Hade jag nog inte förväntat mig heller.

Jag har skrivit en del om högerextremister och andra Sverigedemokrater på sina dagar – och ofta har jag varit påfallande negativ. Jag försökte självfallet balansera min syn och tog mig därför friheten att göra en halvvetenskaplig undersökning om hur det egentligen står till med Sverigedemokraters intelligens.

Eftersom det tyvärr inte får upprättas några IQ-register i det här ”jävla PK-landet”, var jag tvungen att hitta andra tillförlitliga indikatorer på intelligens. Det enda återstående valet var därför andelen nobelpristagare ^[1] som sympatiserar med SD. Resultatet blev föga överraskande:

Nu tror jag att vi alla förstår den verkliga anledningen, varför Führern inte bjuds till Nobelfesten. Kvalitetskontroll.

Idag är det internationella kvinnodagen – och här hemma passade vi på att ha en mer eller mindre hetsig diskussion om samtyckeslagstiftning vid våldtäkt: att byta från dagens formulering i Brottsbalken till en formulering som automatiskt gör all sex till våldtäkt, när uttryckligt samtycke saknas. I förväg: jag brukar försöka att hålla mina texter könsneutrala, men när det gäller just sexualbrott, så är brottstatistiken så talande att jag i den här texten kommer beteckna gärnings_mannen_ som just en man/”han” – och offret som en kvinna/”hon”.

Nåväl.

Krav på samtyckeslagstiftning har framförts i många sammanhang och jag tycker i grunden att dessa krav är helt rättfärdigade, om inte annat eftersom de ger en tydlig signal.

Som juristutbildad är jag dock ytterst tveksam att en samtyckesreglering på något sätt kan förändra den omfattande problematiken som vi ser idag, när det gäller hur rättsväsendet (be)dömer våldtäktssituationer. Än värre, en samtyckesreglering skulle till och med kunna förvärra situationen:

Nu ansluter jag mig knappast till argumentationen av en skara främst borgerliga debattörer som förkastar samtyckesregleringen: De menar att en samtyckeslagstiftning skulle vända på bevisbördan; den urgamla, vedertagna och mycket viktiga rättsprincipen in dubio pro reo, oskyldig tills motsatsen är bevisat. Enligt debattörerna skulle denna juridikens heliga ko vändas upp och ner. En misstänkt skulle behöva bevisa sin oskuld – och, om det inte lyckades, fällas för våldtäkt. Gärna hänvisar samma personer till de oerhört större resurserna som åklagar- och polisväsendet har för att säkra och förevisa bevis, jämfört med de blygsamma möjligheterna som en (häktad) misstänkt har för att bevisa motsatsen. För att krydda problematiken tas gärna upp oskyldiga män som av hämndlystna ”manshatare” (eller av annan anledning) helt felaktigt anklagas för än det ena, än det andra.

Om en samtyckesreglering skulle medföra en sådan omvänd bevisbörda, så skulle den inte bara vara problematisk – utan rentav förkastlig. Lyckligtvis innebär en samtyckeslagstiftning (med viss reservation för dess exakta ordalydelse) inget sådant.

En samtyckesreglering kan visserligen vända på bevisbördan – men den kan lika väl ställa precis samma beviskrav som idag, låt vara att det som behöver bevisas inte är exakt samma sak. Bevisbördan kan även delas: att målsäganden kan behöva göra det sannolikt att inget samtycke förelegat, varpå den tilltalade kan komma att behöva bevisa motsatsen.

Om vi fasthåller vid nuvarande reglering som kräver våld eller utnyttjande av situationen eller övergår till en samtyckesreglering, ur bevisbördans perspektiv kan regleringarna vara jämförbara. Det argumentet mot en samtyckeslagstiftning är därför i mina ögon ovidkommande.

