Klimatkrisen är här

Det råder ingen tvekan om att vi befinner oss mitt i en global klimatkris. Diskussioner om klimatförändringar tycks ofta vara reserverade för toppmöten mellan världens makthavare, lobbygruppers
påtryckningar och diskussioner i riksdagen om hur stor andel förnybart som ska finnas i bensinen. Men klimatkrisen angår oss alla – och vi kan kräva förändring, även här, lokalt hos oss i Katrineholm
och Sörmland.

I somras drabbades Norden av ovädret Hans, som orsakade trafikstörningar och jordskred över hela landet, till och med en tågurspårning som kunde ha slutat i en katastrof. De ekonomiska följderna av
dessa skador är omfattande och uppgår till miljardbelopp. Just ovädret Hans drabbade inte Katrineholms kommun i någon katastrofal omfattning men forskningen pekar på att liknande oväder kommer att
bli allt vanligare i framtiden – och de kan slå till nästan var som helst.

Om det blir en ihållande nederbörd i Katrineholm, finns en betydande risk för att Kullbergska sjukhuset kan översvämmas. Områden på Öster och i norra delen av staden, särskilt Lasstorp som redan
brottas med översvämningar, skulle riskera att drabbas hårt. Djulösjön skulle kunna stiga så mycket att dess vatten översvämmar husen.

Perioder av torka och skyfall skapar redan idag oerhörda utmaningar för våra lokala bönder. I våra skogar sprider granbarkborren sig okontrollerat. Mildare vintrar ger fästingarna nya områden att härja
i och sprida sjukdomar. Och även om alla myggbett den här sommaren mest har varit irriterande så är de också en av alla dessa konsekvenser: klimatförändringen har redan börjat påverka oss helt konkret
på många olika sätt.

Klimatkrisen kan inte ses som en avlägsen, teoretisk och abstrakt global utmaning långt borta. Klimatkrisen är här, den påverkar oss lokalt och den kräver även lokala lösningar. Några exempel på
förändringar som Vänsterpartiet Katrineholm driver politiskt kan du hitta på sida 6 i tidningen.

Vi kan inte konsumera oss ur krisen och vi kan definitivt inte lämna klimatfrågorna i händerna på en regering vars största “miljösatsningar” är sänkta bensinpriser, sänkta anslag för naturvård och en
ensidig fokus på kärnkraft som enligt regeringens skruvade logik magiskt kommer lösa alla problem.

Det är vi, du och jag, som måste ta ansvar. Vi och våra barn är de som kommer att få leva med konsekvenserna av de beslut som fattas idag. Det är också vi som kommer behöva betala notan, både för oss
själva och för de rika och mäktiga.

Vi måste börja sluta oss samman för att genom organisering i folk-, fack-, miljö- och klimatrörelserna kämpa för att ställa om till ett hållbart samhälle, här och nu.

Framtiden är inget som bara händer. Vi har makten och den förbaskade skyldigheten att engagera oss och skapa den där framtiden – för oss själva och kommande generationer.

Nedladdning som pdf

Du kan ladda ner hela tidningen som pdf här. Ifall någon undrar: den här och ett antal andra lokalutgåvor satt undertecknad med som layoutare.

Inte riktigt så tydligt (och illa) var självfallet inte motiveringen — men kontentan var det mycket väl.

I begynnelsen fanns ordet (om en förändrad arbetsordning)

Låt mig börja från början. Beslutet som det hela handlade om kan för somliga verka som en “skitsak”. Det handlade om revideringen av Landstingsfullmäktiges arbetsordning och där konkret om ett litet tillägg som hade smygits in under en återremiss i en helt annan fråga. Tillägget handlade om att i arbetsordningen införa ett förbud mot användning av bild- eller filmpresentation som stöd vid ledamöters anföranden. Med andra ord: majoriteten ville att ledamöter i fullmäktige inte skulle få visa PowerPoint-, Keynote- eller andra presentationer under debatten.

Återigen. Det kanske låter som en liten grej och inget att bråka om. – Om det inte vore för omständigheten att sådant material för många personer med funktionsnedsättningar är ett enormt stöd för att kunna följa debatten, för att förstå samband, för att ge den som talar en chans att verkligen få fram, vad hen vill säga. Eftersom jag själv är väldigt öppen med min funktionsnedsättning och allt det positiva — men även det utmanande — som den innebär, så är jag kanske mer lyhörd gentemot den problematiken än andra, vad vet jag? Det jag däremot vet, det är vad det skulle innebära för mig konkret, när möjligheten till visuellt stöd tas bort. I talarstolen försökte jag att förklara:

Jag själv har ADHD och Aspergers. Det är enorma superkrafter i många sammanhang – men de är även enormt begränsande i andra. Mina diagnoser innebär inte att jag är dum, korkad, lat. Det innebär inte att jag bara ska skärpa mig, anstränga mig lite mer och att det bara sitter i huvudet.