Samtyckesregleringen har dock andra, mer invecklade konsekvenser. I en situation där vi kräver att en åtalad visar att samtycke förelegat, lär vi knappast endast kunna nöja oss med skriftlig bevisning eller vittnesmål. Det hör inte vanligheterna till att två personer som med fullt ömsesidigt samtycke utför sexuella handlingar med varandra, har ett skriftligt avtal om det. I flertalet sammanhang saknas även vittnen som kan intyga att en uttrycklig och otvetydig överenskommelse har träffats om att ha sex med varandra (och på vilket sätt). Nej, i flertalet fall sker samtycket konkludent: Det framgår ur sammanhanget om sexpartnern är med på notan – eller inte.

I fall som liknar de som under den senaste tiden har fått stor medieuppmärksamhet, skulle den tilltalade i en samtyckessituation behöva visa att offret ”visst var med på notan”. Det leder oss till en diskussion av den s.k. bevisvärderingen, i grunden bedömningen, vilken berättelse som tillmäts större tilltro. Det är just bevisvärderingen som i ett stort antal friande våldtäktsdomar har varit avgörande, när domstolen frågat efter kvinnans klädesval. Eftersom vi, som utvecklat, även skulle behöva godkänna konkludent handlande för att kunna avgöra om samtycke förelegat, så skulle vid en samtyckesreglering ännu mer fokus hamna på förhatliga frågor kring ”vilka kläder hade du på dig”, ”hur många sexpartners har du haft”, ”har du betett dig på ett ‘slampigt’ sätt”.

Dylika frågor tycker jag dock borde knappast ges större utrymme – de borde istället förvisas helt ur domstolarna (och den allmänna diskussionen).

Det är här jag inte kommer särskilt mycket längre i mina funderingar kring samtycke.

Att sex mellan två (eller fler) samtyckande personer inte är statens sak att lägga sig i, det är för mig en självklarhet. Omvänt, så bör sex vara brottsligt om inte alla parter samtycker. All-in för samtyckesreglering ur det perspektivet. Men om det i sin tur leder till att ännu större fokus läggs på offrets beteenden och huruvida dessa borde ha kunnat tolkas som samtycke eller inte – ja, då hamnar vi på ett sluttande plan, där bedömningar riskerar att bli godtyckliga och av moralisk karaktär. En sådan utveckling tror jag varken leder till fler fällande domar eller en (mycket nödvändig) bättre och mindre moraliserande behandling av offren, vars ”utmanande klädsel” inte har att göra med frågan om de ville bli våldtagna eller inte. Och ärligt talat, jag kanske är för insnöat för att se, hur en sådan utveckling skulle kunna förhindras när vi inför en samtyckesreglering.

Personligen tror jag därför att en samtyckesreglering visserligen kan ge mycket behövliga signaler – och på det viset kanske till och med minskar antalet våldtäkter och övergrepp. För att komma till bukt med problemet i gråzonerna som rent juridiskt inte är våldtäkter men där även varenda jurists rättsmedvetande skriker efter fällande dom, ja, för att komma till bukt med det problemet, tror jag däremot att en oaktsamhetsreglering lik den som finns i Norge skulle vara mycket mer framgångsrik, samtidigt som den skulle undvika utmaningarna, som samtyckesregleringen faktiskt har möjlighet att ställa oss inför.

I dagsläge krävs det uppsåt för att en person ska kunna dömas till våldtäkt. Uppsåt är vad vi juristutbildade kallar för ett subjektivt element. Det räcker inte med att en våldtäktsman ligger med en person, att våld förekommer och att det sker mot offrets vilja (eller att samtycke saknas) – det krävs även att gärningsmannen är fullt medveten om alla dessa element föreligger. I fall med både dominanssex och situationer där gärningsmannen (eller ibland offret) har varit alkohol- eller drogpåverkad, så saknades ofta just uppsåt. Målet i Lund, som med rätta har skapat enorm uppmärksamhet, hör till den gruppen: mannen hade sex med kvinnan, det skedde med våld och det skedde mot offrets vilja. Gärningsmannen påstod dock att både våldet och kvinnans ”NEJ!!!” var delar av spelet som ingår i dominanssex. Såvida inte åklagarsidan kan bevisa att mannen faktiskt förstod att NEJet faktiskt var ett ”riktigt” nej, så kan den inte bevisa uppsåt, att mannen förstod den verkliga innebörden av ordet ”nej” och att han (åtminstone) sket i det.

Ett nej är ett nej, är ett nej, är ett nej. Det borde vara lika självklart som de där rättsgrundsatserna som jag försvarat ovan. Ibland, så är dock ett nej faktiskt inte ett nej, som i dominansfallen. Ibland så klarar sig gärningsmannen därutöver genom att påstå att han inte fattade att det var ett nej. I dessa fall missgynnar situationen offren, framförallt i gråzonefallen. Det är hon som bär risken för eventuella otydligheter, oavsett om dessa var verkliga otydligheter eller senare påhittade av gärningsmannen.

Detta missgynnande är inte endast ett problem i några enskilda fall, nej, det är strukturellt. Det ändrar vi tyvärr inte genom en eventuell samtyckeslagstiftning, där mannen även i framtiden kommer kunna hävda att han trodde att samtycke fanns – och därmed saknas uppsåt att utföra gärningen trots frånvaro av samtycke.

Inte ett dugg ändrar vi på det.

Däremot ändrar vi på det hela om vi inte längre kräver uppsåt utan inför brottet oaktsam våldtäkt. Beroende på omständigheten bör gärningsmannen lägga mer eller mindre energi på att förvissa sig om att samtycke föreligger (eller att handlingen inte sker mot offrets vilja). I fall där partnerna har regelbunden och frivillig sexuell kontakt är kraven att förvissa sig om samtycke kanske lägre (och mer konkludenta) – emedan det i andra situationer kan ställas högre krav att verkligen säkerställa att alla involverade är med på notan, både när sexet inleds – och även när det kanske ändrar karaktär. En sådan ordning skulle också kunna innebära att fokus flyttas från offrets person, från klädsel, beteende eller sexhistorik till själva situationen.

Om gärningsmannen inte förvissar sig om (fortsatt) samtycke (eller om att det inte sker mot den andra personens vilja), då bär han risken för det.

Han. Inte längre hon.

Ibland hittar man/fru ett guldkorn. En text som uppmanar till eftertanke, som kittlar tankespröna, som vänder upp och ner på ens tidigare världsbild. Särskilt, när texten kommer från något oväntat håll.

Några utmaningar för dagens värld

I vår tid upplever mänskligheten en vändpunkt i sin historia, som vi kan se i de många framsteg som görs på så många områden. Vi kan endast lovorda de steg som har tagits för att förbättra folkens välstånd i områden som hälsovård, utbildning och kommunikation. Samtidigt måste vi komma ihåg att merparten av våra medmänniskor knappt överlever från dag till annan, med ödesdigra konsekvenser. Ett antal sjukdomar sprider dig. Många är i desperationens och rädslans fasta grepp, även i de så kallade rika länderna. Livsglädjen vissnar ofta, respektlöshet och våld tilltar och ojämlikheten gör sig alltmer tydligare. Det är en kamp att leva – ofta att ens leva med ett minimum av värdighet. Denna så tidstypiska förändring har satts i gång av de enorma kvalitativa, kvantitativa, snabba och kumulativa framstegen som vi ser i vetenskapen och tekniken och av deras omedelbara användning på olika områden av naturen och livet. Vi lever i en tidsålder av kunskap och information, som har lett till nya och ofta anonymer former av makt.