När någon står här uppe i talarstolen och håller sin monolog, så tappar ni bort mig.

Hjärnan ägnar sig åt mycket mer pressande frågor som asynkroniteten mellan två servrar som jag jobbar med, hur Rawls differensprincip inverkar på mervärdesteorin redan på metanivå – eller för all del att… ojdå… glömde jag bort att ringa Peter nu igen?

Multimodala anföranden, alltså när någon står här och berikar sitt anförande med bild- eller presentationsmaterial, gör det så obeskrivligt mycket enklare att hålla fokus och att jag direkt kan komma tillbaka från min parallella tankevärld, när jag ändå drifter bort.

Jag är bara ett exempel, men det finns säkerligen många fler. På vilket sätt skulle det underlätta för oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar om ett så effektivt hjälpmedel bara rycks bort?

Majoritetens icke-svar

Jag hoppades i min enfald att fullmäktiges majoritet skulle ta till sig beskrivningarna från min egen verklighet. Men icke, sa Nicke Monica Johansson, Landstingsstyrelsens ordförande (s). Enligt henne är det inte något problem, eftersom… ja… det enligt henne inte är något problem.

Jag — och många oppositionspolitiker som helhjärtat ställde sig på min sida — försökte få ett vettigt svar på frågan, vad som egentligen skulle vara anledningen för den nya begränsningen. Något verkligt svar fick vi inte. Annat än goddag-yxskaft-svar i nivå med att det ju liksom inte fanns några Powerpointbilder i debatterna i antikens Athen heller. (Ja, det argumentet fördes verkligen fram!)

Förbudet skulle bara införas, sådetså.

Inte diskriminerande att diskriminera?

Om det inte skulle vara nog med att inte kunna motivera ett helt onödigt beslut, så envisades ledande majoritetspolitiker, med Monica Johansson (s) i spetsen, med att visa sin totala okunnighet (eller rentav ignorans?) på området:

Jag tänker såhär: om man pratar om ett inkluderande samhälle, så kanske man behöver göra det lite bredare än här. Och jag skulle inte vilja påstå att ett inkluderande samhälle består av att man visar enskilda, enstaka bilder i det här fullmäktige utan snarare så handlar det om att alla som behöver stöd och hjälp ska få ett individuellt anpassat stöd och det är det det handlar om.^[1]

Det är visserligen trevligt, att Johansson som högsta politiker i Landstinget åtminstone inte förnekar funktionshindrade rätten till individuella hjälpmedel. – Men det visar tyvärr också, att hon lyckas dölja sin eventuella kunskap inom området anmärkningsvärt väl…

Funktionsrättens uppbyggnad

Begreppet inkluderande samhälle" hänger nämligen väldigt intimt ihop med begreppet “universell utformning”. Hela funktionsrättsområdet bygger på tre nivåer av tillgänglighet:

1. Universell utformning
2. Tillgänglighetsanpassningar
3. Individuella hjälpmedel

Det är inte jag som tycker så, helt personligt, utan det finns väldigt trevliga definitioner att tillgå, t.ex. i dokumentet Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken:

Universell utformning

Universell utformning innebär

att samhället utformas med medvetenhet om den variation som återfinns i befolkningen och möjliggör att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att verka i vardagen på samma villkor som människor utan funktionsnedsättning. ^[2]

Lilla FN har fräckheten att förtydliga, att med det menas

sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning.^[3]

Enligt konventionen, så ska den här universella utformningen tillämpas på allt nytt som uppstår, som t.ex. sprillansnya beslut om att i en arbetsordning förbjuda visuella hjälpmedel.

Tillgänglighetsanpassningar

När det gäller redan befintliga strukturer, så kommer andra steget in: tillgänglighetsanpassningar. Det skulle konkret till exempel kunna innebära att ändra en gammal arbetsordning som inte tillåter visuella hjälpmedel, så att det därefter är tillåtet.

Även här hittar vi vackra exempel i lagrummen: I Artikel 21b av Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning krävs det till exempel av oss att

[…] godta och underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift, alternativ och kompletterande kommunikation och alla andra tillgängliga medel, former och format för kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva valt.^[4]

Individuella hjälpmedel

Inte förrän vi har misslyckats med att skapa ett inkluderande samhälle enligt dessa punkter, så kommer som sista alternativet individuella hjälpmedel.

I huvudet på Monica Malkovich?

I Landstingsstyrelseordförandens värld är det – enligt hennes egna ord ovan – dock uteslutande det tredje alternativet som är relevant. Det sämsta alternativet alltså. Det som ska tillämpas, när vi misslyckats med de andra.

Det alternativet som i själva verket inte behövdes förrän nu, när Landstingsmajoriteten fullt medvetet tog en funktionsvariation och gjorde ett funktionshinder av den.

Om man inte förstår dessa sammanhang ens i en såhär liten “skitfråga”, då vet jag inte om jag ens vill veta, vad Landstingets politiska ledning tycker att de inte behöva veta i “viktigare” frågor?

När WordPress (som är en vidareutveckling av just b2) skapades, var jag tidigt med i svängen och bidrog under många år aktivt till utvecklingen av insticksfiler/plugins och teman. Även den här sajten drevs under tiden självfallet av WordPress.

Inte att jag hade något med det att göra – men WordPress som plattform växte, så det knakade. Idag drivs över en fjärdedel av alla webbplatser på nätet med WordPress, vilket tveklöst hänger ihop med den enkelheten som WordPress erbjuder, både för användare som snabbt och enkelt kan skapa en egen webbplats och även för utvecklare. WordPress är enkelt att anpassa till en uppsjö av olika webbplatser.

Det är dock inte bara till godo.

Högertrollen

Många hundra inlägg blev det totalt på min blogg, varav de flesta med någon form av politisk bakgrund. Det är kanske här som det problematiska började. En person som uttrycker starka övertygelser som inte överensstämmer med högertrollens åsikter utsätter sig för angreppsytor. Tyvärr inte huvudsakligen i debatter – som enkelt kan vinnas mot SD-svansen – utan på nätet särskilt genom mer automatiserade och programmatiska attacker. Skriver du något på Facebook som kritiserar t.ex. SD:s partiledning, så kommer du systematiskt anmälas för det hos Facebook. Finns det tillräckligt många troll som anmäler dig, så spärrar Facebook automatiskt ditt konto, fram tills någon verklig människa tittar på vad du egentligen har skrivit, konstaterar att det nog på inget sätt kan anses vara stötande, förolämpande eller på annat sätt strider mot Facebooks policydokument – och då får du ett kort meddelande att “vi har granskat din aktivitet och återställt alla rättigheter till ditt konto”.

Ett enkelt och effektivt sätt för hatsvansen att tysta motståndare.

På en egen server

När du driver en webbplats (på egen server), så ser attackerna lite annorlunda ut: program skannar, vilka tjänster och applikationer som körs på servern och skickar mängder med data för att få servern att jobba så hårt att den inte längre kan visa din webbplats. Välbyggda sajter och applikationer kan stå emot sådant tryck mycket enklare än slarvigt byggda.

Inte nog med det dock: om en sajt (som till exempel just tack vare WordPress) är byggd att vara så anpassningsbar som möjligt, så har den, väldigt förenklat uttryckt, många fler rattar och spakar som trollen kan dra och rycka i för att försöka att skapa problem. “Angreppsvektoren” som vi kallar dessa “rattar och spakar” är mångfaldigt större och fler än i en sajt/applikation som endast gör en enda sak.

Dessutom: ju fler människor som använder ett visst system, desto större är intresset för “illvilliga” att angripa det systemet på ett eller annat sätt. Att det finns långt fler virus och andra skadeprogram för Windows beror bara till viss del på att Windows i sig är mer osäkert än andra system. Till stor del beror det istället på att en person som gör sig besväret att knacka ihop ett skadeprogram kan nå så många fler, när hen riktar sig in på Windows, jämfört med om hen skulle rikta siktet mot ett mindre känt och sällan använt system. Att det därför finns en uppsjö med färdiga skripter för att attackera en webbplats som bygger på WordPress ligger i popularitetens natur.