Nej till en exkluderande ekonomi

[53] Precis som budordet “Du skall icke döda” väldigt tydligt sätter en gräns för att skydda det mänskliga livets värde, så måste vi idag även säga “du skall icke!” till en ekonomi som står för exkludering och ojämlikhet. En sådan ekonomi dödar. Hur kan det inte vara förstasidesstoff när en äldre hemlös person dör av utsatthet, samtidigt som det är av nyhetsvärde när aktiemarknaden backar två procentenheter? Det är ett fall av exkludering. Kan vi fortsätta att titta på, när mat kastas, samtidigt som människor svälter? Det är ett fall av ojämlikhet. Idag bedöms allt under lagarna av konkurrens och den starkastes överlevnad – lagar, med hjälp av vilka de mäktiga lever på de svagas bekostnad. Som konsekvens är mängder av människor exkluderade och marginaliserade: utan arbete, utan möjligheter, utan chans till förbättring.

Människor själva betraktas som konsumtionsvaror som används och kastas bort. Vi har skapat en slit-och-släng-kultur som nu sprider sig. Det handlar inte längre endast om exploatering och förtryck, det handlar om något nytt. Exkludering har i grunden att göra med, vad det innebär att vara del av samhället vi lever i; de exkluderade är inte längre samhällets skuggsida, dess ytterligheter eller de som berövats dess rättigheter – de är inte längre ens del av det. De exkluderade är inte de exploaterade – utan de utslängda, “resterna som blev över”.

[54] I det sammanhanget finns det de som fortsätter att försvara ringar-på-vattnet teorier som antar att ekonomisk tillväxt, uppmuntrad av en fri marknad, kommer att ovillkorligen lyckas med att skapa större rättvisa och inkludering i världen. Denna åsikt, som aldrig har kunnat beläggas med fakta, uttrycker en envis och naiv tro på godheten hos de som innehar den ekonomiska makten och på de helgonförklarade mekanismerna av det nuvarande ekonomiska systemet.

Under tiden väntar de exkluderade fortfarande.

För att upprätthålla en livsstil som exkluderar andra, eller för att upprätthålla en entusiasm för detta själviska ideal, har en globalisering av likgiltighet skapats. Nästan utan att bli medvetna om det, har vi hamnat i ett läge där vi är oförmögna att vara medkännande gentemot de fattigas hjälprop, att sörja andra människors smärta och att känna behovet att hjälpa dem, som om de vore någon annans ansvar och inte vårt egna. Rikedomarnas kultur får oss att domna av; vi blir upphetsade när marknaden erbjuder oss något nytt att köpa. Alla liv som gått till spillo eftersom de saknade möjligheter verkar samtidigt ett rent skådespel. De berör oss knappt.

Nej till pengarnas idealisering

[55] En av anledningarna för denna situation hittar vi i vårt förhållningssätt till pengar, eftersom vi tigande har accepterat dess makt över oss och våra samhällen. Den nuvarande finanskrisen kan oss få att tappa förståelsen att dess ursprung ligger i en grundläggande humanitär kris: förnekelsen av människans makt över pengarna! Vi har skapat nya idoler.

Dyrkan av guldkalven har kommit tillbaka i en ny och hänsynslös förklädnad av pengarnas idealisering och en opersonlig ekonomins diktatur, som saknar allt mänskligt syfte. Den världsomfattande krisen visar finansvärldens och ekonomins obalans och, framför allt, deras brist på hänsyn till människor; människan reduceras till blott ett av sina behov: konsumtion.

[56] Samtidigt som vinsterna av en minoritet växer exponentiellt, så gör det även gapet som separerar den stora majoriteten från rikedomarna som avnjuts av dessa lyckliga få. Denna obalans är resultatet av ideologier som försvarar den absoluta autonomin av marknad och börsspekulation. Följaktligen förnekar dessa ideologier staterna rätten att, med sin uppgift att ombesörja det allmännas bästa, utföra någon som helst kontroll. En ny tyrrani är därmed född, osynlig och ofta virtuell, som allsomfattande och hänsynslöst påtvingar sina egna lagar och regler. Skulder och anhopningen av räntor gör det svårt för länder att inse potentialen av sina egna ekonomier och gör det svårt för medborgare att utnyttja sin egentliga makt som köpare. Till allt detta kan vi lägga utbredd korruption och skattefusk som har fått globala dimensioner. Törsten efter makt och egendomar vet inga gränser.