Och det var det som hände…

De senaste åren har den här bloggen fått väldigt mycket sådan oönskad uppmärksamhet av SD-svansen. Den har visserligen bara legat helt nere i några minuter totalt – men för att lyckas med det tricket behövde jag kompromissa med användarvänligheten för mig som skribent. Alla arbetsintensiva steg på servern begränsades till de tillfällen där jag aktivt loggade in – och dessutom från en annan enhet bekräftade att det var just jag som loggade in. Det medförde, att det vid varje inloggning först behövde göras uppemot en halvtimmes underhållsjobb, innan jag hade kunnat dra igång för att äntligen börja skriva.

Att det effektivt dödar all motivation att “bara snabbt slänga upp ett blogginlägg” är kanske förståeligt.

Ett nytt upplägg

Därför har jag i bakgrunden under en längre tid jobbat på att flytta bloggen från WordPress till ett annat system. Jag är fullt kapabel och kompetent nog att tråka ut dig som läsare med tekniska detaljer – men jag tror inte att det tillför mycket. Därför, mycket förenklat: det nya systemet bygger ihop hela webbplatsen på en helt annan dator och skickar sedan en “färdig” webbplats till det stället, därifrån du nu läser texten. Servern som till slut visar sidorna behöver alltså inte göra något annat än att vifta med de färdigskrivna sidorna. Det kräver väldigt mycket mindre jobb av servern och gör hela webbplatsen exponentiellt mycket snabbare och säkrare.

Eftersom jag jobbar mer än heltid, är politiskt überaktiv och dessutom råkar vara småbarnspappa, så har den här sajten – som ändock är ett rent fritidsprojekt – fått stå tillbaka.

Men nu börjar det bli dags. En stor del av den gamla sajten är flyttat (säg till, om du hittar problem!). Penetrationstester visar att servern borde hålla väldigt höga tryck (nej, det är inte en utmaning).

Inte helt flyttat än

Det är på gång nu. Allting är inte på plats än. Kommentarer saknas (och jag är inte ens säker att jag ska flytta över dessa). En hel del bilder ligger fel. Kategorierna har gått från att vara i en snygg hierarki till att vara i en mindre snygg icke-hierarki.

Det kommer ta ett tag att fixa till allting. Inte minst med tanke på min arbetsbelastning är det inte högst prioriterat heller. Det kommer definitivt ta längre än vad det tar för Moderaterna att glömma sitt löfte under valrörelsen att inte samarbeta med det bruna partiet. Men förhoppningsvis kommer det gå snabbare än att bilda regering…

Nä. Det får vara nog nu. Dags att dra igång bloggen.

Min frustration över andra politiker i min närhet måste få utlopp.
Min intolerans mot maktmissbruk och översitteri behöver ventileras.
Min avsky av främlingsfientlighet och rasism vill inte längre vara instängd i bloggtystnaden.

Jag beklagar sorgen.

Jag har en närmast naiv syn på ”engagemang”: jag är så barnslig att tro att det är av fördel om vi engagerar oss för ett bättre samhälle – egentligen oavsett hur vår personliga version av ett bättre samhälle ser ut. Det är själva engagemanget, själva strävan efter att förbättra, som i sig skapar en positiv utveckling. De sätter saker i gungning, de skapar en rörelse och de förhindrar statisk stelhet. Ett samhälle är aldrig färdigt – inte heller ett parti eller dess valplattform.

Att ha haft möjligheten att påverka politiken och framtiden av partiet som jag tillhör, det är stort och ger i det närmaste en högtidlig känsla. Den känslan minskades nog inte direkt av stämningen och debatterna på själva kongressen. Att träffa så många andra feminister, socialister, fredsvänner och miljökämpen; det är inte så värst illa, bara det. Att än en gång upptäcka den bredd av åsikter, ideologier och övertygelser som samlas inom Vänsterpartiet, det ger ytterligare hopp: nej, Vänstern kommer nog aldrig att fastna i den där statiska stelheten.

Syftet med kongressen var, att besluta om valplattformen för det stundande valet. Personligen tycker jag att vi lyckades mer än väl med det. Från krav på att tandvården ska ingå som en självklar del i sjukförsäkringen (och därmed ligger under samma högkostnadsskydd) över en allmän omfördelning från de få i toppen till de många till en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Om allt som står i valplattformen skulle bli lagstiftning, så skulle vi tveklöst ha ett mycket mer jämlikt och rättvist land.

Det skulle jag kunna stå ut med.

Valplattformen håller nu på att redigeras färdigt och kommer i sinom tid gå att läsa på Vänsterpartiets webbplats.

Jag är dessutom särskild glad över att två väldigt kompetenta personer från vårt närområde har fått förtroendeuppdrag i Vänsterpartiets ledning: dels Maria Forsberg, ordförande för Vänsterpartiet i grannkommunen Eskilstuna, som valdes till ersättare i partistyrelsen. Dels Ellinor Sundén, vår politiska sekreterare i Landstinget och medlem i Vänsterpartiet i en annan grannkommun, Nyköping, som valdes in i partiets centrala valberedning. Några av de bästa som Sörmland har att erbjuda.

Trots partiets centrala besträvanden att på så sätt dränera Sörmland på kompetens [obs: ironi], så sammanfattade Jonas Sjöstedt helgen på ett sätt som jag omöjligt kan knäcka:

Vi går nu in i valrörelsen och med oss har vi en valplattform som bär namnet ”Ett Sverige för alla – inte bara de rikaste”.

Det är en plan för ett jämlikt Sverige. En plan för att minska de vindlande klyftor som finns i vårt land. Vi har satt ett tydligt fokus på att valrörelsen ska handla om att vi ska bygga ett samhälle för alla.

Det är mer än 30 år sedan Sverige var världsmästare i jämlikhet. Det är hög tid att vända utvecklingen och det är vi tillsammans, du, jag och alla andra vänsterpartister, det är vi som ska se till att göra det.

Där – tycker jag – har han en poäng.

PS: P4 Sörmland gjorde en intervju med undertecknad inför kongressen. Den som inte kan få nog av mina dumheter kan ju, för all del, lyssna…

Jag är inte helt säker om min uträkning ligger inom den statistiska felmarginalen, men när jag försöker mig åminnas Miljöpartiets vallöften å ena sidan – och vilka frågor som partiet drivit igenom i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna å andra sidan, så hamnar jag på ganska så exakt 99,999999% av riktigt pinsamma plattlägganden.

Förbifart Stockholm som skulle skrotas? – Nix.

Bromma flygplats? – Låt mig småle.

Vattenfalls brunkol som skulle stanna i marken? – Hahahahahaaa.

NATO-värdlandsavtalet? – Det motståndet sköts visst ner.

Löftet att ”aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige”? – Behöver inte ens kommenteras, med tanke på att vi nu är absoluta bottenskrapet i EU, värre till och med än mönsterdemokratier och invandringsparadis som Ungern.

Nej, särskilt många fler löften finns inte kvar, som Miljöpartiet ens teoretiskt skulle kunna bryta (och till och med mp:s egen revisor har ju kommit fram till att partiet brutit mot sina vallöften).

Senast i helgen, under Vänsterpartiet Sörmlands strategikonferens var jag övertygad att den pågående förhandlingen om ensamkommande barns vara eller icke-vare (i ordets mest cyniska bemärkelse) skulle få ett givet resultat. Socialdemokraternas strategisk analys måste ha kommit fram till att de vill återvinna osäkra väljare som är beredda att lägga sin röst på ett nyfascistiskt parti med nazisitiska rötter. För att åstadkomma det, så har partistrategin varit att helt enkelt kopiera delar av det bruna partiets ståndpunkter, även om S (förutom i min hemstad Katrineholm) åtminstone sminkar grisen lite grann.

Skulle sossarnas partistrateger nu, mindre än ett år innan valet, ge efter för ”Miljöpartiets extrema krav”, att till och med ensamkommande barn borde ha rätt till en någorlunda rimlig rättsprocess? – Nej, dylika befängda krav kan avfärdas alltför enkelt genom lite högerpopulistiska utspel.

— Och att Miljöpartiet å sin sida skulle ha stake att sätta ner foten, det lät ju, med tanke på deras track-record, inte heller särskilt sannolikt. Det skulle dessutom helt omintetgöra målet som Miljöpartiets ledning tycks ha haft de senaste åren: att äckla bort även den sista miljöpartistiska väljaren som ännu inte skämts ihjäl över att en gång i tiden ha lagt sin röst på det partiet som hjälpte till att införa de hårdaste invandringsregler i hela EU – eller att i det närmaste tredubbla brytningen av brunkol i Vattenfalls (före detta) gruvor i Tyskland.

Men. Jag hade fel. (Tipps från proffsen: Bokmärk sidan och fetmarkera denna ypperligt sällsynta ordkombination).

Till synes fanns det en liten gnista anständighet kvar till och med hos ledningen av Miljöpartiet. Samma gnista som snarast manifesterar sig som eld och lågor hos de miljöpartister som jag personligen känner lite närmare – och som jag högskattar eftersom de just brinner för sina övertygelser. Enligt mediauppgifter ställdes koalitionsfrågan, vilket innebär att mp var beredd att sänka regeringen, för dessa ack så befängda, idiotiska – och enda rimliga – krav.