I detta system slukas allt som ställer sig i vägen för ökade vinster; det som är bräckligt, som t.ex. miljön, är försvarslöst inför den gudsförklarade marknadens allenarådande intressen.

Klassisk kapitalismkritik och i stora delar rent av socialistisk retorik. Till och med ordvalet påminner om många av nutidens debattörer på vänsterkanten. Men författaren heter alls inte Marx, Engels eller, för all del, Chomsky. Raderna ovan kommer från ingen mindre än konservativismens halvofficiella portvakt, Påven. Jag upprepar. Den katolska kyrkans überguru, Påven. ^[1]

Jag är uppväxt i djupt katolska områden och fick den katolska kyrkans läror med modersmjölken. I tonåren revolterade jag mot denne kyrkas i mina ögon oacceptabla syn på samtida frågor, från synen på abort och sexualitet över kvinnosynen till egentligen hela moralteologin — och bortsett från att jag dessutom helt enkelt saknar tro på någon transcendental gud. Onekligen finns det än i dag mycket inom den katolska kyrkan som jag aldrig kan och vill ställa mig bakom. — Men när jag var liten erbjöd katolska kyrkan  (pseudo-) religiösa försvar av kapitalismen. Något i stil med ”Eftersom gud hade gett människan en fri vilja, var det orättfärdigt att begränsa den fria viljan genom beskattning bortom det absolut nödvändigaste — och därigenom tvinga människan att dela med sig. Givmildheten behövde komma inifrån, inte från staten.”

När det resonemanget byts ut till en förkrossande kritik av hela det kapitalistiska systemet, ja, då kanske vi kan skönja något stort som håller på att hända?

I don’t want to catch your normal. No. Indeed not.

Visst är skolans uppgift att förbereda eleverna inför framtiden? — I så fall är Miniseligs skola en bra skola. Inga falska (borgerliga) förhoppningar här inte.

Under vecka 43 arbetade eleverna med ämnesövergripande arbete. Arbetet inleddes med att alla elever samlades i aulan, där fick de följande information från lärarna:

Välkommen till år 2023. Du befinner dig i ditt föräldrahem. Klockan är 07: 00 och du sitter i soffan med en kopp kaffe. Du har just slagit på nyheterna. Där beskriver man att bostadsläget blir allt mer akut i hela landet. Och det är framförallt ungdomar som drabbas.

När du sitter där i soffan och tittar på nyheterna känner du dig träffad. Du har nyss fyllt 23 år och du bor fortfarande hemma hos dina föräldrar. Du drömmer om att flytta hemifrån, problemet är bara att det är svårt att få tag på en bostad.

Du får inga lån av banken eftersom du fortfarande studerar — så att köpa något eget är uteslutet.

Att få en hyresrätt kräver att man har stått i kö minst 15 år — det har inte du … läget känns helt enkelt hopplöst!

Frågor på det, Reinfeldt?

Återigen ett lokalpolitiskt inlägg, men återigen föroppningsvis med relevans utanför regionen (efter gårdagens feministgnäll). En fråga som vi diskuterade på ett styrelsemöte inom vänstern idag. Igår antog kommunfullmäktige en revidering av informationssäkerhetspolicyn, som i praktiken ger kommunstyrelsens ordförande rätt att tämligen fritt läsa andra politikers (!!!) e-post.

Visserligen finns det smärre formella krav. Den exakta formuleringen lyder

I det fall det rör en förtroendevald politiker har kommunstyrelsens ordförande efter kontakt med personalkontoret rätt att, efter en skriftlig begäran till IT-kontoret, få tillgång till den förtroendevaldes e-post och hemkatalog vid misstanke om oegentligheter.

Om jag skulle vara en nyfiken kommunstyrelseordförande skulle det som krävs alltså vara

1. kontakt med personalkontoret (som i skarpa lägen inte skulle kunna säga ifrån, dessutom innebär formuleringen inte att de s.a.s. behöver ”godkänna”, det räcker med att just kontakta dem) — samt
2. det som väldigt svävande formuleras som ”misstanke om oegentligheter”.