Så, kära mp-partistyrelse: Förlåt, att jag redan hade räknat ut er. Ge nu den där gnistan lite näring, är ni snälla (använd helst inte brunkolet som ni krängde). Se till att hitta tillbaks till det som ni enligt ert egna partiprogramm står för.

Då kanske vi rentav skulle kunna bli kompisar.

I begynnelsen fanns ordet

Jag började att blogga på riktigt år 2002 (efter att innan ha haft en publik nätdagbok sedan 1997). I början var bloggandet ett sätt för mig att formulera tankar, att öva mig själv i argumentation, att få hjälp med att tänka högt i frågor, där jag inte hade kommit till någon slutsats. Till sitt innehåll skilde sig inte nätdagbokens (och senare bloggens) innehåll särskilt mycket från en dagbok. De innehöll allt från högt till lågt. Från roliga saker som jag hade sett över resedagböcker (serien om Cykelsemester med Lådcykeln innehåller några av de mest lästa artiklarna på bloggen) över lite djupare funderingar till närmast rabiata inlägg i den politiska debatten (de finns under etiketten Politik). Därutöver ett större antal inlägg även om ADHD – och hur det påverkar mitt liv inte minst med fokus på de positiva aspekterna som annars gärna glöms bort.

Ja, det mesta ryms på bloggen.

Alltför spretigt!

Eftersom jag själv jobbar med webbutveckling och -strategi och har hjälpt säkerligen hundratals kunder och uppdragsgivare att komma igång med sina webbplatser och bloggar, så skulle jag tveklöst vid något tillfälle påtalat att ”den där bloggen är alltför spretig!”

Den innehåller alltför många olika ämnen för att slå igenom det digitala mediebruset.

Om du vill lyckas att synas högt i sökmotorerna, om du vill muta in ditt område, så är det helt ofrånkomligt att specialisera dig, att nischa dig. Om du har många olika teman som du vill skriva om, så är det gemena rådet att segmentera. Starta då en webbplats, där du bara skriver om politik – och en annan, där du bara skriver om ADHD. Vill du berätta om cykelsemestrar med lådcyklar? – Starta en alldeles egen blogg för det. Nyckelordsdensitet är det nya svarta.

Leva som en lär

Under de senaste åren lyssnade jag till rådet som jag skulle gett mina uppdragsgivare. Istället för att skriva här på bloggen, så skrev jag (inte sällan under pseudonym) på politiska sajter. Partipolitiska inlägg hamnade hos Vänsterpartiet. Artiklar om ADHD i Facebook-grupper, inlägg om lådcyklar i andra Facebook-grupper och på temaspecifika sajter. Artiklar som rör webbutveckling och strategi publicerades på företagets webbplats. Allt precis enligt skolböckernas beskrivningar om hur det ”bör” vara.

Men när alla inlägg är skrivna och fördelade till nätets alla hörn, så finns det inte mycket mer att berätta. Allt som är intressant är redan sagt.

Den sociala webben förändras och förändrar

Denna segmentering av livet i vitt skilda ”målgrupper” är dock inte allt som hände. Från att ha varit en s.k. early adopter som var (hyper)aktiv inom allt som hette sociala medier (även härom finns det mängder med artiklar med etiketten Sociala medier), så började under de senaste åren en viss distans växa sig starkare. Jag hade hoppats att den sociala webben skulle kunna leda till en demokratisering av det politiska samtalet. Under många föreläsningar som jag höll påpekade jag att vi befann oss mitt i ett av de största sociologiska experimenten: vi visste att användningen av sociala medier kommer påverka inte endast samhället – utan även oss som ständigt uppkopplade människor. Och ju längre tiden gick, desto mer övertygad blev jag om att förändringen (åtminstone under de senaste åren och i den formen vi ser just nu) inte verkligen är av godo:

Vi har hamnat i ett läge, där vår närvaro på den sociala webben kännetecknas av omedelbar behovstillfredsställelse. Vi mäter våra blogginlägg, statusuppdateringar på Facebook, våra Instagram-bilder och våra tweets i antalet gillningar, delningar och retweets. Det leder ofrånkomligen till att det som är ”extraordinärt” premieras – och det som är ”ordinärt” blir oviktigt. Uppenbarligen för algoritmerna hos Google, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat och andra – men i allt tydligare grad även för oss som människor. När du upplever att en viss form av inlägg genererar mer ”tillfredsställelse” än en annan form, så kommer du konditioneras att hellre lägga upp sådant som ger effekt och allt mer sällan sådant som ingen bryr sig om. Stimulus och respons. Det fungerade på Pavlovs hundar – och det fungerar på dig.

Dessa verkningsmekanismer av den sociala webben är inte någon väldold hemlighet. Det är så som den sociala webben fungerar. Det är ryggmärgen och hjärtat i Facebooks och Googles algoritmer. Helt enkelt för att det funkar.

Men.

Men det leder till en utveckling som jag tror är problematisk, kanske rentav farlig. Om jag bara lägger upp bilder från de mest underbar tillfällen eller från de vackrast presenterade maträtterna; om jag bara berättar om de aspekter hos mig som jag tycker om; om jag bara skryter om mina härliga resor, allt för att få flest gillningar – då skapar jag en utopisk och förvrängd bild av mitt liv. Om jag, omvänt, bara berättar om mina djupaste abysser eller mina mest smärtsamma upplevelser, allt för att kanske få flest ”kram”-kommentarer, så är bilden dystopisk, men minst lika förvrängd. Porträttet som ritas upp blir – logiskt konsekvent – närmast bipolär och kännetecknat av extremerna.

Det värsta dock: det som vanligtvis händer mellan dessa extremfall, det som utgör 95% av min och din tid, det som till vardags kallas för ”livet”, det får inte utrymme och riskerar att bli irrelevant. Det är nämligen inte klickvänligt optimerat.

Om du av någon anledning inte är alltför bekväm med ditt liv eller den du upplever dig själv att vara, så är det inte svårt att förlora sig i kakofonin av kimärerna, i statusuppdateringarnas Potemkinbyarna.

Att jag kanske inte är en stor anhängare av den utvecklingen kommer kanske inte som någon alltför stor överraskning.

Jag tror, jag skiter i det här…

Därför tror jag, att jag skiter i det här. Mitt liv består inte av superlativ där allt antingen skimrar i guldrosa eller är dränkt i bajsbrunt. Mitt liv består av höjder och avgrunder – men framförallt av det som finns däremellan. Mitt liv består av min familj, mitt vanliga jobb (webb, utveckling, strategi), mitt politiska engagemang, mina bekymmer med ADHD – och fördelarna som ADHD:n innebär. I mitt liv finns extraordinära och helt ordinära människor och möten. Mitt liv innehåller cykelsemestrar med lådcykel lika mycket som veckohandling. Här finns det grandiosa fjällvandringar lika mycket som mindre klickvänliga vandringar i grannskogen eller min morgonrunda, när jag lämnat dottern på förskolan. Mitt liv innehåller förkylningar, nageltrång och ett helt ointressant BMI strax över 24. En sak som mitt liv (bortsett från arbeten åt uppdragsgivare) inte består av, så är det någon förbaskad nyckelordsdensitet.

Om jag skulle vilja göra en blogg av allt det där, så skulle jag tveklöst vid något tillfälle behöva påtala att _”den där bloggen är alltför spretig!” – _Precis som innan.

— Men vet du vad? Jag tror jag skiter i det där. Än värre: jag tror jag utmanar det.

Mitt liv är grått och ordinärt. I alla fall, när det inte är bläcksvart. Eller grått. Eller de gångarna, där solen skiner ordentligt och dränker allt i de mest skimrande färger. Det är det som är den sanna berättelsen – och det är dessa berättelser som inte minst sen sociala webben behöver mer av för att bryta superlativens klickvänliga diktatur.

Om jag skulle vilja göra en blogg av det där, så finns det egentligen bara en sak att säga: ”Den här bloggen är fortfarande inte tillräckligt spretig!”

Eftersom även de närmaste månaderna inte heller kommer vara särskilt avslappnande, så fattade vi ett historiskt beslut. Vanligtvis har vi en väldigt väl etablerad metod att planera och förbereda: vi planerar det mesta i förväg – för att sedan omkullkasta alla planer med ytterst kort varsel. Så dock inte den här gången: vi bestämde oss igår att idag ta vår halvskruttiga bil och vår tillika halvskruttiga husvagn och gemensamt, med mig som halvskruttig förare, bege oss på en superkort minisemester: en (1) natt ca 10 mil hemifrån, i närheten av Askersund (där vi även gjorde stopp på vår senaste gemensamma cykelsemester år 2014).