Varken ”misstanke” eller ”oegentligheter” är härvid specificerade – men samma dokument (pdf, se sid 30; obs: 30+MB) ger lite vägledning: målet är nämligen att bl.a. säkra information mot sabotage, skada och förlust — men även att**_ säkerställa informationens riktighet_.**

Det tål att upprepas. Det här avser förtroendevalda politiker. För att kraven ska vara uppfyllda och kommunstyrelsens ordförande ska få en trevlig kvällsläsning räcker det med att han tror (=misstanke) att det som någon annan politiker skriver inte stämmer överens med hans egna politiska övertygelse (=är oriktigt) och att han slänger iväg ett mail till personalkontoret (=kontakt).

Alla yttringar i stil med ”nejdå, sånt skulle jag ju aldrig göra” är kanske korrekta — men det är inte det som är frågan. Det handlar inte om att lita (eller inte lita) på nuvarande innehavare av posten. Det handlar om principen. Onekligen är det två i grunden väldigt legitima intressen som möts och som behöver mätas mot varandra: intresset att ha en hög informationssäkerhet å ena sidan — och allt patetiskt tjafs om medborgerliga och politiska rättigheter å den andra.

Det som bör göras i dylika lägen är att hitta en avvägning, en balans. Men ärligt talat: jag har nog aldrig sett ett så taffligt och pinsamt misslyckat försök att undvika att ens låtsas att försöka att hitta en balans.

En princip som ger en person den formella rätten att mer eller mindre godtyckligt snoka i andras e-post är inte balans. Det är inte rättssäkerhet. Det är inte demokrati.

Det är envälde.

Välkommen till Katrineholm.

Jag tjänstgör sedan en kort tid tillbaka i Viadidaktnämnden, Katrineholm kommuns och Vingåkers gemensamma nämnd för vuxenutbildning, integration och arbetsmarknad (ersättare för v).

I dagens sammanträde avrapporterades ett projekt som jag i grunden tycker är mycket bra: under sommarmånaderna erbjuds alla gymnasieelever i årskurs 2 sommarjobb i kommunernas regi. Visserligen kan det resoneras över att lönen är allt annat än ”avtalsenlig” — men den diskussionen sparar jag för ett annat tillfälle. Grundtanken och ambitionen med att erbjuda sommarjobb är nämligen god.

En fördel med att ha en politisk nämnd vars verksamhetsområde ligger i två olika kommuner är att förhållanden mellan kommunerna kan jämföras på ett enkelt sätt. Det är självfallet inte det som är det egentliga syftet med en kommunövergripande nämnd, men faktum kvarstår: rapporteras det information om samma område och är datan dessutom strukturerad på samma sätt, handlar det bara om att rita upp siffror på samma papper för att kunna göra direkta jämförelser. En av dessa jämförelser slog mig i dag – och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

”Upp till bevis” var alltså slutredovisningen av sommarjobbsprojekten i såväl Katrineholm som Vingåker. Det jag först lade märke till var, hur könsstereotypiskt ungdomarna valde jobb när det gällde vissa områden. Av alla som valde att arbeta inom äldreomsorgen, var i Katrineholm 70% kvinnor och 30% män.

När det gällde Vingåker, såg den siffran dock betydligt jämnare ut: andelen kvinnor inom äldreomsorgen var där 56% mot männens 44%.

Ännu tydligare var det t.ex. inom barnomsorgen, ett sådant ”typiskt kvinnligt” område — här vänder Vingåkersungdomarna upp- och ner på stereotypen: I Katrineholm är förhållandet 65% kvinnor gentemot 35% män, i Vingåker nästan det omvända: 41% kvinnor gentemot hela 59% män.

Skillnaderna är – i mitt tycke – beaktansvärda.

Visserligen, det går inte att dra för stora växlar på en enskild sådan uppställning.