Så, istället för att sitta i hemmakontoret och svära över saker som jag verkligen borde göra, så stoppar jag för en dag fötterna i sanden, tittar på min familj som skrattar och leker i bakgrunden och gläds åt att jag faktiskt glömde att ta med grejerna som jag skulle behövt för att göra det där produktiva som jag verkligen borde göra.

Att för en gångs skull inte känna dåligt samvete över att för en gångs skull vara helt ledig – och även om det endast är för en natt. Att närmast höja det till en pseudo-intellektuell masochistisk metanivå genom att fundera över om jag inte egentligen åtminstone borde få dåligt samvete över att jag för en gångs skull inte ens får dåligt samvete…

Dags att på allvar ifrågasätta mina prioriteringar?

Mina fötter i sanden och (ett urval) av min familj i bakgrunden. Jag tycker att de borde skämmas över att vara så suddiga (PS: Fotot ville att jag skulle använda en hög bländare för att just skapa en låg djupskärpa. Skyll inte på mig! DS) (Foto: Thomas Selig)

Under de tidiga åren var jag mycket mer aktiv inom bloggosfären än för tillfället och jag utsågs bl.a. av TV4 till en av Sveriges mest hatade bloggare. Att säga vad en tycker om Sverigedemokrater och nynazister var inte särskilt populärt bland dessa kretsar redan då. Och i likhet med idag, så resulterade kritik av den ”sverigevänliga rörelsen” redan under bloggvärldens unga år i ett antal mordhot. Att bli mordhotad av rasister och nazister kan ju onekligen tas som bevis för att en måste ha någorlunda vettiga åsikter.

Nåväl.

Efter några år med skiftande engagemang på bloggen har det snart blivit dags för lite nya bloggkläder. Till vardags bygger jag många webbsidor och -applikationer men jag har sällan funnit tid (eller ork) att lägga på den egna bloggen. Prioriteringar, liksom…

Det tänkte jag försöka råda bot på. Inte på prioriteringarna i sig, däremot planerar jag att avsätta lite mer regelbunden tid åt både skrivande av blogginlägg men även ett nytt och mer ändamålsenligt utseende med nya funktioner. En del cutting-edge funktioner har nämligen ofta funnits, inte minst när min egen blogg agerade försökskanin för funktionalitet som jag behövde testa i en riktig produktionsmiljö innan jag med gott samvete kunde implementera funktionerna hos kunder/uppdragsgivare.

Så, vad vill jag egentligen ha sagt med det här inlägget? — Egentligen inte alltför mycket. Bara att det kommer hända en hel del på den här sajten under de närmaste dagarna. Och kanske att jag för en gångs skull ser fram emot det.

Är det något som du tycker inte borde finnas kvar? Något som du skulle vilja se mer av? — Berätta väldigt gärna i kommentarsfältet nedan!

Om det inte vore för att jag i situationer som dessa ofta påminns om hur mycket jag i vårt svenska samhälle saknar något som visar sig i dylika situationer. Ett spontant civilkurage, en närmast automatisk instinkt att försöka hjälpa till. En nästan villkorslös praktisk solidaritet som tänds. Oavsett om det gäller punktering på bilen eller en översvämningskatastrof. Här i norden anser vi hellre att det är det allmännas ansvar att lösa stora, katastrofartade problem.

Visserligen: det är det allmännas ansvar att försöka ”lösa” situationer som dessa. Det gör det allmänna även där nere, i sydostligaste Bayern. — Men oavsett hur stora eller små kläder som det där skattefinansierade allmänna har, så räcker samhällets resurser inte alltid till. Frivilligorganisationer rycker in (och det gör de också, både här i Sverige och även ”där nere”). — Men i dylika allvarliga, akuta situationer räcker det ändå inte. Här behövs ”civilsamhället”, som vi nästan nedvärderande kallar det för.

Och just där menar jag kunna se en stor skillnad: Texter som den nedan, som publicerats på regionens järnvägsbolags Facebook-sida, är symptomatiska:

Dela vidare: Vi erbjuder alla frivilliga som vill hjälpa till med att åtgärda översvämningsskadorna i regionen Simbach/Pfarrkirchen/Triftern från och med nu och till och med Söndag den 5 juni 2016 kostnadsfria resor från och till regionen […]. Berätta bara för tågpersonalen att ni är på väg till översvämningshjälpen.

Vi önskar alla berörda mycket kraft!

Tyvärr, så tror jag att dylikt kan vara svårt att hitta i Sverige.