Visserligen, inom några andra områden än äldre- och barnomsorg var de könsstereotypa tendenserna mindre tydliga.

Visserligen, det totala antalet sommarjobbare inom äldreomsorgen uppgick till endast 93 elever i båda kommuner tillsammans, vilket innebär att smärre statistiska avvikelser får oproportionerligt stora konsekvenser.

Visserligen, jag jämför med Vingåker, kommunen som har som slogan ”En promille kan inte ha fel”, vilket i sig räcker för att diskvalificera Vingåker för all framtid.

Oaktat dessa invändningar, så återstår en viss känsla av hmmmm.

Jag frågade om det finns en känd anledning för skillnaden mellan kommunerna – och den enda förklaring som finns är att ”ungdomarna väljer själva”.

Inom vissa kretsar verkar det ju perverst nog finnas en uppfattning att arbetskraften själva ska få välja jobb – istället för att bli anvisade tvångsarbeten, såsom vi förespråkar inom vänstern ^[1] — Men hur kommer det sig att ungdomarna i en kommun gör val som förstärker det traditionella könsstereotypa yrkesvalet – emedan ungdomarna i grannkommunen gör mer ”medvetna” val?

Är det annorlunda värderingar som råder blott två mil härifrån? — Var kommer i så fall dessa annorlunda värderingar ifrån? (Är det promillen som talar, till exempel?!?)

— Eller är det kanske strukturen det är fel på?

— Är det kanske mest anmärkningsvärda att ingen annan i nämnden än lilla mig tycks anmärka på det anmärkningsvärda?

I brist på svar har vi just det: inget svar.

De senaste dagarnas publiceringar i Expressen med personuppgifter om de mest aktiva rasister på nätets skuggsidor kan inte ha missats av många som följer den politiska debatten. Jag som övertygad antirasist (och därmed per definition motståndare till de rasistiska och fascistiska Sverige”demokraterna”) vet dock inte riktigt, vad jag ska tycka.

Visserligen, det är odiskutabelt bra att det lyfts fram, vilka åsikter som finns och saluförs inom SD. Att offentliga personer, som t.ex. förtroendevalda för Rasistpartiet, måste kunna stå till svars för sina vidriga åsikter är en självklarhet. Men hur är det med den ”vanlige” rasisten, den enskilde som inte valt att vara en offentlig person? Är den personen inte tillförsäkrat ett skydd av privatsfären och sina personliga åsikter, hur vidriga de än må vara?

Researchgruppen anser att hatsajterna gärna hänger ut oskyldiga människor med fulla personuppgifter — men själva väljer att verka värka i det fördolda. Argumentet är i grunden att ”om de kan, så kan vi”.

Visserligen. De utpekade har förverkat sin moraliska rätt att kritisera utpekningen, såvida de själva ställt sig bakom utpekningen av andra. Men ändå. Two wrongs don’t make a right.

En annorlunda aspekt (som jag hittills inte kunnat hitta i debatten kring avslöjanden) är lite mer uppskattande gentemot det arbete som Researchgruppen har gjort: enligt media har polisen börjat utreda personerna som författat rasistiska kommentarer. Här tror jag, att insatsen är värdefull: mycket av det som skrivs på SD:s halvofficiella hatsajter kan utan vidare klassas som hets mot folkgrupp. Anmälningar brukar dock läggas ner med motiveringen att en brottsutredning inte kan genomföras eftersom upphovsmännen (ja, i 80 procent av fallen är det just män) inte går att identifiera. Här kan informationen som Researchgruppen har lyckats komma över vara av stort värde (och så undrar undertecknad förstås hur i all fridens namn det uppenbarligen gick att identifiera författarna, när polisen påstår att det inte går att identifiera författarna. Trolleri!)

Min slutsats: som så vanligt: jag har ingen slutsats. Jag tänker högt. Hjälp mig gärna att tänka med hjälp av kommentarer. (Och nej, rasism skyddas inte av ”åsiktsfrihet” på den här bloggen.)